tag:blogger.com,1999:blog-25735212038421785802024-02-02T23:28:00.484+01:00Ana AddictUnknownnoreply@blogger.comBlogger263125tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-59224286554122971922013-01-07T14:32:00.001+01:002013-01-07T14:32:39.712+01:00När allt plötsligt faller på plats<p align="justify"><b>Nyår blev ett efterlängtat bevis</b> på att jag trots allt är älskad och inte längre ensam. Att jag har andra människor i min närhet som aldrig kommer att försvinna, att vi kommer följa varandra genom livet. Genom svåra tider, genom bra tider, genom allt. Inför detta är jag så ödmjuk, så tacksam för att äntligen bli sedd för den jag är. Jag behöver inte vara rädd längre. Jag kommer inte behöva bli lämnad i sticket en gång till. </p>
<p><b>Denna rädsla för ensamhet</b> har präglat mitt liv, långt mycket mer än jag förstått. Tills nu. En helt vanlig middag, ett helt vanligt samtal, men ändå inte. När jag lyckats få ord på de känslor som funnits inombords så länge jag kunde minnas var det som allt bara brast. <i>Det där satt nog jävligt djupt</i>, sa han och jag kan inte göra annat än att hålla med. Orden, <i>varför skulle jag ta mig själv på allvar om ingen annan gjorde det?</i> sammanfattade de sex år av mitt liv som egentligen var ett helvete. Ett helvete som ingen såg. Ett helvete som ingen förstod, som bortförklarades med att det nog inte var så farligt. Viftades bort med att det bara var på skämt, eller att det var jag som överreagerade. Visst kan det se oskyldigt ut när barn retar varandra, men när det pågår i sex jävla år, varje dag, är det inte längre så oskyldigt. Barns empatilösa handligar. Vuxna som bara blundade, som lyssnade på de andras lögner som sanningar.</p>
<p><b>Denna faktiska mobbning påverkade mig.</b> När jag försökte förklara detta för min mamma under ett psykbryt förra året fick jag höra att <i>man ska lägga saker bakom sig</i>. Som om det inte hade betytt någonting, som om det bara tillhörde det förflutna. Som om det bara var jag som överreagerade - igen. Saker och ting kommer ikapp till slut, inget kan tryckas undan så att det försvinner. De där åren i skolan då jag ständigt blev retad, då mina kompisar lämnade mig en efter en, det var inte bara en bagatell för mig. Jag var missförstådd och osynlig och vet inte hur många gånger jag försökte börja vara någon annan för att bli omtyckt. Lika många gånger misslyckades jag. <i>Strunta i dem bara, de håller på för att de tycker det är roligt när du blir arg</i>. Visst, försök med det som tioåring med hetsigt temperament. Inte är det konstigt att jag som normalviktig men lite förpubertetsmullig tolvåring började sätta upp regler för mig själv om intag av godis och kakor? Vem är förvånad över vad det ledde till?</p>
<p><b>Det förklarar så jävla mycket.</b> Så många känslor. All min skam, min oro för att vara jobbig för någon, min rädsla för att bli lämnad ensam, min rädsla för att bli missförstådd. Nu äntligen börjar jag bli sedd, förstådd, uppskattad - inte ,minst av mig själv. Jag kan våga ge mig en klapp på axeln nu istället för en smäll på käften när jag mår dåligt. Ärliga känslor som kommer fram, ilska som ilska, kokande och befriande och inte som maskerad, skärande ångest. Det är inte mitt fel och var aldrig mitt fel. Det är inte jag som fjantar mig. Det har alltid varit på riktigt. Dessvärre tog det mig alltför många år att se, eftersom ingen annan såg...Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-81579306667738005472012-11-22T11:19:00.001+01:002012-11-22T11:19:50.257+01:00Skam<p align="justify"><b>Skam. En känsla som färgar mig</b> allt mer. Jag skäms hela tiden för olika saker. Mest skäms jag för mig själv, för saker jag säger och gör. Och jag skäms för att jag inte åstadkommer någonting. Det känns som jag ruttnar bort i vardagen. Jag skäms när jag inte orkar plugga, även efter att ha suttit tre dagar i streck hemma framför datorn och hamrat på tangentbordet på något jag inte ens behöver börja med. Skäms för mitt sötsug. Skäms när jag tillfredställer det. Skäms när jag blir hungrig för snabbt efter middagen. Skäms för att jag vill röka mer. Skäms för att jag inte har en ätstörning som piskar mig till gymmet fyra gånger i veckan, nu orkar jag bara gå dit tre gånger. Skäms för mina ben som är välformade och vältränade men tyvärr inte tillräckligt smala. Jag skäms för att jag inte är perfekt. Skäms, skäms, skäms. Ändå säger han att jag har "många talanger" och har "åstadkommit mycket". "Kommit långt jämfört med andra i din ålder." Varför är alla andra i min ålder mer omtyckta än mig då?<br><br>
<b>Så imorgon blir det ut</b> med några från högskolan och jag skäms fortfarande sen sist. Då jag fick höra: "<i>Ta inte det här på fel sätt, men du vet att du har en ganska... gäll röst, va?</i> Det är precis sådana saker som borrar sig in som en kniv, är jag ensam bland okända är jag också som sårbarast. Osäkerheten. Minsta kritisering, minsta kommentar och mitt självförtroende försvinner. Då vill jag bara sjunka genom jorden. Jag vill ju bara bli omtyckt och accepterad för den jag är. Det är som om jag inte vet hur man gör. Jag förstår inte vad det är som gör mig så konstig? Varför är jag ett freak? Varför känns andra människor så jävla långt bort? Han säger att det är för att jag är ovanligt intelligent. Det känns bara som jag är ovanligt dum, som om jag inte förstår något som är självklart för alla andra.<br><br>
