Kanske har jag inte den drömkroppen jag är ute efter, men jämför man med vissa andra så har jag ju faktiskt en helt okej kropp ändå. Får ju ändå komplimanger för den, får ju trots allt höra att jag är fin, även om det är svårt att höra. Så kanske går det här att leva med ändå? Trots att midjan är tre centimeter för stor.
Bild borttagen av säkerhetsskäl.
Lite ångest, för att veta att man lever. Att man fortfarande känner. Men är det verkligen så bra, att den fysiska ångesten uppstår innan den psykiska? Fick inte mycket sömn inatt, kroppen hade ångest, hjärtat slog snabbt och hårt, stresshormonerna rusade men kickade aldrig riktigt in, darrade. Slutna ögon och lugnande viskningar. Jag däremot, fattar ingenting. Tankarna surrar runt i extrem hastighet och jag får inte grepp om dem, hala som ålar slinker de iväg. Vad hände? Det var bara en dröm. Åtta timmar senare hänger huvudet med. Ögonen låser sig, själen krymper, kryper inåt, innanför skalet, trycks ihop, ned i sätet. Varje hjärtslag sticks och rivs och... så tung. Ändå ett svagt leende, jag kan känna. Rätt åt dig. Rätt åt dig. Du förtjänar det. Sanningen svider ibland. Den oförutsägbara sanningen.
Hans händer på min kropp. Varma händer som smeker försiktigt, en välbekant känsla. Följer linjerna. Hör fina ord. Ler, kryper in i den varma famnen. Min. Bara min nu. Pillar i håret, kliar i nacken, en välbelåten suck, glädje. Glider halvt in i sömnen, andas i takt. I symbios. Värmen sprider sig som fina, stickiga nålar genom kroppen. Rysning. Andetagen bränns.
"Det här är så himla mysigt."
"Du är fin."
"Mm."
Nu var det ett helt år sedan jag började blogga. Ett helt år sedan, juldagen 2009, det var då jag bestämde mig för att sätta pränt på mina tankar, låta mina fingrar flyga över tangenterna i bra och dåliga stunder. Jag tror att det hjälpt mig. Men jag kan inte låta bli att undra. Hade jag inte börjat, hade jag fortfarande dragits ned i helvetet igen och drabbats av den värsta svackan i min ätstörning någonsin? Eller har mitt bloggande faktiskt resulterat i att jag till slut, den där dagen i mars, bestämde mig för att - om inte döda - i alla fall såra min fiende såpass att jag återigen kunde andas lite friare?
För övrigt gick julaftonen faktiskt helt smärtfritt. Ingen jobbig mättnad, ingen ångest, ingen dagen-efter-ångest. Nästan lite för lätt. Men sen behövde man ju bara smaka på lite av varje för att bli mätt. Lite för mycket godis kanske, men det har inte gett något utslag. Ligger fortfarande stadigt mellan fyran och sexan. Å andra sidan hade jag väl inte förväntat mig annat, jag känner mig själv såpass bra att jag kan mina gränser. Matångesten uppträder inte lika lätt då.
Idag är det julafton. Skit i allt idag, njut bara. Låt inga dumma tvångstankar hindra dig. Det är EN dag. En enda dag är alla värda, oavsett. Vem är med mig? Julafton ska inte behöva innebära ångest, det ska bara vara fint.
God jul på er!
Återigen i fritt fall, magen svider och ångesten snörar ihop min strupe. Vad enkelt allt vore om jag kunde stå på någon stabil plattform, istället för att stå på en motsvarighet av knapphändigt ihoptejpat blött papper. Att stå på någon sorts självkänsla istället för att försöka stå på en blandning av tvivel, tveksamhet och rädsla. Att inte ha en hjärna som inte kan sluta överanalysera varenda rörelse, vartenda andetag, vartenda ord, varenda gest, som snöar in sig på detaljer som inte ens finns.
