är det Ana som bor i mina speglar?

Mattelektion och allt går som en dans. Sitter och känner mig så fruktansvärt löjlig för att jag låter tvåhundrafemtio extra kalorier fördunkla mitt sinne. Förundras varför jag ens sitter och blir påverkad av det. Mitt förnuft säger; det var bara några chokladbitar, det kunde du lika gärna ha ätit ikväll, vilket du förmodligen behövt för du har mensvärk, det gör ingen skillnad, men Ana säger; fy fan vad onödigt, och båda pratar i mun på varandra. Stör min koncentration. Sluter ögonen, försöker få tillbaka koncentrationen. Jag undrar verkligen varför jag ens låter de små obetydliga chokladbitarna ens lämna ett spår i mitt minne.

Lika förundrad blir jag över speglarna. Var hos pojkvännen igår, och det är lika sjukt varenda gång. Jag fastnar varje gång jag går förbi speglarna där för jag blir så fascinerad. Jag ler mot min spegelbild, för min silhuett är smalare där, höftbenen syns mer, lagom mycket, fint, det är så jag vill se ut. Det är så jag vill känna mig. Lagom smal. Hemma ser jag ut som jag känner mig. DEt är oftast: Inte tjock i den bemärkelsen att jag skulle definera mig som tjock om jag såg mig utifrån, men enligt mina krav på mig själv. Ungefär lika krångligt som det låter.

ge mig bara ett slut

Jag vill bara spy upp mina inälvor. Inte bokstavligt talat, men jag har ont i hela magen och i hjärtat av ångest, jag har inte tid för det nu för jag måste lära mig formlerna för acceleration, men det enda som accelererar just nu är trycket i mitt huvud. Jag orkar fan inte längre. Det finns ingenting som betyder något längre. Ingenting. Min livsglöd är död.

I. Shall. Not. Resume.

Med rätt detaljer kan man ändra en helhet. En liten promenad till affären för att köpa Cola Zero kan förvandlas till en vandring i det förflutna. Med sorgsna, mystiska gitarrslingor och avancerade melodier öppnas djupet. Djupet, som annars inte finns. Världen för mig har bara två och en halv dimension, för djupet finns visuellt, men inte känslomässigt. Avtrubbad, avskärmad, men ändå har hjärtat aldrig slagit så tydligt. Min verklighetsuppfattning har förändrats. Jag förstår verkligen ingenting. Längst in river ångesten, försiktigt suger den ut min glädje. Tankarna är bara metaforer. Jag tänker helt seriöst i metaforer. Hela tiden. Det är som om en sorts kreativitet uppenbarat sig, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vill bara skriva, men vet inte vart jag ska börja. Sammanhang? Det existerar inte i min värld.

För de flesta människor har siffror ingen betydelse. Min besatthet återkommer, jag trycker undan den. Vad som helst. Jag vill inte börja. Jävla kalorier, förföljer mig i huvudet, medvetet och omedvetet, pulsen ökar. Måste veta. Får inte veta. Måste veta. Får veta. Ångrar mig.

Vill egentligen radera vissa inlägg. Mina inlägg från när jag också levde i förnekelse. Men man ska inte glömma sina misstag, utan lära sig av dem. "En gång var jag också naiv".

magont och minnesluckor

Åh, tack snälla ni. Tack för era fina kommentarer. De värmer mitt hjärta. Jag blir fascinerad och rörd av att ni bryr er så mycket. Att ni läser, att ni faktiskt... vad ska man säga, blir berörda av det jag skriver? Något av det mest fascinerande jag vet är att läsa texter som verkligen fängslar en och framkallar känslor. Att få höra att detta händer med er då ni läser är en stor ära för mig. Jag blir så inspirerad. Ni får min glöd att fortsätta leva.

Minns inte mycket av gårdagen. Var på fest, träffade massa intressanta människor, drack lite, var glad, sjukt glad, åt för mycket. Helt plötsligt hamnade jag i ett studentrum med två skåningar som jag nästan inte förstod vad de sa, och de log åt mig och vi puffade. Det slutade med att jag satt där och tänkte efter, hur sjutton hamnade jag där? Lite för full, allt snurrade, inte helt verkligt, allt var bara långt bort. Så skönt. Släppa precis allt för en stund.