<b>Det är fortfarande inte över.</b> Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag har hunnit bygga en ny identitet. En identitet som kan bekräftas utan att kalorier ska räknas och kompenseras för. Ett liv som inte känns så trist. Jag menar, jag har inte ens hunnit fylla tjugo, och det senaste året har det känts som om livet är slut. Som att det här var allt jag fick. Han säger att livet inte ens börjat, att jag har världen framför mina fötter, men det känns bara som att jag insett att min existens inte har något syfte. Jag är bara en av alla. Osynlig och bortglömd.</p>Unknownnoreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-29902929076514613862012-07-21T15:34:00.001+02:002012-07-29T19:53:22.220+02:00Krypa ur skinnet<p align="justify"><b>Självföraktet finns där än,</b> när man tappat kontrollen ett par dagar utanför hemmets trygga väggar. Känner koncentrationen självhat öka i blodet, hur det pulserar som gift i blodomloppet. Ser solen lysa på en klarblå himmel utanför medan jag inte ens orkar gå ut, jag sitter bara kvar på min stol och dricker ur mitt vattenglas. Det stora. Det ska vara fullt nu, jämt, måste mota bort det hemska sockersuget med det, bokstavligen tränga ur det. Samtidigt skäms jag för jag vet att jag egentligen är stark nog att stå emot det, stark nog att tappa de där kilona ganska fort egentligen men så kommer det något emellan. Byteshandeln. <i>Slipp de där problemen, slipp bry dig - i utbyte mot din självkontroll.</i> Kanske är jag inte så stark längre, eller snarare så är det Anas vilja som kanske inte är så stark längre, när jag har en stor mossig mur mellan henne och mig. Trots det sipprar hennes illvilja emellan och gör mig så fruktansvärt medveten om varenda liten jävla fettcell runt min mage, vid låren och höfterna, armarna. Varje litet fel som skriker på mig när jag slänger en blick mot spegeln, eller en blick mot marken för den delen. Jag blir aldrig lämnad ifred.<br><br>
<b>Så retande nära.</b> Det kan handla om två kilo kanske. Inte ens det. Men inte ens det kan jag längre.</p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-45219258126803037192012-05-15T16:35:00.001+02:002012-05-15T16:40:18.834+02:00Det där med framtiden<p align="justify"><b>Livet utan ätstörningen</b> verkade som en idyll. I frihetsruset var jag tvärsäker på att all lycka i världen bara väntade på mig. Att inte våndas över maten var lösningen på alla mina problem. Jag minns att jag kände att det dåliga humöret och ångesten var så långt borta, så avlägset från mig just då. Visst, ångesten är borta fortfarande, men den har berett plats åt en sorgsenhet, en uppgivenhet som stundtals är bottenlös. En hopplöshet som kan få mig att gråta i timtal om ljuset hånar mig tillräckligt. En känsla som suger ur mig min spillra till framtidstro och som får mig att hjälplöst sitta kvar på sängkanten och stirra ut i luften med ögon som svämmar över av tårar. Det är monsunregn i mina ögon den här månaden. <br><br>
<b>Nu har jag inget att gömma</b> mig bakom. Nu finns det inget att skylla på. Tiden går obemärkt och hänsynslöst förbi, den rinner ut mellan mina fingrar och piskar upp min oro. Framtiden. Det var så att jag nästan hade glömt att den fanns. Det tog sin tid att börja leva i nuet istället för i det förflutna, att sluta älta varje misstag i evigheter. Den uppgiften klarade jag av så bra att jag förträngde framtiden, nu står jag här och är alldeles livrädd istället för stark och självsäker som jag trodde. Trots att jag kanske har de bästa förutsättningarna man kan tänka sig; bra betyg, ett enligt normen uppskattat utseende, generösa föräldrar och inom en snar framtid även ett permanent boende med personen jag älskar mest i hela världen - trots detta känner jag mig osäker, rädd och inte kapabel till någonting. Gymnasietiden klarade av att man låtsades leva men i vuxenvärlden är det kallt och hårt och bara en massa krav och kravet ställs på en: du måste klara dig själv. Du måste ta ansvar. Rädslan kväver mig, växer sig allt starkare varje dag och blir allt svårare att ignorera.<br><br>
<b>Jag kan inte se friheten.</b> Jag kan inte förstå hur jag ska kunna känna glädje inför att vara intvingad i en vit klänning och en ful mössa om sjutton dagar. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna le äkta den dagen. Det är en sorgens dag, dagen då jag utan vidare sparkas rakt in i en värld jag inte är redo för. Allt jag kan se väntar där är mer och mer och mer ångest, osäkerhet, maktlöshet och stress. <i>"Det löser sig"</i> får jag ständigt höra men det går inte in. Hur ska allt lösa sig när jag tvingas bli vuxen innan jag klarar av det? Hur ska allt lösa sig när jag tvingas in i ett samhälle som jag ännu inte orkar leva i? Hur ska allt lösa sig när varje vardagsproblem blir ett bevis på att jag är värdelös?<br><br>
<b>Ana lämnade ett tomrum.</b> Jag måste fylla det tomrummet med något nytt, något annat att brinna för, utom att se siffran på vågen minska. Det är en ny kamp som har börjat. Att bli av med ätstörningen var enkelt i jämförelse - nu har jag inget att gå efter, inga mantran, inga garantier, inga självklarheter. Så naivt av mig att tro att allt skulle ta slut här...</p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-42230903993431845332012-03-23T17:32:00.002+01:002012-03-23T17:39:54.655+01:00Friheten.<p align="justify"><b>Det är som om jag dansar fram.</b> Även om framtidsångesten lägger sig som ett dis i min hjärna ibland är jag ändå lycklig. Kroppen är vältränad, magen är platt, ögonen lyser. Själen ligger så skönt i min kropp nu, den dömande blicken är borta. Varje kväll får jag varma blickar som strålar av kärlek, varje kväll får jag somna bredvid den jag älskar mest, varje morgon får jag vakna av att han tassar upp, stänger dörren och sätter på duschen på andra sidan väggen medan jag halvsovande rullar över till den varma gropen på andra sidan sängen. Det finns inget mer att önska. <br /><br /><b>Kanske blir det här mitt sista inlägg?</b> I alla fall på ett tag. Det finns inte mycket mer att säga. Jag har vunnit nu. Fuck you, Ana, du är en jävla demon och det är vad jag har drivit ur min kropp. Så jävla mycket ångest för din skull, det är bra nu. Finito. <br /><br /><i>Men jag kommer fortfarande titta in ibland - jag har inte glömt bort er, ni vet.</i></p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-51148430911630614082012-03-07T19:20:00.002+01:002012-03-07T19:34:52.987+01:00Jobbig vecka.