Förr eller senare tar väl orden slut. Utslitna budskap har inte samma mening. Jag har liksom inget att säga. Allt är redan sagt. Jag har stannat upp och är fast i gråzonen. Jag vandrar bara runt i en ständig trötthet, bara för att tankarna som dyker upp innan jag ska sova håller mig sömnlös för länge. Vad finns det att säga? Det är bara samma sak hela tiden. Orken finns inte där.
Ordet framsteg har tappat sin betydelse, jag finner inte längre någon tillfredsställelse i att "våga" äta saker, den punkten är redan passerad. Det finns ingen vinst i att "våga" äta för mig längre, det är liksom inte det jag är mest rädd för. Jag vet att en dag inte spelar någon roll i längden, min vikt ligger på samma nivå ändå.
Men livsglädjen, vart tog den vägen? Konstant trötthet, ingen motivation, och skolan pressar hårdare än någonsin. Tre dagar kvar och på den tiden ska man hinna med två inlämningar och två prov. Plus en hemtenta över lovet. Jag vill bara skita i allt, men vad ska jag göra istället? Få allt efter mig och tvingas göra om allt? Det hade varit så mycket lättare om jag inte hade haft den här prestationsångesten, jakten på de högsta betygen kanske bara är ännu ett sätt att skada mig själv på. Omedvetet.
Frånvaron av ångest. Jag hade nästan börjat vänja mig, men trots dess frånvaro så är den ändå där, hotfullt i bakgrunden. För jag gör ju allt för att slippa drabbas av den, så helt fri från den blir jag inte. Så igår. Hembakt pizza, inget farligt med det. Fick flipp när jag inte kunde kavla ut degen, redan där vaknade stressen. En sån liten struntsak, och ångesten har något att börja gro på. Pojkvännen och pappa la på halva påsen med riven ost på sina bitar, jag tog lite grann. Varje bit var lika stor. Jag åt upp min, för jag var jättehungrig. Min pojkvän orkade inte sin bit. Det gnagde i huvudet hela kvällen. Det finns inte en ENDA logisk anledning till varför jag ska äta mer än honom? men ändå gjorde jag det. Matångest, hade nästan glömt hur jobbigt det kunde vara. Men egentligen... (alltid detta egentligen) så var det ju ingen extrem mängd. Kände mig ändå extremt äcklig, som ett svullo. Äter mer än min pojkvän som är ett huvud längre och väger minst 30 kg mer än mig.
Ångesten är så fruktansvärt irrationell. För i morse, trots både choklad, pizza och ingen träning på två veckor, så har jag återigen hamnat under den säkra gränsen. Trodde inte mina ögon när jag såg fyra trea komma åtta. Hur? Hur kan man tappa ett helt kilo på en dag i min storlek, och ändå ha ätit nästan en halv gång mer än man brukar? VARFÖR BRYR JAG MIG? Hopplös.
Jag hatar såna här tillfällen. Alla tankar, minnen och känslor slår till på en gång. Så mycket som vill ut, så mycket man vill säga eller skriva, men på pränt kommer absolut ingenting. En osammanhängande röra är det enda resultatet. Och en överväldigande känsla av tomhet. Gåshud och iskalla fingrar trots tjocka lager kläder.
Jag undrar så mycket. Vem jag hade varit, hur livet hade sett ut om allt som hände för länge sedan vart annorlunda. Om jag inte varje dag, inom en diffus tidsram på runt åtta år, behövde mötas av pikar och skratt. Om jag inte mitt i allt blivit lämnad. Om jag inte hade behövt uppleva frustrationen över att ingen lyssnade på mig. Om de andra hade insett att det inte var så oskyldigt som det såg ut. Om de reagerat och gjort något åt det. Plågsam tanke. Om de bara visste vad det förde med sig, hade de stannat upp då, lyssnat? Ångrat sig? Om de visste att deras handlingar skulle spela roll, även när allt var glömt? Idag har de glömt, men det har inte jag.
