bye bye sweden

Det mesta flyter på. Det känns som det är hundra saker jag vill säga, över två veckor sen jag skrev, men får bara inte till det nu. Orkar inte ens anstränga mig att skriva inlägget ordentligt för att jag är i full färd med att packa och städa. Dagarna bara flyger iväg nu, vill att de ska flyga iväg, vill inte tänka efter och hamna i gamla banor. Väger för mycket visserligen, pendlar runt 48 igen. Känner mig lite sämst men överlever, ser okej ut ändå, men fortfarande bara... så tråkig, för lite höftben, för mycket fett. Men efter 17 dagar i sträck så är jag förvånad att det inte är mer; 5 helt vita dagar i Barcelona på G nu, kommer säkert droppa lite där. Jag måste verkligen lära mig att koppla bort, jag som annars har världens självdisciplin. Helt sjukt. Det är ganska detsamma varje dag, jobbar vissa dagar, hänger med mina polare, chillar, röker, allt det där man brukar göra. Några småbesök av ångesten är allt jag har fått stå ut med; men å andra sidan gör jag allt i min makt för att hålla mig sysselsatt. Vill inte tänka på en massa grejer, vill inte börja bli den överanalyserande rädda haren jag var innan. Nu står jag på egna ben. Insikten skrämmer ibland, så lätt hänt att jag tror helt fel, får ångest på inga grunder. Men jag borde ju ha lärt mig nu, att mina vänner faktiskt är mina vänner och att de inte hänger med mig bara för att vara snälla.

hunting

En självvald lördagkväll framför datorn. Det var länge sedan nu. Skolavslutning och 4000kr i stipendie för 21 MVG firades med lite bärs i solen med två klasskompisar. Slutade hemma hos en annan, fest, rom och cola och lite mera bärs, lite för mycket. Somnade fyra på morgonen för att vakna runt åtta, och klockan tolv börjar arbetspasset på jobbet. Stress, kaos, allt blir fel, kunderna är arga, huvudet dunkar. Kommer hem och känner att jag bara behöver en nykter kväll för mig själv.

Mitt liv är så galet just nu. Allt händer, den senaste månaden har varit den mest händelserika i mitt liv. Det har varit fest, lite för mycket fest, och mer fest, i princip. Livsfarligt att festa när man vet att en Vitamin Well innan sängen gör att bakfyllan dagen efter inte gör att man mår dåligt... Men i vissa lägen undrar jag hur länge det kommer vara roligt, det är hur kul som helst nu, men sen, när det inte är lika spännande längre? Vart kommer jag jaga kicken då? Nu på senare tid har jag märkt hur oberäknelig jag är, så tanken skräms. Så fort rutinerna går ur så spårar jag, och jag är rädd att det kan komma att innebära att jag låter det ta överhanden. Med det i bakhuvudet tvingar jag i mig en macka till frukost trots att jag vissa dagar inte vill äta, att jag är smått rädd för det. Men det är nästan bara läskigt när jag ska äta ensam, för då kan man hamna i den här "behöver jag verkligen äta nu?"-fällan. Middag med föräldrarna går hur lätt som helst för att ta ett exempel.

Allting går i en rasande fart, stannar upp och överrumplar mig. Jag lever verkligen i nuet, kanske lite för mycket. Hoppsan, rökt en vecka i sträck, oj, varit full tre gånger på fem dagar, det var ju långhelg. Visst att jag har roligt, men jag kan inte låta bli att undra om det är något destruktivt bakom det hela. Eller så har jag bara förändrats helt radikalt. För delar av mig har börjat blomma ut, känns som att jag vågar vara mig själv mer nu när jag faktiskt, till viss del, kan inse att jag nog är starkare än jag tror. Men vad vet jag, när jag sitter framför datorn med trötthetshuvudvärk och en smågnagande oro som alltid dyker upp när jag är trött? Nothing makes sense while I am like this.

Vidrig.

Det är inte okej. Nu är jag bortom kontroll. Fet. Skärpning, nu nu nu, jag tänker fan inte äta. 49 kilo, hur fan hände det?

Edit: En timme senare, en mils promenad med john silver, vågen visar ett kilo mindre. Keep it up.