<p align="justify"><b>Med käften full av skavsår</b> och ännu mera skrot har humöret dalat. Stundvis har hopplösheten slutit sina osynliga händer om min hals, men det är ändå som att jag har ett segt skal nu. Inget biter riktigt lika mycket på mig nu. Ångesten är inte lika total när den kommer, det är inte alls samma avgrundsdjup och den kommer mycket mer sällan, är inte lika lättprovocerad. <br /><br /><b>Det som förvånar mig</b> är frånvaron av matångest. Mår dåligt - äter som vanligt. Mår dåligt - tränar som vanligt, tre fyra gånger i veckan. Mår dåligt - men inte över vad som passerar mitt matsmältningssystem. Grämer mig över mina lår i spegeln och märker att jag aldrig är <i>riktigt</i> nöjd. Förr kunde det vara antingen jättenöjd eller jättemissnöjd, men nu är det varken eller. Topparna och dalarna är avkapade och kvar står jag i medelmåttaträsket. Visst, jag är vältränad. Visst, jag är smalare än de flesta (får jag höra, jag vet inte vad jag ska tro). Okej, jag medger att jag är snygg, men ändå kan jag inte känna mig nöjd när mellanrummet mellan benen är skrämmande litet. <br /><br /><b>Vad jag också undrar</b> är vad det är för fel på mig egentligen. Eller, fel och fel, men jag undrar varför människor i min egen ålder är så svåra? Varför ska jag ha så svårt att ge ett bra intryck när jag vet att jag egentligen är intelligent och språkligt begåvad? Min pojkvän säger jämt till mig att jag är bättre än dem, smartare än dem. Jag känner ju att det är som om de inte FATTAR, som om de ser världen med en filt över huvudet. Jag har tvingats upp ur den skyddade världsbilden, Ana ryckte upp mig bryskt och åldrade vissa delar av mig fort. Jag är skör. Jag tänker för mycket. Dålig kombination i tider som dessa.</p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-43602912800266604122012-02-17T15:40:00.005+01:002012-07-29T19:57:09.174+02:00Det börjar vända på riktigt nu<p align="justify"><b>Den här veckan har gått exceptionellt bra.</b> Idag när jag lagade lunch till mig själv kokade jag en portion nudlar till woken - inte mycket att skryta om kanske, men för mig som varit petig med pasta/nudelmängd så är det en liten vinst. Att laga mat, att veta att det kanske är lite mer än vad jag äter men ändå ha tryggheten att äta tills kroppen säger nej tack, nu är jag nöjd. <br /><br /><b>Friheten är så stor.</b> Nu när maten inte tar över mina tankar hela tiden finns det så mycket annat att tänka på. Tänka utanför mig själv och min lilla bubbla, låta mig själv vara en del av världen. På riktigt - jag är rentutsagt så JÄVLA full av tacksamhet inför livet. Jag har världens underbaraste pojkvän som jag inte skulle tveka att dela resten av livet med. Jag får bo tillsammans med honom, centralt i en fin lägenhet. Jag har lätt för mig i skolan och kommer få snudd på toppbetyg när jag går ut - det ger mig så jävla många möjligheter. Jag kan göra karriär på mitt största intresse. Jag kan resa, se världen, möta nya människor och miljöer. Jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv. Inga ätstörningar ska hindra mig från att leva. <br /><br /><b>Jag är lycklig.</b> Ångesten som uppstår om jag råkar gå lite för långt mellan målen är just bara en irrationell, kemisk känsla och inget som tar över. För bara ett år sedan ville jag knappt leva - om jag bara visste vad som väntade. På ett år har mitt liv vänts totalt upp och ned. Istället för att vara trygghetsnarkoman och vara rädd inför förändringarna har jag kastat mig huvudstupa över dem, tagit emot det tack vare ett öppet sinne. Den största gåvan jag fått - att få förståelse för mig själv och min ångest. Istället för att kämpa emot ångesten kan jag förhandla med den; låta den finnas, inte vara rädd för den, men samtidigt förebygga den så gott den går. Än är allt inte över, men jag känner verkligen att saker och ting börjar hända på riktigt.<br /><br /><b>"Det är JAG som har gjort det här."</b> Tanken slår mig. Ingen annan än jag har fått kämpa med ätstörningen. Utan att dra in vårdinrättningar eller oroliga föräldrar. Stöttande vänner, en hängivenhet till mina intressen och boken Mattillåtet har lotsat mig igenom träsket. Kanske kommer jag stampa lite lera hela livet, men hellre det än att knappt ha näsan över ytan.<br /><br /><b>Men det är också ni.</b> Ni som läser. Ni som läst. Ni som delat mina upplevelser. Ni som förstår, ni som inte förstår, ni som bryr er, ni som reagerat, kommenterat. Ja, den lilla bloggbubblan, den lilla ätstörda bloggvärlden: jag tackar er. Ni har varit min ventil i mina svåra stunder.<br /><br /><b>Tack.</b></p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-83646061821896047332012-01-31T10:48:00.002+01:002012-01-31T11:02:28.916+01:00Straffet<p align="justify"><b>Gårdagens fuskande med mat</b> fick påtagliga följder. Ångest och oförmåga att fatta beslut under dagen (det tog mig sex timmar att bestämma mig för att inte gå till gymmet) var inte nog. Nej, dessutom tog det mig en evighet att somna in till en dålig sömn, som avbröts ständigt. 05:25 trodde jag att det var kört, magen gjorde ont av hunger och ville inte lugnas av yoghurten jag fick i mig. Lyckas till slut somna om igen, vakna, slumra och precis när jag ska somna igen, när pojkvännen pussat mig hejdå med orden "jag tycker att du ska sova lite till" började de förstås borra i huset. Ljudet skar igenom märg och ben. Med en tung suck och en stark känsla av frustration och hopplöshet satte jag mig upp i sängen och torkade irriterat bort någon tår. Gröten fick jag koka sittandes på en stol bredvid spisen. Gröt som ändå rusade upp ur magen och ner i toaletten innan sista tuggan. Att jag aldrig lär mig att det är såhär det blir; det är som om min kropp får en chock när jag äter på morgonen efter att ha slarvat med maten dagen innan eller somnat på tom mage.<br /><br /><b>Och trots hela förra veckans</b> stora intag av socker visade vågen på gymmet 48.1 vilket innebär att jag stadigt ligger kvar runt 47. Jag är så nära ett friskare liv nu, så länge jag bara ser till att äta regelbundet så att det inte blir såhär. Det är fan inte värt det. Jag menar, varför ska jag misshandla min kropp för, egentligen? Det är den som transporterar mig genom livet, själens borg. När hungern tar upp mitt sinne får ätstörningen nya grepp om mig, om än i korta intervaller. Jag måste vara stark - och styrka är inte att stå emot maten utan att stå emot de sjuka, destruktiva vanorna.