Allt spelar roll, det rotar sig så djupt. Kanske var jag ett enkelt offer, kanske skulle jag bara skitit i allt som de sa. Kanske gjorde jag det till viss del, för det är inte mycket jag minns. Jag står kvar här, enbart med minnesfragment och en raserad självkänsla. En osäkerhet över allt annat. En hjärna som går på högvarv dygnet runt, som aldrig riktigt får ro, som tror att precis allt spelar roll. Ögon som inte riktigt vågar möta andras, som allt som oftast stirrar ned i marken. Kritiska, som aldrig, aldrig någonsin, blir nöjda.
Det var det som blev kvar. Undran, osäkerhet, rädsla. Och tomheten, som hotar att kväva mig varje gång den dyker upp. Som nu.
Orkar liksom inte riktigt bry mig och vips har det gått en hel vecka utan träning. Ärligt talat, så minns jag inte vilket datum jag tränade sist. Förra veckan tror jag. Visst svindlar det lite men jag har ju inte direkt blivit tjock av det, så let's wait for the motivation säger jag. Det suger ju att träna när man inte känner för det, fast inte lika mycket som det suger att vara trött precis hela tiden. Fast det finns ju fördelar... kan åtminstone njuta av en lussebulle.
Känns för övrigt fint att julen inte bara är ångest i år, inte som förra året. Nej, i år ska jag njuta av julen har jag bestämt mig för. Följer julkalendern dessutom, är jag ensam om det?
Så var den dagen piss. Var nära på att få mitt sämsta provresultat någonsin precis (g+) men som tur var så kunde jag komplettera till VG... Nu svider min mage sönder av stressen. Jävla magkatarr. Känner mig så jävla dålig. Tack vare igår är min hjärna seg som gelé och då ska man förstås hantera en massa roliga formler på fysiken, hej stress, hej ångest. Och jag kan inte sluta avundas en person i min klass. Han skrattar så hjärtligt, det låter verkligen som ren glädje, men jag kan inte ens minnas när jag skrattade på riktigt sist. Verkligen skrattade. Sorgligt liv. Jag är sorglig. Och såna här inlägg är så brutalt ointressanta...
En stunds paus. Fryser inte ens. Med sorgsna gitarrslingor i öronen och rester av gårdagen i kroppen infinner sig ett lugn, så olikt min normala sinnesstämning, men så skönt. Mjukt och fint. En natts sömn utan en timmes föregående tankeverksamhet upphöjt i sig själv tusen gånger. Jag bara blundade, sjönk in i sängen, sov länge och drömlöst. Kändes inte lika hårt när mobilen som går tre minuter före började ringa 05:35.
Igår blev inte alls som jag planerade. Tänkte baka muffins, köpa julklappar, sitta hemma och mysa. Istället träffade jag ett par kompisar, och för första gången någonsin orkade jag inte överanalysera vartenda ord jag sa och kunde vara mig själv. I alla fall så som jag tror att jag är. Hur vet man det egentligen? Och om jag var det så vet jag inte riktigt om jag gillar hur jag är. Egentligen. Alldeles för pratig och flippad. Istället sparade jag min analyseringsförmåga tills vi satt på en bänk och väntade på tåget, vi hade köpt mat, jag åt en hamburgare och lite godis och lyssnade på ljuden runt omkring och bara var. Alla ljud bäddades in i en baktakt och jag kunde urskilja vartenda steg, ackompanjerat med ett högfrekvent tjutande i öronen. Två timmar senare, julmys med riktig risgrynsgröt. Bra dag.
Jag vet inte riktigt varför, men det är något sentimentalt över just den första december. När jag var liten längtade jag till den dagen, för då började julen på riktigt. Julkalendern på tv och allt julmys började liksom på riktigt, plus att man fick öppna första luckan i julkalendern. Jag hade alltid flera stycken, fick en chokladkalender av mamma och flera stycken som bara var i papper men som likväl var lika roliga att öppna ändå. Tänk, när man kunde bli glad av sådana simpla saker?
