9 oktober 2009
Morfar dog i natt. Jag fattar inte. Det går inte in i mitt huvud.
20 oktober 2009
Nu är det verkligen höst. Det märks både på vädret och på mig. Sjukt frustrerad, stressad och rastlös just nu men jag vet inte varför. Vikten vill mig något igen också, vill gå ner.
28 oktober 2009
Ska i alla fall gå ner i vikt nu. That's how it is.
3 november 2009
Begravningen var fin men jobbig. Sedan dess har jag ätit dåligt, jag är inte hungrig längre. Jag har gått ner två kilo, på en vecka. EN VECKA. Det är ju helt sjukt! Vet inte om jag kan vara glad åt det.
/.../
Jag vet inte vad jag ska göra, vill inte börja äta som vanligt igen. Känner mig odödlig på något sätt. Fan, jag vet inte vad jag ska skriva. Hittar inte rätt ord.
Där var spiralen igång. Jag har bläddrat längre tillbaka i min dagbok (misärbok?) och insett att jag inte var frisk när jag trodde att jag var det. Nästan hela 2008 var ångest, och varje gång något jobbigt hände så kände jag mig tjock.
Det blir alltid på samma sätt, oavsett i vilken skala det är;
Jobbig händelse = Ångest + känslor av värdelöshet
Ångest + känslor av värdelöshet = Tjockhetskänslor
Tjockhetskänslor = Vill gå ned i vikt
2008. På våren träffade jag min pojkvän och blev friskare. Gick upp i vikt - fram tills april, då jag vägde 49,8 - bakslag - ångest - gick ner till 49, inget drastiskt. Sommaren kom, ångesten släppte. Det blev höst. Började med att jag var orolig att jag var gravid (där började ångestspiralen snurra) och började äta p-piller. Hela hösten var ett depressionshelvete - men jag gick aldrig ned i vikt. Dock uttryckte jag flera gången viljan att göra det. Men min ångest var mer konkret då - över saker som skedde, inte som nu (abstrakt och meningslös.)
2009. Fortlöpte som 2008 - ångest, ångest, ångest - men fortfarande inte fokus på vikten på samma sätt. Våren kom, ångesten började lätta. Sommaren, endast ångest vid sex tillfällen. (Skriver bara i dag/misärboken när jag mår dåligt.) Hösten - och vad hände? Refererar till mina dagboksinlägg över.
2010. Det är här jag står nu - det räcker att bläddra tillbaka i min blogg för att se hur det har gått - den är mycket bättre dokumenterad än min hjärna. Åtminstone för tillfället.
VAD var det som gjorde att det gick så jävla illa denna gången, och inte förra året? Hur kom det sig att jag kunde ha så mycket ångest och må så dåligt men att det ÄNDÅ inte resulterade i det här - kanske var det bara en inkörsport till denna period? Jag är så förvirrad just nu. Jag förstår verkligen ingenting.
torsdag 20 maj 2010
total, kaotisk förvirring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Svar: ja e ~165
SvaraRaderaJa, asgrym! :)
SvaraRaderahaha, jag tycker det är snyggt! ;)
SvaraRaderaKänner igen den tiden då man gick runt med ångest utan att "göra någonting åt det". Tills de senaste månaderna ...
SvaraRaderaDet finns stunder då jag känner mig smal, då jag inser. Men när jag är ensam, och ser på mig själv. Känns det inte så. Och jag vet inte hur många år jag tänkt/tyckt att jag är lite för stor, som förra sommaren - då vägde jag 52kg, men brydde mig inte så mycket. Men vintern innan, kom det tillbaka och jag gick ner. Nu väger jag nog mindre än någonsin till min längd&ålder, men ångesten är inget jag väljer.
SvaraRaderaMen du har rätt i hur stor eller liten jag blir så kommer den där ångesten alltid finnas där. Jag tror att den här sjukdomen är kronisk, men för vissa kan den komma och gå även om man sägs vara "frisk".
nu har jag läst igenom en hel del av dina blogginlägg (nåväl, dom som syns) och jag kan inte annat än att känna igen mig.
SvaraRaderaett tips dock; det ger dig förmodligen ingenting att läsa igenom gamla misärböcker. gamla ord och det där otroliga självhatet innan allting snurrade igång lämnar bara en bitter eftersmak.
ge inte upp kampen om att en vacker dag bli fri(sk), det ska gå, det måste gå! fortsätt kämpa och kram påre!