</p>Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-5897902656339232452012-01-30T15:19:00.004+01:002012-01-30T18:05:54.001+01:00Motsägelsefull frihet<p align="justify"><b>Ändå räcker det inte.</b> Jag ser vad jag ser i spegeln och tycker om det. Jag är nöjd. Lite för mycket resulterar inte i bedövande ångest dagen därpå, resulterar inte i att jag inbillar mig att jag gått upp hur mycket som helst. Det är som om min kroppsbild stabiliserats sedan jag slutade väga mig. Nu kan jag SE istället för att bara låta ätstörningen säga till mig hur jag ser ut. Men ändå sitter jag här och fryser nu, efter att ha låtit hungerskänslorna möta döden två gånger idag. Känner hur skönt det är nu efter 10 timmar sedan frukost, hur lugnet infinner sig och saker faller på plats efter en hel dag av ångest. Det räcker att jag skjuter lite på en måltid så rasar det samman. Jag kan inte fuska. Men faktum är att jag vill fuska, vill klara mig på lite mindre - för det har jag gjort innan. Varför skulle det inte gå nu? Jag vill ju bara kompensera för förra veckan (och all jävla choklad), känna mig ren och inte nedsmutsad av allt fett. Fast helst av allt vill jag ju inte bry mig alls. Eller?<br /><br /><b>Det är närstrid nu.</b> Ätstörningen ger mig ångesten att äta, så att jag väntar för länge och till sist står över. Förnuftet ger mig ångest för att jag inte äter. När jag har ångest kan jag inte äta. För att lindra ångesten vill jag träna, men äter jag inte så får jag inte träna... och spiralen fortgår. Så fort jag är ensam blir förnuftet försvagat.<br /><br /><b>Missförstå mig inte.</b> Jag är inte på väg tillbaka till helvetet - jag friskare än på länge. Mina matvanor är för det mesta helt okej, under helgerna speciellt eftersom att jag då får hjälp av min pojkväns matrytm, och kan synka den med min. Då kan jag känna att allt med ätstörningar är ganska långt borta, som ett svagt minne, en diffus känsla som är lätt att ignorera. Ångesten jag upplever nu för tiden är inte ens i närheten av den som jag levde sida vid sida med i perioder. Det totalt svarta är arkiverat, nu är jag istället grå. Men trots mörkare dagar, är den grå färgen ändå ganska ljus - skiftar till och med i vitt vissa dagar. </p>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-53069228065260596022012-01-24T20:47:00.002+01:002012-01-24T20:48:00.245+01:00Läsvärt<p align="justify"><a href="http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/att-vaga-tala-om-anorexin-nu-och-da/">Att våga tala om anorexin nu och då</a>, tack Nea.</p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-13976858865099150542012-01-19T12:43:00.000+01:002012-01-19T12:43:23.854+01:00Till Isa;<p align="justify">Tack för din kommentar. <3 Kommer inte in på din blogg just nu, men håller med precis om det du säger. För att citera min pojkvän, så har mina ätstörningar "dödsångest" nu och glimtar därmed fram lite för mycket ibland. Men dessvärre för dem, så finns det inte så mycket plats för ätstörningar i det liv jag lever nu. Jag vill inte vara sjuk resten av mitt liv - det symboliserar en del av mig som jag sakta men säkert lämnar bakom mig.</p>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-49834221415044622482012-01-17T20:35:00.003+01:002012-01-17T20:35:47.967+01:00ett vykort<p align="justify"><b>Gamla bilder.</b> Smala ben som förföriskt nästlar sig in i min hjärna. Som en elektrisk impuls susar bilden igenom nervsystemet. Saknaden. Den där känslan av uppgivenhet. Ana försöker trollbinda mig med tindrande ögon, jag tittar bort. Tänker en sekund <i>varför ser jag inte ut så längre?</i> Försöker intala sig att bilden ljuger, gömmer sig bakom omtagningar och precision men likväl stirrar benen tillbaka på mig. Suck. Trycker på kryss. <i>Fatta, ditt ideal är fel. Du får inte tycka om att se ut sådär.</i><br /><br /><i>Ut.</i></p>Unknownnoreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-36670563166043739612012-01-17T10:31:00.000+01:002012-01-17T10:31:06.090+01:00Början på något nytt<p align="justify"><b>Mitt liv har förändrats ganska drastiskt.</b> Från juldagen och mellandagarna var jag hos min pojkvän och kände alltmer att jag inte ville hem. Innebörden i ordet hemma flyttades från mitt källarrum till ettan i stan, från ett ångestfyllt ställe till en oas. Återigen struntade vi fullkomligt i oskrivna regler och tog tag i saken. Dagen efter den muntliga överenskommelsen packade jag ner det nödvändigaste i pappkassar och fick ställa min dator på hedersplatsen.<br><br>
<b>Så nu sitter jag här,</B> dricker kaffe i min ugglekopp, blickar ut över en stor gata och känner mig så fri som det går. En känsla som som består. Min nya verklighet. Ätstörningens bojor är ovant lösa när jag är här. Frihet som skrämmer mig lite och håller mig tillbaka. Det är som om jag lämnade kvar en stor del av ångesten hemma hos vågen - för en sådan har jag inte tillgång till här. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att det är så otroligt jävla SKÖNT att inte ha någon våg i närheten (utom på gymmet, men dess siffror kan jag inte ta seriöst eftersom att jag inte väger mig tom i magen på morgonen). Har jag en dag känt det som om jag ätit lite för mycket kan jag istället för att plågsamt kompensera för det i dagar efteråt äta som vanligt och stabilisera mina rutiner mycket snabbare. Rutiner som gör det lättare för mig att hålla mig nöjd och ändå kunna äta lagom mycket så att det känns bra, men utspritt över hela dagen istället för att äta minimalt på dagen för att sedan ha kurrande mage och molande ångest på kvällskvisten. Dessvärre ligger en irrationell rädsla kvar - 50kg-gränsen känns extremt skrämmande och närmre än någonsin eftersom att jag inte kan kontrollera om det händer, eller ens märka det. Motsägelsefullt nog, men för mig ack så verkligt.<br><br>