Chokladkalendern består förstås, det är ju tradition för mig, men den genuina glädjen är mer utbytt i något sentimentalt, reflekterande. Året är snart slut, och vad gjorde jag med det egentligen? Slöseri. Det började åt helvete, då var jag som djupast i ätstörningen för att vända i mars när jag insåg att det inte gick längre. Jag slogs som ett djur och vann mer och mer mark varje dag, jag slog mig friare och friare - fram tills sommaren någon gång, då segerruset började lägga sig och jag sjönk tillbaka ner i träsket av dåligt självförtroende. Riktigt deppig blev jag inte, men tillräckligt för att inte orka ge allt. Nu vet jag inte riktigt vart jag står. Räknar inte kalorier, måste inte träna så ofta (har inte tränat sen förra veckan och kommer förmodligen inte träna tills helgen - och det känns inte som en katastrof) och kan äta vad jag vill - i begränsad mängd förstås...
Jag har inte lika mycket kontroll som jag tror. Undermedvetet ger jag efter för vissa saker. Vissa gränser går inte att rubba; jag kan inte äta två mackor och gröt till frukosten utan alltid bara en. Jag kan inte äta något annat bröd än det med minst kaloriinnehåll om jag äter banan till gröten på morgonen. Såna saker, men jag är så van vid det så jag reflekterar liksom inte över det. Ångest över enskilda måltider infinner sig inte längre för jag vet att jag inte går upp av det, och det är skönt. Men jag har ändå inte kontroll, för vikten går lite som den vill nu... och i morse var den lägre än den varit på 4 månader. Jag förstår inte varför och jag blir rädd, för jag vill inte gå ned i vikt egentligen; jag har överskridit min nedre gräns. Men jag får försöka äta lite bättre under veckan så att jag ligger inom den säkra ramen igen.
Tyngd. Att vara tung inuti. Det är precis vad jag är nu, samt smått förvirrad över diverse olika saker. Mitt hjärta slår för hårt. Strupen känns tjock, och jag känner mig alldeles, alldeles matt. Veckan framför mig kommer vara ett helvete, jag är helt säker på att jag kommer få magsår. Fyra, kanske till och med FEM prov. På en vecka. Jag tål noll stress, fem minuter stress och jag har ont i magen hela dagen. Skjut mig.
Förvirringsmoment för tillfället;
Nummer ett. Förra helgen vägde jag strax under 47 kilo. Igår vägde jag prick 44. PRICK. Så lite har jag inte vägt på länge, och ändå har jag inte gjort någonting - faktiskt bara tränat en enda gång. Inte ens tränat i helgen, och jag bryr mig inte ens. Skönt.
Nummer två. Jag flätade ur mina dreads idag som jag haft i en månad. Det tog sex timmar. Det slutade med att jag grät framför spegeln av separationsångest, och nu, fyra timmar senare, är mitt hjärta fortfarande tungt trots att jag ska fläta i dem på fredag igen. Är jag sjuk i huvudet?
Nummer tre. Jag var på fest igår. Eller ja, fest och fest. Eftersom en tjej druckit hembränt och däckat på lägenhetens enda toalett fick man gå ut och kissa (i femton minusgrader) och när jag skulle gå ut mötte jag en kompis. Han hade hittat min blogg. Jag skämdes, och jag vet vem den skyldige är. Undrar om personen i fråga fattar det?
Nummer fyra. En annan tjej på festen som jag känner ytligt kom fram till mig och sa "Du är så smaal!" och sedan fick jag veta att hon haft ätstörningar och grejer. Vi diskuterade lite om det och så, men jag fattar verkligen inte hur hon kunde vara avundsjuk på mig.
Den summerade nummer fem: HUR kan jag vara så smal som de säger och inte se det själv?
Sitter i skolan och känner för att skriva ett onödigt inlägg. Hoodie, raggsockar, halsduk, och ändå börjar mina fingrar anta en vit färg samtidigt som det ilar i dem, men jag är van, det känns så normalt att ha kalla händer att det känns grymt konstigt när de är varma. Typiskt att just jag skulle födas med sämst blodcirkulation; det hänger inte på vikten faktiskt, jag har alltid haft kalla händer. Men jag förstår inte grejen med att skolor måste vara så kalla? Snön har slutat falla nu, snökaos i morse, trodde inte ens jag skulle komma hit. Idioter som inte förstår att snö faktiskt kommer varje vinter. Men det innebär en viss grad av mysighet och därför ska jag baka bröd idag. Utan att räkna ut kalorier. Kan jag det? Nej, det kunde jag förstås inte, men skit samma!