Idag är min mage helt efterbliven, jag var tvungen att gå och lägga mig efter att jag åt lunch för att det gjorde så ont. Men Ana slog klorna i mig i morse, och jag körde 45 minuter crosstrainer med en huggande smärta i magen som spred sig upp mot hjärtat och i hela bålen. Jag fattar inte att jag gjorde det. Var det för att se att kaloriräknaren på maskinen skulle berätta att jag bränt 501 kalorier? Det känns som jag tar steg tillbaka. Bryr mig för mycket om vikten, bara för att den har börjat krypa uppåt. Dumt. Riktigt dumt. Jag ska försöka bättra mig, men det är så svårt. Jag vill inte börja gå på fel väg. Jag ska vända tillbaka till korsningen. Gör om, gör rätt.

finns ni?

Är det ens någon som läser längre? Jag bara undrar. Om det är värt att uppdatera eller om jag bara skriver till en icke-existerande läsarkrets. Jag vet att jag inte har mycket att ge längre, jag måste tyvärr erkänna det.

Jag har mer eller mindre gett upp att bli bättre än vad jag är nu. Jag är ledsen, men just nu så är jag inte starkare. Jag vågar inte utmana ödet nu när allt drar ihop sig, när pressen i skolan ökar. Jag måste ta det lugnt.

Det var ett år sedan nu. Sedan jag fick mitt ödesdigra återfall. Alla dagar med ångest, den totala manin, humörsvängningarna från lyckorus till dödsångest, tvånget, rädslan, allt bränner fortfarande färskt i minnet. Såren i själen har ännu inte läkt, men de blöder inte längre. Känner fortfarande efterdyningarna, svidandet i magen när minsta stressmoment uppenbarar sig. Paniken. Andas.

septemberkväll

Nitton femtiofem. Hösten har kommit nu. Än är det inte så kallt, men regnet hänger tungt i luften, det slutade precis, och det är redan mörkt. Det kändes som det var igår som solen var uppe vid den här tiden. En regndroppe landar på ögonfransen. Sommaren. Den som började så bra, men slutade så kasst. Depressionen jag trodde jag segrat över. Fel. En tung suck.

Vägen hem känns lång efter en stunds motvilligt tvångstränande på gymmet. Igen. Jag tränade ju igår, så varför träna idag? Tvungen, helt enkelt. Bort med tvåhundrafemtio kalorier. Bara för att. Ana ville inte kompromissa idag. Bara att hålla käft och foga sig, annars blir det jobbigt. Hon har det värsta vapnet. Speglarna hånar mig, visar fel proportioner, armarna är groteskt stora idag, och inte vill du väl att de ska bli större? Förnuftiga tankar får ingen plats när Ana är på krigsstigen. Oavsett hur mycket man vill stå emot. Hon kompromissar inte med mig. Visst är det jag som har makten ibland, men kanske är det bara en fälla? Hon vill kanske bara få mig att tro att jag har mer makt än vad jag faktiskt har?

Några meter längre fram går två personer, gestikulerar. Skuggorna är långa i skenet från gatlyktorna. Jag kan inte låta bli att undra vad deras tankar domineras av, vad som pågår i deras huvuden. Jag brukar göra det när jag går förbi människor. Låtsas att jag är dem för en sekund, försöker tänka mig in i deras situation. Antar att mat, träning, kalorier, vikt och utseende inte återkommer var femte sekund, som det gör för mig. Men varför, egentligen? Varför är jag så hänsynslös mot mig själv? Det finns ingen i hela världen som utsätter mig för så hemska saker som mig själv. Tvingar mig till saker jag inte vill. En kall vind blåser emellan luvan och min fuktiga nacke och sänder en lång rysning längs ryggen. Allt handlar om krav. Krav, som jag aldrig kommer nå upp till. När jag faktiskt gör det, så räcker det ändå inte. Ribban höjs hela tiden. Aldrig nöjd. Vem är det som är nöjd då? Är det sjuka jag eller friska jag? Finns det ens ett friskt jag? Tvivlan.