<b>Miljöombyte, friskare vanor, ingen våg, gränslöst med kärlek och trygghet.</b> Det har sått ett frö hos mig, minskat ångesten till en grad där den knappt inkräktar på mitt liv; visst ligger ätstörningens gamla vanor djupt inbrända i min skalle men det blir allt lättare att se och undvika nu när jag slipper vandra runt hemma utan chans till distraktion. Stunder som denna, när man kan stanna upp och bara känna att livet känns bra, fyller mig med tacksamhet. Inför att vi vågade göra det här från första början. <br><br>
<b>...och jag är så jävla glad att jag inte gav upp.</b></p>Unknownnoreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-56275972389448448012012-01-03T14:28:00.001+01:002012-01-04T16:49:52.964+01:00Sentimental ett par dagar för sent<p align="justify"><b>När året börjar gå mot sitt slut,</b> blir jag alltid fundersam. Sammanfattar året som gått i huvudet, summerar det, reflekterar. Året som väntar, kommer det bli ett bra eller dåligt år? Flera år i rad nu, har dessa funderingar varit ganska dystra. Framförallt förra året. Jag gick in i 2011 med kraftig depression, tvivel över varför jag existerade och en bitterhet som genomsyrade hela mitt jag. Jag hatade mig själv fullkomligt, allt med mig var bara fel och min snedvridna bild av mig själv gjorde inte det hela bättre. En ständig rädsla för att göra fel, en ständig rädsla för att inte duga som gång på gång besvarades av mitt självförakt. Allt var mitt fel. Jag var aldrig bra nog. Så rädd för att bli ensam, för att alla en dag skulle inse hur värdelös jag verkligen var. <br /><br /><b>Men allt förändrades, den där dagen i april.</b> När jag vaknade med en känsla i magen av att något var fel. När jag vaknade med den extremt starka insikten att <i>idag, idag ska jag göra slut.</i> En tanke som malts i mitt inre en längre tid, men som gång på gång skjutits upp av rädsla att ta itu med det, och med ett patetiskt hopp om att saker skulle lösa sig själva och att tvivlen skulle försvinna. Men jag gjorde det. Jag, konflikträdda trygghetsnarkomanen, raderade ut vad jag trodde var min största trygghet. Men det var inte alls vad jag trodde, i efterhand. Jag ångrar ingenting men att gå vidare vad något jag verkligen behövde göra.<br /><br /><b>Under tiden som följde levde jag i nuet.</b> Jag levde rövare, festade mycket, provade mina vingar, lät dem föra mig dit de ville. Under ett par månader levde jag i rus av lycka, men som kanske i själva verket var mer en verklighetsflykt. I mitten av sommaren skedde de första förändringarna, ganska oberoende av varandra. Ett facebookmeddelande "lite från ingenstans" skulle komma att betyda mer än jag någonsin kunde tro. En stor del av vad jag har att tacka för är den där natten av total lycka jag hade tillsammans med tre vänner till mig. Jag är helt säker på, att om det inte hade hänt, så hade jag inte alls varit densamma idag. Jag insåg saker, det blev som en genväg till insikter jag säkerligen skulle fått med tiden - men kanske inte förrän om flera år. Jag fattade att jag egentligen inte är så svag som jag tror. I själva verket är jag stark, men krigsskadad. Jag hittade mig själv den natten, till tonerna av <i>The Queen of all Everything</i>. Genom det kunde jag börja utvecklas och bli den jag verkligen är, istället för att fortsätta vara den ångeststyrda personen jag var innan. <br /><br /><b>Efter den där natten var det som om livet vände.</b> Jag och killen som skickade meddelandet från ingenstans, tog en bärs tillsammans ett par dagar senare. Vi började hänga en hel del, hade det riktigt trevligt tillsammans, njöt av livet till fullo. Jag körde på, ignorerade totalt min gamla vilja att att börja överanalysera och bli orolig - det behövdes inte. Allt var så naturligt. Till sist insåg vi att det inte var värt att kasta bort känslorna som uppstod trots åldersskillnaden på elva år och gav det ett försök. En natt i den där soffan, samma soffa som vi kysstes i första gången, bredvid gardinstången jag rev ned första gången jag var där, med värmeljus som färgade väggarna röda. Då såg vi varandra i ögonen och sa de där magiska orden. Det var bara fyra månader sedan det hände, men trots det så har jag så otroligt starka känslor för honom, djupa känslor. Vi hör ihop. Jag vill vara hans, jag vill leva med honom, vara med honom för alltid. Han är så olik varenda människa jag mött, så intelligent, så godhjärtad, så kärleksfull och osjälvisk. Så lik mig på något sätt, han förstår alltid vad jag säger och vill mig aldrig illa. Tillsammans har vi delat stora upplevelser, öppnat oss för varandra mer och mer, flätat samman våra själar. Det är så äkta, så jävla stort och mäktigt på ett alldeles eget sätt. Att han sitter på flotten i den stora floden med mig, berättar om sina rädslor och drömmar, om upplevelser och om känslor som ingen annan fått höra om. Jag skulle kunna skriva flera mil om honom. Om hur vacker han är när han ler, hur han ser på mig med blicken full av ren kärlek, hur söt han är när han sover, hur rätt hans värme känns, hur han skiner upp när han ser mig på håll, hur han brinner för det han gör. Jag bara älskar att skämma bort honom, och jag vill göra det varje dag resten av mitt liv, för jag är så stolt över honom och över oss. <br /><br /><b>2011.</B> "Obalansens år". Året då jag fick livet tillbaka, då jag fick mig själv tillbaka. Året då jag började separera mitt jag från min ångest. Härifrån kan det bara bli bättre.