Gamla bilder. Smala ben som förföriskt nästlar sig in i min hjärna. Som en elektrisk impuls susar bilden igenom nervsystemet. Saknaden. Den där känslan av uppgivenhet. Ana försöker trollbinda mig med tindrande ögon, jag tittar bort. Tänker en sekund varför ser jag inte ut så längre? Försöker intala sig att bilden ljuger, gömmer sig bakom omtagningar och precision men likväl stirrar benen tillbaka på mig. Suck. Trycker på kryss. Fatta, ditt ideal är fel. Du får inte tycka om att se ut sådär.
Ut.
tisdag 17 januari 2012
ett vykort
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Äntligen fungerar det igen! :)
SvaraRaderaDu har kommit så långt men när man en gång varit där är det alldeles för enkelt att trilla tillbaka och det kan gå så fort... Försök ignorera Anas tindrande ögon och tänk istället på allt du har - och på allt du kan förlora. Du är ung, klok, vacker som få, har en underbar pojkvän, bra betyg... Framtiden ligger framför dig! Snälla, snälla du. Vad du är gör så lyssna inte på Ana, hon vill dig inte väl.
Vad vill du göra om några år? Jag gissar att det i alla fall inte innefattar att fylla 20, eller 21, 22... Och fortfarande vara sjuk. Då kommer du antagligen vela arbeta, skaffa utbildning, resa eller bilda familj. Inte vara sjuk. Gör inte det misstaget och fortsätta titta bort när Ana tindrar med sina ögon eller äänu bättre: slå henne hårt på kinden så att hon inte vågar visa sig igen!
Skit! Nyss var jag så glad över att det gick att kommentera igen, skrev en lång kommentar och allt försvan! SUCK.
SvaraRaderaDet jag skrev var i korthet att Ana inte vill väl och att du ska fortsätta titta bort eller till och med slå henne hårt på kinden så att hon inte vågar visa sina tindrande ögon igen.
Nu är du ung, du har en underbar pojkvän, du är klok, vacker som få, har bra betyg... Framtiden ligger framför dina fötter. Att trilla tillbaka är så enkelt och det kan gå fort att man knappt hinner blinka. Gör inte det misstaget, för du är värd så mycket mer.
Om några år, när du fyller 20, 21 eller 22. Vad vill du göra då? Resa, skaffa utbildning, familj, arbete? Sådant kan vara snudd på omöjligt att kombinera med en ätstörning. Se på mig som ett dåligt exempel. Du vill inte göra mitt misstag... Det senaste halvåret har präglats av studieuppehåll från drömutbildningen (oj, vilket misslyckande), veckor i behandlingshem och allt för mycket pengar som kastas bort på mat. Mina vänner är snart klara med sina utbildningar, någon har skaffat barn och jag har bara stått bredvid och tittat på med avundsjuka ögon. Vad du än gör Erika, lyssna inte på Ana. Du är värd så mycket mer och du har så mycket "potensial", kasta inte bort det. Fortsätt titta bort. Oavsett vilka motgångar som kommer och oavsett hur frestande det än kan vara att lyssna till Ana, så vill hon dig enbart illa.
"Det jag skrev var i korthet?" Hmm... Blev ju lika långt ändå ;P
SvaraRaderaTänkte på dig när jag läste Hanna Fridéns inlägg om gamla ätstörningar som gör sig påminda: http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/att-vaga-tala-om-anorexin-nu-och-da/
SvaraRadera