Trött och frusen, precis hela tiden. Jag fryser nästan lika mycket som förra vintern, men med typ fyra kilo mer fläsk på kroppen. Hjälper det? Inte mycket. Trodde nästan att jag hade feber i morse, har dragit på mig en liten mesförkylning som inte riktigt bryter ut, och tänkte att den kanske var anledningen till att jag var yr under hela andra lektionen. Maten berodde det inte på, frukosten är det jag lägger mest krut på. Så jag satt där, med den ordinära ångestklumpen i halsen för att fysik är så jävla jobbigt och du är sämst på det.
Med samma fläsk sitter jag på en annan plats, framför datorn, med en annan ångest. Min motivation har försvunnit någonstans. Tränar så dåligt, för jag pallar helt enkelt inte. Tanken på att ställa sig på crosstrainern och plågas för att bränna ett antal kalorier lockar inte och jag känner bara förakt mot mig själv. Varför är jag så jävla lat? Sitter här med mina tre lager tröjor, raggsockar och en fleecefilt, borde träna, men vill inte, orkar inte. Vet redan hur det kommer sluta. Förmodligen. Ångestklumpen sitter fint på samma plats som i morse och suger ut allt vad koncentration heter. Jag är så jävla trött. Trött på att frysa, trött på att vara trött, trött på alla måsten, trött på alla krav, trött på all rädsla, trött på mig själv. Jag är så trött, så trött, så jävla äckeltrött på att vara dålig.
Måndag morgon. Vaknar upp med pulserande käft för femte dagen i rad, underbara tandställning som ska hemsöka mig i två år framöver. Ser mig i spegeln med svart blick och hatar det jag ser. Fan, jag skulle ju inte väga mig idag, men upp ändå, kan inte låta bli och den sista siffran hånar mig och jaha, där gick jag upp nästan två kilo på en helg, och hur fan gick det till? Karma's a bitch tänker en del av mig, för att jag inte tränade i lördags men jag tränade ju på söndagen istället, ganska mycket till och med... och jag vet att såna där plötsliga viktuppgångar försvinner lika fort men det spelar ingen roll. Det räcker, och det är så äckligt, jävla tröttsamt. Ungefär lika tröttsamt som tandvärk och skavsår.
Hjärtat slår lite fortare, oron surrar i kroppen, det kryper i mig, hjärtat slår ännu lite fortare och magen står ut för mycket. Rastlösheten rycker i mina ben. Beslutsångesten, igen. Ta sällskap med Ana ut på en promenad i den ruggiga, råa kvällen, för att sedan komma hem avslappna, eller slå henne på käften, sitta kvar på mitt arsle (som för tillfälligt känns alldeles för stort och mjukt) och inte göra det? Fan, måste det vara så svårt... De brända kalorierna spelar ändå ingen roll, och jag har ju haft värre kvällar än såhär. Kan jag inte bara inse?
Då har man påbörjat en tandställning, så jag sitter och knaprar i mig Ipren och Panodil i mängder (nåja, mer än en i alla fall) medan min mun pulserar. Jag kan bara tugga med framtänderna, så hittills har det blivit grahamsgröt och gulaschsoppa i matväg. Jag har verkligen abstinens efter mackor, jag kan inte hålla mig särskilt mätt på flytande föda liksom. Men får helt enkelt göra det bästa av situationen och passa på att testa en massa olika soppor, har laddat upp med ett helt stash med ingedienser... och i frysen har jag Ben&Jerrys i två olika sorter och det har inte ens varit jobbigt att äta. Har inte ätit B&J på ett tag av rädslan att jag ska hetsa i mig det och sen spy, jag vet inte varför men det har ju hänt så inte vågat ta risken. Men det verkar som att det hindret är förbi i alla fall. Skönt.