</p>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-43484637239606054602011-12-19T16:01:00.004+01:002012-01-05T11:04:29.570+01:00Ett faktum<p align="justify"><b>Vi tog av oss alla våra masker tillsammans</b>, fullkomligt nakna inför varandra och oss själva. Det finns inte längre något att dölja. Han och jag är ett nu, vi hör ihop. Jag vet det. Jag visste det innan, men nu är det ännu mer självklart. Trots att jag bara är arton år, trots att jag bara känt honom i fem månader, så vet jag att det är honom jag kommer vilja vara med tills jag inte finns mer. Det är så mycket mer än bara fladdrande fjärilar och rusande lycka - det är djupt, vackert och gör mig så otroligt tacksam. Det är det här som är meningen, det här som är värt att kämpa för. Kärleken till honom är det starkaste och självklaraste jag har - så starkt att det får ätstörningarna att vackla, gå på flykt när han är vid min sida. Det är lättare att vända ångesten ryggen när hans värme är nära till hands. <br /><br /><b>När själen blev fri, fick fritt spelrum</b>, insåg jag hur otroligt mycket jag förhindrar för mig själv. Jag har så många förutsättningar, en hel del förmågor som jag inte kan utnyttja till fullo på grund av prestationsångestens bojor. Det är mitt eget fel att jag inte kan vara den jag vill, den jag fick vara när jag släppte alla kedjorna och fick se allt ur nya perspektiv. Jag önskar så att jag bara kunde säga till mig själv att det inte spelar någon roll egentligen, att det bara har ett värde för att jag gett det ett värde. Den kloka person jag var, den finns där inne, bakom alla barriärer. Varför ska jag fängsla mig själv i allt det där, i ätstörningar som finns bara för att jag själv när dem, för att jag fortsätter låta dem spela roll. Sorgen slog emot mig, så stor och klar att min kropp inte fattade vad den skulle göra av alla känslor, tårarna rann i en strid ström. Jag grät för att jag sörjer faktumet att jag är fängslad längst inne, för att jag insåg vad jag har potential att vara, men som jag själv förhindrar. Jag är så rädd att jag alltid ska gömma mitt riktiga jag bakom en massa hinder. Jag önskar att jag för alltid kunde slänga bort kedjorna och maskerna, att aldrig behöva sätta på mig dem igen, men de kommer tillbaka av sig själva. Kanske sitter de lite lösare nu än innan, kanske är det en början på något nytt, kanske är jag på väg mot ett vägskäl? <br /><br /><b>Den resan gav mig många nya insikter.</b> Jag ska ta vara på dem, för jag inser allt mer att jag verkligen har potential att bli någonting. Att jag inte är så meningslös som jag känner mig, att vikten inte spelar så stor roll som jag får den att göra. Ätstörningen är inte jag, det är inte en del av min identitet, det är en själslig tumör som med tiden kommer bli allt mindre. Det är jag som har makten. Jag är inte redo att släppa allt helt och hållet - men vikten ska börja spela mindre roll, ge mig mindre ångest. Det är dags. Jag kan inte längre se min kropp som en 14-årings - den förändras och det måste också mitt synsätt göra. </p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-35667662717547334262011-11-30T19:51:00.006+01:002012-01-17T10:32:19.174+01:00Parera mera<p align="justify"><b>Livet går vidare.</b> Har de senaste dagarna gett mig fan på att inte låta ätstörningen störa min naturliga rytm och har tvingat i mig mellanmål och ordentliga luncher och frukostar över tvåhundra kalorier. Hungerskänslorna är lynniga, kommer och går som de vill och min säkraste indikation på hunger nu är ångesten som följer. Känslan av uppgivenhet, paniken inför alla små val, stressen som uppstår inför minsta press, hjärtat som slår snabbare vid minska tecken på nederlag. <br /><br /><b>Med lite blodsocker i omlopp</b> fungerar jag som jag ska och jag borde inte glömma det. Något jag försökt bortse från under den senaste tiden, i ständig rädsla för att vågens dömande siffror ska krypa uppåt 48 igen. Såpass rädd, att jag ligger på gränsen jag helst inte ska gå under, för jag borde verkligen inte trilla ned till 45 och nedåt igen. Det blir inte fint, bara skevt och konstigt och inte alls som jag förväntar mig. På gymmet idag äcklades jag lite över de nya bebishår som pryder mina överarmar. Fingertopparna mot nacken, små, tunna bebishår som skriker UNDERNÄRD till mig i pausen på 15 repetitioner, 4 reps. <br /><br /><b>Börjar kanske bli lite stabilare nu.</b> Till sist. Bakade lussekatter igår, åt en tillsammans med en pepparkaka, helt utan påverkan, eller ångest för den delen. Lussekatter är inte så sockerstinna, det är ju inte värre än en bit bröd. Det är inte ofta det blir så nu för tiden. Det mesta ätandet sker under andra former, i tryggheten, omsluten av kärlek och andra väggar än de där hemma, där ätstörningstankarna är mycket svagare. I en miljö där allt inte är så farligt och stort som annars. Ett tag blev det lite för mycket bira-brajj men nu är kölen rättvänd och balansen återfunnen igen. Förnuftet finns alltid där, lika starkt i teorin, men inte lika starkt i praktiken. Frustrationen över att veta men inte kunna handla efter sitt förnuft. Det tar kraft, men jag ska fan inte ge upp. Jag har varit bättre än såhär. Ana ska inte få övertaget.</p>Unknownnoreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-4470550716539628302011-11-24T18:20:00.006+01:002012-01-05T11:09:39.654+01:00Kärlek<p align="justify"><b>Den värsta svackan är över.</b> Men fortfarande så ligger ångesten lättillgänglig och trycker upp äckliga, skamsna tårar bakom mina ögonlock. Tårar som göder det viskande självföraktet tills det börjar vråla inombords, som uppgår i ett crescendo av självhat - och utåt syns det bara en liten tår som fastnat i en ögonfrans, lite mascara som klumpat ihop sig och kanske en bekymmersrynka ovanför ögonbrynen. Känner mig så äckligt svag och vek när jag inser att jag faktiskt sitter och får ångest av att matten är lite för svår. Svag, svag, svag, vrålas det i mitt huvud och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, hålla för öronen för att få det att försvinna, men ljudet kommer inifrån och förstärks av mitt beteende.<br /><br /><b>Men mitt i allt så finns det bra dagar.