Visst har jag mina stunder. Men som sagt, så är det bara fällor. För innerst inne vet jag. Jag är dömd att leva såhär. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Inga insatser är bra nog. Ångesten är alltid närvarande, som en sovande björn i min bröstkorg, som kan vakna när som helst. Som andas ut värdelöshetskänslor som sprider sig som ett gift i mitt blod. Pulserar.

I takt med att löven rycks loss från träden av blåsten bleknar hoppet. Motivationen jag en gång hade är milsvida bort. Pressen kväver mig, prestationsångesten sätter käppar i hjulet, jag måste släpa mig fram och det kräver all energi jag har. Jag hade min chans, jag tog den, jag kämpade, men när det väl kom till kritan, när mina prövningar kom, då gömde jag mig. Gömde mig i den falska tryggheten som långsamt suger ur min livskraft. Jag är ju trots allt inte värd bättre... till slut.

Så möter jag min blick i spegeln. Ögonen är tomma. Munnen är bara en liten tunn parantes. Kinderna är inte insjunkna längre. Men blicken, själens spegel, den är fortfarande tom, död och uttryckslös.

emotionless autorave

Jag har så mycket idéer, men allt trycks undan. Jag vill göra bloggen läsvärd, har tänkt ut bra saker att skriva. Intressanta saker. Det känns som att min blogg blivit så jävla tråkig och meningslös på senare tid... Precis som mig. Mitt liv är lika innehållslöst. Allt går på automatik. Vissa dagar går det bättre, andra sämre. Träningsberoendet är kvar, om än i mindre omfattning, får fortfarande abstinens i form av rastlöshet och ångest. Jag lever för helgerna för att få fly bort från tankarna. Fly från mig själv, från alla krav. Tankarna jagar mig. Ensamheten är outhärdlig.

Avundsjukan brinner, såg en tjej häromdagen, så tunn. Ana skrek på mig, "Varför slösade du bort det där? Du kunde varit lika fin som henne!" men frågan är, hur fint var det? Är det fint att vara späd som en fågelunge? Svaret på den frågan är tvetydig. Det visar bara svaghet. Och jag vill visa alla, att jag är så jävla svag, men ändå vill jag inte det, för jag vill inte rasera allting ännu mer. Jag vill bara få ur mig allt, och ord är inte tillräckligt.

För vad gör man, när den neutrala sinnesstämningen innebär att man inte riktigt orkar le, att man är avstängd, plötsligt brister ut i ett skratt, är glad i några minuter, för att sedan återgå till det där. Det där som orden inte räcker till för. Depression? Nej, inte riktigt så starkt.

self esteem is so important in the end

En viktig sak har slått mig. Ett genombrott. Förståelse för mig själv. Ätstörningarna är inte grundproblemet. Det är inte därför jag mår dåligt. Det är bara mitt sätt att skada mig själv. Ett sätt att fly. Precis som vissa andra skär sig, super bort sina hjärnor, knullar runt eller tar tunga droger. Det är bara ett sätt att skada sig själv. Även om det är omedvetet.

Sötsug

Tack vare mellanmål är jag aldrig sötsugen längre. Idag hann jag inte med det. Resultat? Nu sitter jag här med världens jävla sötsug. Mest irriterande faktiskt. Inte så farligt. Två helger i rad har jag gått upp 2 kg och gått ner dem på 2-3 dagar. Så fort jag återgår till mitt vanliga mönster så ligger jag där jag vill. Trygghet.

Det där som hände i förra inlägget, det var bara just den dagen. Det var inte början på ett nytt helvete. Jag tror inte att det kommer hända i alla fall, inte nu. Jag vet mina gränser. Tyvärr har jag svårt att hålla dem, men jag kommer inte kunna tillåta mig själv att falla tillbaka. Känns rätt skönt.

fattar absolut ingenting.