Hade i alla fall en utomordentligt trevlig kväll igår med några kompisar. De trippade, men det är inget för mig så jag roade mig med att titta på när de fascinerades av ingenting alls egentligen. Jag var mest lyrisk över att de faktiskt var de som hörde av sig till mig.
tycker om er
Sitter på sängkanten. Är helt tyst. Det har gått en timme nu. Kan inte förmå mig. Det känns som om någon står och skriker på mig; Varför gör du det inte bara? Varför går du inte bara? och jag sitter bara still, stirrar ner i golvet och skäms för jag vet att om jag inte tränar nu så blir jag knäpp ikväll och ända tills lördag då jag får träna. Fy satan i helvete vad trött jag är på det här, vill bara lägga mig på golvet och skrika som en liten unge. Vill bara slå mig fri från alla äckliga jävla krav, slå mig fri från mig själv bara. Men det är väl bara att lyda, skada sig själv lite ner genom att traska ner till det hatälskade gymmet så man åtminstone kan få sova i natt och inte bli helt konstig i morgon. FAN VAD JAG INTE KÄNNER FÖR NÅGONTING och fan vilket damp jag får jag är redan knäpp, har varit ett bra tag och jag fattar inte ens vad jag skriver nu, allt bara kommer av sig själv. Då vet vi.
Vilken vecka. Fest och bakfylla, fika och bio, himmel och helvete, skratt och tårar och ensamhetsångest och helvete, jag fattar inte hur så mycket kan hända på en enda vecka. Trots att det känns som att den obemärkt gått förbi har den just inte gjort det. Idag är det tungt. Den här veckan bjöd på för mycket godis och för lite träning helt enkelt, men tja, vad gör det, jag vet ju att det försvinner lika fort när allt blir som vanligt. Imorgon blir det tillbaka till kaffemaskinen. Jag längtar inte.
En mjuk suck. Enstaka gruskorn som krasar under skorna på asfaltsvägen. Gatlampornas gula sken. Lugnet inombords. En vindpust som blåser luggen i ögonen. Igen. Tätt omsluten av mörkret, det gula skenet är svagt. I det mörkaste mörka blir de små ljusglimtarna alltid synligare, tydligare, vackrare. Mer betydelsefulla.
Hjärtat som slår lite för fort. Vandrar i det som känns som natten, andas, är. Allt kommer till mig, alla ord. Alla känslor slår mig på käften och jag blir så liten. De kastade ifrån mig min sköld och tog mitt svärd, och nu står jag där igen. Ensam. Mörkret, som nyss kändes mjukt, inbjudande och lugnande, står nu där, hotfullt. Klor river i bröstet. Vad är det för litet djur som vill ut? En sekunds empati. En suck senare. Klorna kramar. Hjärtat slår fortare. Glimten i ögonen släcks. In i skalet, in i tryggheten, in i mörkrets famn.
Mörkret kan inte krama mig lika hårt som då. Ärr är tåliga, särskilt de som blödde länge. Ett extra lager hård hud.
Drömmer mig bort. Klorna river hårdare nu. Trycks ihop i en klump i halsen. Sluter ögonen. Tillbaka i ett rum, återskapat i detalj. Minnet är fastetsat, lyser tydligare än de andra. Kommer aldrig att glömma. Värmen mot min kropp, doften, ett till hjärta som slår, långsamma andetag. Tystnad och totalt lugn. Totalt lugn. Vill.
Leva sig tillbaka i minnen, fly in i det förträngda, det bortglömda, det tydliga, det suddiga. Vad som helst.
En dröm gick i uppfyllelse, sedan tre år tillbaka har jag velat ha en systemkamera och nu har jag äntligen gjort slag i saken och har en Canon EOS 450D i min ägo. Det låter så dumt, men det känns verkligen som om jag är i en annan värld bakom sökaren, genom den får allting ett nytt liv, allting kan göras så vackert. Allt har en egen symmetri, en egen plats i den stora världen och varje sak finns där därför att. Jag ser världen genom en hinna av glas, jag är liksom bara där på besök. Jag flyr, med kameran i handen. Nu ska jag ge mig ut på en promenad i det annars så hemska vädret, men genom objektivet blir allt så melankoliskt vackert. Vackert som bara en inslagen dröm kan bli, och jag går ut för att jag vill. Inte Ana.