</b> Skimrande ljusa dagar, genuin glädje i hela kroppen, så nöjd, tillfreds. För mitt i allt, så har jag fri tillgång till att ge och få ren kärlek. En positiv spiral bland de negativa. Magisk skönhet, känslor som är övernaturligt starka, läppar som för mig bort till en helt annan dimension. Blotta tanken får mig att känna mig som så liten inför något så stort, men ändå är allt så tryggt och underbart och jag fattar verkligen inte. Hur jag kan få allt det här, hur jag av alla? I hans ögon är jag fullkomligt perfekt, lika vacker som han är i mina ögon är jag i hans. Så vacker att jag nästan vill gråta ibland, ord som också kommit från honom. Så otroligt skönt att känna sig älskad för den man är trots all tvivel, att få höra att man är stark fast man känner sig fullkomligt pulveriserad, få höra att man är vacker när spegeln hånar och man bara ser allt fel. Få höra att saker blir bättre när ångestens vassa klor gräver hål i själen och veta att det är sant. Händer som varsamt och fascinerat smeker, sprider kärlek över min hud, ögon som glittrar, mun som viskar vackra saker. Somna och vakna upp i en bubbla av trygghet. Det finns inget mer jag kan önska, och jag känner det så jävla starkt. <br /><br /><i>Jag älskar dig</i></p>Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-55998543687019506332011-11-09T13:17:00.004+01:002011-11-09T13:55:08.889+01:00Kanske är det nu det börjar vända.<p align="justify"><b>Jag känner mig beslutsam som aldrig förr.</b> Hamnat i en ond cirkel ett tag, där tillvaron har handlat lite för mycket om verklighetsflykt för att jag ska kunna få ett ordentligt grepp om mig själv. Vem jag är, vad jag vill göra. Vad som är jag och inte en massa kemisk ångest som uppkommit av destruktiva mat- och träningsvanor, kompensationsbeteende och ett visst experimenterande med den delikata balansen som finns i våra hjärnor. Det fascinerar mig, hur vi fungerar så enkelt men samtidigt så komplicerat. Enkla saker blir svåra, och jag vet att jag med ganska stor säkerhet försvårat det för mig själv. Istället för att ta itu med problemen så är det bara symptomen som får lindras. Tillfälliga lösningar - som kanske bara får problemen att växa, och då står man där i en nedåtgående spiral, vart kraft blir allt starkare. Att slå sig ur blir svårare och svårare.<br /><br /><b>Det har varit som att få vila i en bunker.</b> Slaget fortsätter utanför, vetskapen om att man måste återvända ut finns där, men ändå passar man på att njuta av andrummet som uppstår. Kampen blir svårare att uthärda, man vill springa och gömma sig igen men till slut så är man inte ens säker där. Ångesten hittar alltid, slår sig in, infiltrerar varje tanke. Vem är jag och vad är ångest?<br /><br /><b>Alltför rädd för att gå upp i vikt</b>, alltför rädd för att tappa kontrollen, alltför lätt att låta ångesten ta över med en inställning att <i>jag vet vad jag gör.</i> Men egentligen är det inte så enkelt. Jag är mitt uppe i en kritisk period i mitt liv; stora förändringar som sker i olika takt, gamla tankemönster som ska brytas, ett serotoninlager under renovering, identitetsifrågasättande och en känsla av att saker både byggs upp och faller isär samtidigt. Men nu ska konkreta saker ske. Mindre destruktivt beteende, nedtrappning av verklighetsflykter och återställande av den biologiska balansen. Nu ska jag ta mig igenom ångesten med en sköld som fungerar - förnuft och bekräftelse, och med en styrka jag faktiskt har. För jag är inte svag.<br /><br /><i>"Jag har så jävla, jävla mycket respekt för dig för vad du har gått igenom. Du är så jävla stark."</i><p>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-62172100650346087682011-11-03T16:39:00.001+01:002011-11-03T16:41:44.073+01:00Förnuft vs. känsla<p align="justify"><b>Tittar på klockan.</b> Sju timmar sedan sist. Kalla fingrar, tankar rusar som ånglok, kastas fram och tillbaka, får inget fäste. Förnuftet bannar mig. Du måste ju äta, du behöver det. Men det går inte. Känslan har slagit klorna i mig, tillsammans med rädslan. Totalkrig. En del av mig vill inte, vill inte, känner sig starkare utan. Förnuftet gråter. Mitt emellan sitter jag. Klockan tickar, jag har inte hur mycket tid som helst. Snart måste beslutet tas och det är fortfarande lika omöjligt. Jag som trodde att det gick automatiskt så fort vikten var stabil, men nej. Trots att siffran börjat minska så kan jag inte bli kvitt känslan. Det som gick så jävla bra igår, helt problemfritt. Lika rädd som jag är för att äta är jag för konsekvenserna om jag inte gör det. Jävla beslutsångest. Ibland önskar jag bara att jag inte kunde tänka. </p><br /><p><b>Jag blir rädd för mig själv.</b> Hur totalt olik mig själv jag är när jag mår dåligt - de flesta dagarna mår jag bra och hanterar jobbiga situationer bättre än någonsin. Men så kommer en sådan där dag, då det känns som allt fallit isär och man är lika motståndskraftig som en såpbubbla. Det är så svårt att veta, när allt är så svart på vitt, vad som är riktigt. Så svårt att byta spår.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-39367678721466086722011-10-24T17:23:00.002+02:002011-10-24T17:23:18.901+02:00Världen går under varje måndag<p align="justify"><b>Jag är så trött.</b> Så trött på mig själv, så trött på verkligheten. Det enda som är värt någonting är tiden jag får spendera med min pojkvän, all tid utöver det är bara transportsträckor. Jag har glömt hur man gör för att ha kvalitetstid ensam, allt känns så tråkigt och meningslöst, som väntan på något som inte kommer. Träning på rutin, kan inte bli lustfyllt, och saker som förr var roligt har tappat sin glans. Vad gör man då?</p>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-86803969211059892522011-10-20T09:00:00.006+02:002012-01-05T11:13:09.685+01:00Vardagsmisär<p align="justify"><b>Så vaknar man,</b> känner själen kleta fast på insidan likt tjock olja med en liten fågel i sitt grepp. Tjockt, trögflytande och illaluktande sprider det sig i min kropp, förorenar nervsystemet. Jag sitter i en bur av självhat, ångest och mitt trängande behov av självdestruktivitet sprider rastlöshet i min kropp. Jag sitter på en buss, mitt bland alla vanliga själar och försöker hålla mig lugn. Men jag känner att fasaden inte håller, den glider av, faller, krossas mot golvet och det är grus i mina ögon. Den totala skammen rinner längs kinden. Orkar inte bry mig om att omgivningen kollar snett på den där näst längst bak i bussen, den där som stirrar ut genom fönster med blanka ögon och tom