Idag har precis varenda detalj gått åt helvete. Aptiten är puts väck så det enda jag har ätit idag är en halv portion gröt vid tolvtiden, och då tränade jag ändå stenhårt på gymmet i en timme. Pappa är sur på mig för att jag svor när jag skulle laga mat. Det enda jag kunde tänka mig att äta idag var tonfisk med tomatsås men såklart så hade vi ingen tomatkross kvar, improviserade ihop något men kunde inte äta det för jag tappade aptiten igen, så det åkte ner i soporna. Jag har aldrig varit sån här förut. Jag vet att jag måste äta nu, för jag är helt skakig och kan inte tänka, men jag kan inte. Hungerkänslorna är borta. Allt känns motbjudande. Nu är min pojkvän sur på mig också. Det kan inte bli värre.

Det får bli gröt till middag också. Bättre det än inget i alla fall. Jag måste äta något.

den äckligaste flickan i världen

Ännu en kaotisk helg. Varit helt väck hela helgen, hela dagen igår var som att sitta inne i en burk, och självklart så åt jag mycket. Skulle gått på fest egentligen, men det sket sig och tur var väl det. Inte alls sugen på att dricka. Var med ett par kompisar. De var mer väck än jag, de reste till andra dimensioner och fattade ingenting. Jag satt vid sidan av, skrattade åt dem, och åt allt annat. Helt underbart. Men den lilla bieffekten... har såklart resulterat i en snabb viktuppgång. Jag vet att den är tillfällig, men det räcker inte. Jag känner att förbränningen rusar, för jag är varm trots att det är kallt, och därför så kommer det försvinna lika fort som det kom. Självföraktet som inbränt i min själ. Triggar mig. Men jag vet ju vad som kommer att hända. Efter en sån här helg så är det bara att komma tillbaka till rutinen så är allt borta på några dagar. Det är i alla fall skönt.

Vem är AnaAddict.blogspot.com?

"En mycket djupgående och givande blogg om ätstörningarnas helvete på jorden. Hon är en duktig skribent som med stor självklarhet och styrka redogör för livet som tjej med ätstörningar. Vi gillar att hon valt en jordnära färg på bloggen vilket skvallrar om att hon snart kommer stå med båda fötterna på jorden, frisk från ätstörningar och dumma tankar. You go girl! Mvh 118800"

satisfaction

Nöjd. Tillfredställd. Belåten. En innebörd som det var länge sedan jag fick uppleva, men i morse hände det. 45 jämnt - och jag är nöjd. En sådan underbar känsla. Jag hoppas att det håller i sig nu bara.

Känns för övrigt som att det var längesen jag fick skriva något i kategorin framsteg?

det går bra och åt helvete. samtidigt.

Det svider i hela min kropp. River som små klor. Idag har inte en enda sak gått fel och jag hann till och med träna, inte ätit för mycket eller för lite men ändå så svider det inuti. Jag darrar, gränsen känns så nära men ändå så långt bort, och jag vet inte hur jag kommer reagera. Försöker ta en dag i taget. Sjuan är alldeles, alldeles för nära. Det är svårt. Jag ler, men inuti är jag så nära att rasa, så nära att det inte ens märks. Jag står vid ett stup, känner mig säkrare än vad jag är, minsta snedsteg och jag kommer falla. Igen.

Nu var det nästan exakt ett år sen. Nästan exakt ett år sen allt bara rasade, och jag tappade de där två första kilona som fick allt att rasa som ett jävla korthus.

fatality

Det är inte lätt att vara sansad när vågen visar nästan två kilo fel, rätt lugnt i morse men jag vill ändå, lite bara, ett kilo, ett enda, inte låta det gå överstyr. Ana är som en smekning, smyger ljudlöst och bara väntar på att anfalla. Åt helvete.

nu brast det.

Nu gick allt åt helvete. Vet inte om det bara är nu eller om det kommer hålla men hela min kropp, själ och hela mitt jävla sinne vrålar åt mig. GÅ NER GÅ NER GÅ NER och jaaaaa, jag kan inte låta bli. Jag är körd. Inte nykter på tre dagar. Äter som ett gravt överviktigt fetto. Det går inte. Varför gör jag såhär? Varför låter jag det gå så långt? Jävla äckel. Jag krossas under trycket från mig själv. Kan inte hålla emot.