N: "Jag tror att du har stor potential, för du har ju en bra estetisk syn, och sen är du ju så smart också. Åh, vad jag ser fram emot att kunna snacka kamerasaker med dig!"
Den här helgen har verkligen varit helt galen. Har aldrig varit med om något liknande. Var på fest i fredags och det var hur kul som helst, verkligen en sådan där perfekt fest där allt klickar och alla har roligt. Det var skönt folk, inga bekymmer alls, bara gick runt och njöt av livet. Åt cheese ballz och korv med bröd och brydde mig inte ett dugg. Byggde en rutschkana i en vindstrappa, sov på en madrass gjord av stolsdynor och ett täcke. Vinden var iskall, men jag frös inte. Låg vaken nästan hela natten, bara njöt av glädjen som kom från ingenstans. Lyssnade på de andras små snarkningar, fnissade för mig själv. Drömde och var vaken samtidigt. Ångesten kittlade trots allt längst in, som den brukar, men på något underligt vis så var den inte jobbig, den bara försvann i all glädje. Bara levde i nuet, passade på att uppleva medan jag kunde. Glädje som man bara kan få av rätt sorts vänner vid rätt tillfälle. Log och blundade, drömde verkliga drömmar, sådär så att man inte riktigt vet om man är vaken eller inte. Värme, hjärtslag och len hud. Drömde mig bort. Festen somnade långsamt in. 07:34 var det helt tyst.
Dagen efter var inte lika rolig. Vet inte hur det hände men det började redan på morgonen, hann knappt gå upp förrän jag var tvungen att spy. Äckligt, smakade seg mint. (Blev bjuden på det innan jag gick och lade mig, riktigt äckligt.) Kom upp, hela huvudet snurrade, allt bara snurrade. Tänk er den värsta bakfyllan någonsin, gånger tusen. Fick i mig en sked vaniljyoghurt, spydde. Väntade lite, drack vatten, fick ned lite till vaniljyoghurt, spydde. Väntade på bussen tillbaka till stan med mina kompisar, spydde vatten. På bussen, spydde galla, blev kallad "jävla luffare" av några äckliga fjortisbonnekillar som lyssnade på Shakira i sina jättetuffa iPhones. Undrar hur många kor de fick sälja för att ha råd med den? Började gråta när mamma hämtade mig i bilen, grät av skam och av alla intryck, allt bara lossnade, grät i säkert en timme. Kände mig så miserabel. Pappa kramade om mig när jag kom hem. Bara en sådan sak gjorde en lite gladare i själen. En enkel gest kan betyda så mycket.
Hela dagen gick i samma anda, kunde inte behålla någon mat, spydde femton gånger totalt. Nog för att jag brukar må dåligt när jag är bakfull, men inte så dåligt. Men vad gör man. Vaknade med världens huvudvärk i morse, vätskebrist, saltbrist och jag vet inte hur många brister man får på en dag utan mat. En halv deciliter yoghurt, en stund sömn till och sedan fick jag nystekta plättar till frukost. Måste erkänna att jag fortfarande är helt seg i huvudet. Snart blir det dags att avrunda helgen med att titta på skräckfilmer med världens bästa pojkvän. Life's good.