blick. </p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-32947206502973580132011-10-10T22:58:00.003+02:002011-11-09T13:56:03.468+01:00Inte den här hösten heller<p align="justify"><b>Vad naivt av mig, att tro att allt skulle vara bra</b> bara för att det var bättre i somras. Såhär i efterhand ifrågasätter jag om inte bara om jag flydde från alla tankar genom bedövade sinnen och med att ständigt vara upptagen med olika saker. Hela tiden låg fokus på att inte vara ensam, inte låta tankarna hinna ikapp, och mitt i den där flykten så hittade jag mitt gamla jag, mig själv, och långsamt började jag utvecklas. Men nu är det som att så fort jag är ensam så kastas allt omkull. Tankarna dominerar mig allt mer, jag är fast i ett hamsterhjul, för jag vågar inte ta itu med någonting förrän jag kompenserat tillräckligt och när jag väl gjort det så är det helg och då går allt åt helvete igen, vilket leder till att veckan efter också måste ägnas åt kompensering.<br /><br /><b>Måndag morgon, ångesten är total.</b> Vågen visar två kilo plus, självföraktet, skammen, hatet vrider ur min själ som en disktrasa och inte ens med halsen full av sura kaffeuppstötningar och en kaloriräknare som ilsket grön visar minus åttahundra kalorier kan tankarna låta mig vara ifred. Jag äter fortfarande, visst, utan mat funkar jag inte, men begäret att bli så tunn att jag går av blir allt starkare, men jag vet att jag inte kommer dit igen. Jag har dissekerat mina tankar tillräckligt för att inte låta dem styra mig helt, men jag kan inte styra bort dem, distrahera dem eller förinta dem med logiska tanar. Istället får jag stå där och vända andra kinden till trots att jag blir slagen gång på gång på gång. <br /><br /><b>Nej, nu är det höst,</b> och med hösten kommer ångesten. Men blir ändå så tveksam till hur jag verkligen mår. Insåg att inlägget legat i utkast ett par timmar, och nu känns det hela mycket mer avlägset än när jag skrev det. Mitt inne i det där känns det som världen rämnar, som om framtiden är mörk och morgondagen är hotfull, men nu känns det hela rätt lugnt och sansat. Tankarna finns där, men tar ingen plats. Varför är det så svart på vitt? Det gör mig så förvirrad. Det är som att jag mår bra överlag, men ångesten ligger närmre och lurar än vad jag förväntar mig, och varje gång den attackerar börjar jag ifrågasätta mig själv och vem jag är. </p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-11611857999369316532011-10-03T17:57:00.003+02:002011-10-03T18:02:17.751+02:00Den stora skillnaden<p align="justify"><b>Den stora skillnaden i min världsbild</b> från nu och då, är att nu domineras inte allt av ett enormt självförakt, inte av en ständig strävan efter att duga som aldrig uppnås. Allt är inte längre ett ogenomträngligt träsk av mörker och ångest och lögner.<br /><br /><b>Jag hatar inte mig själv längre.</b> Och det är så jävla skönt.</p>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-41990373840177464942011-10-03T17:54:00.005+02:002012-01-05T11:17:14.498+01:00Ett sätt att se det på<p>Mörkret är nyckeln. Den som öppnar porten på vid gavel som i sin tur låter allt strömmas ut. Ett gränslöst djup, så mycket, så stort och mitt i allt är jag bara liten och alldeles ensam.<br /><br />Jag vet att du flåsar mig i nacken, att du sträcker dig efter mig, observerar allt jag gör. Du livnär dig på mig, på otillräcklighet och tvivel. Du är botemedlet vars biverkning överskuggar sjukdomen, en lögn, en bortförklaring.<br /><br />En utväg, alldeles för enkel, att fatta din hand och låta dig leda vägen när det ändå är så mörkt att ingenting går att se. Så uppslukad av mörkret att din hand är det enda ljuset, den enda vägen som finns.<br /><br />Att jag inte märker hur du fördunklat mitt sinne, hållit för mina ögon, manipulerat. Format sanningar till lögner och lögner till verklighet.<br /><br />Att jag inte inser hur tålmodigt du väntar på mig varje gång jag balanserar på kanten, fylls av den stora obehagskänslan. När jag vandrar i gränslandet mellan dig och mig. Gränslandet, en diffus labyrint, vandrar år efter år utan att hitta ut.<br /><br />Bit för bit växte du fast. Du gav mig ett löfte, att med dig skulle allt försvinna, sluta spela roll. Blint famlande i mörkret tog jag godtroget handen du sträckte mot mig och drogs in i din svarta famn. Insikten kom för sent.<br /><br />Du höll ditt löfte. Allt försvann, slutade spela roll. Ersattes med dig när du bytte ut konkret mot abstrakt, formade mig långsamt efter dig. Vi växte ihop. Jag blev din slav.<br /><br />Jag glömde vem jag var. Jag blev dig.</p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2573521203842178580.post-79630007830771562882011-09-21T21:40:00.001+02:002011-09-28T22:14:30.139+02:00Alltid samma tur i oturen<p align="justify"><b>Efter nästan två år var det väl dags för mig att klanta till det.</b> Igår kväll. Mamma och pappa erbjuder mig skjuts hem. Så kommer bomben. I all morgonhast när jag skulle byta väska till skolan har min vanliga väska legat helt öppen på sängen. Lite för öppen, för en snusdosa stack ut. Min oroliga mamma hade öppnat denna. "Jag hittade något jag aldrig sett förut. Vad var det för något?". Chocken, hjärtat slår i marken. <i>Åh. NEJ.</i> Min största rädsla besannad. Mina föräldrar hittade det. Fan. <br><br><b>Jag som trodde att jag aldrig skulle bli upptäckt.</b> Men till slut undkommer man det inte. Som tur var - något jag aldrig kunde föreställa mig - så sa mina föräldrar att de inte var arga, men besvikna. Jag hade i mitt huvud föreställt mig total kalabalik, ramaskri, pissprov och hela kalaset men istället blev det besvikelse. Lättare att hantera men nog så svårt. Ironiskt nog hade jag rökt ett tag innan bilfärden hem, och nu kan jag bara tacka min lyckliga stjärna för min snabbtänkthet. Pusslade ihop delar och fick på plats i bilen ihop en modifierad sanning som gick hem. Märkte på mamma att hon trodde mig, och hon sa att det var bra att jag inte försökt försvara mig utan berättat "som det var". Dåligt samvete, dåligt samvete, dåligt samvete.</p>Unknownnoreply@blogger.com3