Jag trodde aldrig att det kunde hända. Mitt i veckan. Mensvärken från helvetet, åker hem tidigare. Köper lösgodis. Köper till och med för mycket lösgodis. Betalar. Går hem. Det ösregnar. Kanske skiter i gymmet idag? Vad hände här? Jag fick ingen ångest. Inget kallsvettande, ingen yrsel, ingen panik, ingen extrem beslutsångest, ingenting. Ingen manisk vilja att kompensera, fast jag kommer säkert gå och träna ändå, men känner trots allt inte att jag verkligen verkligen måste träna si och så länge. Ingen kaloriräknare i huvudet som snurrar och försöker räkna ut hur länge och vad jag ska träna för att förbränna det jag köpt. Hela förloppet, nästan totalt smärtfritt. Pulsen bultade inte i huvudet när jag insåg att jag betalat för 280(!!!) gram godis - för jag kommer ändå inte äta upp allt idag. Därför behöver jag inte kompensera som en idiot. Så pass stabil är jag, att jag kan vara säker på att inget hetssug kommer att uppstå. Det känns så sjukt konstigt. Så sjukt skönt..
Dricker kaffe. Kaffe från en kaffemaskin, som innehåller "lika delar kaffe och chokladdryck", vem vet hur farligt det är? Jag skiter faktiskt i det och sörplar i mig min tredje kopp för dagen och det är gott. Ännu godare när jag inser att jag skiter i om koppen innehåller 30, 60 eller 100 kalorier.
Stressen. Paniken. Jag lyfter från marken i ett rus av det äckliga adrenalinet och jag har inte en aning om vad jag ska göra. Förnuftiga tankar finns inte. Bara rädsla. Tortyren som kommer fortgå i alldeles för många timmar till. Jag är så jävla dum, en rädd liten hare bara, som måste försöka peta i sig lunch i det här tillståndet. Kallsvettig, darrig och alldeles jävla värdelös.
Små glimtar av hopp har tänts. För vem vet. Kanske blir denna hösten och vintern inte en evighetslång, utdragen balansgång för att inte trilla ned i ångestens bitterljuva famn. Kanske kan livet vara helt okej även om jag och maten inte är bästa vänner, även om jag är extremt osäker på mig själv och trots att jag ska förvandlas till en levande skrothög i munnen om tre veckor.
Jag har lärt känna mig själv och hur jag reagerar i vissa situationer, lärt mig att ta saker och ting i min egen takt och strukturera upp min vardag. Magkatarren som var på väg försvann så fort jag gjorde det. Med förra hösten i åtanke, mitt fall ned i helvetet, Anas helvete, ska jag göra allt för att inte låta det hända igen. För nu känner jag att jag är ute ur den sämre perioden som inleddes i somras. Nu vågar jag bli lite mättare på lunchen, lite mindre sallad, lite mer mat. Lite mer plats för tankar, lite mer energi till att le, prestera och få andrum.
Vi är alla så små, ändå är alla känslor och intryck så stora.
Trots att det gått flera år är såren fortfarande färska.
Precis som kvinnan längre ned på gatan, hon har haft ett sår
på benet i säkert tjugo år nu, och det vill aldrig riktigt läka.
Ett medicinskt fenomen. Gäller det för sår i själen också?
Insikten är väl invand vid det här laget. vet så väl, att inget är evigt.
Men det förändrar ingenting, för tomheten dröjer sig kvar,
trots att jag vet att det var förlorat för många år sedan.
Förstår inte att jag inte kan njuta av de minnen jag har,
istället för att bara sakna, sakna, sakna. Allt har det fallit
i glömska, och kommer att stanna där. Ska det vara så svårt?
Ingenting kommer bli som förr, tiden kan inte stanna,
och man kan inte låtsas leva i nuet när man är i det förflutna.
Some people mourn their memories, wishing to forget.
I mourn my memories as they sink into oblivion.
The unforgettable moments faded away, ripped apart
by the claws of anxiety and fear.
And how denial was brought back to life,
as the remains dissolved in the mist.
Drenched in the smoke of euphoria.
De första tre stegen gick fort för mig. Eftersom att jag fortfarande hade "tryggheten" i kaloriräknadet så var det inte så jobbigt. Jag behövde bara få mer strukturerade vanor. Jag har alltid varit en rutinmänniska och oregelbundenhet är riktigt kasst för mig. Genom att strukturera dagarna lite bättre så slapp jag att gå och lägga mig hungrig och ligga och drömma om mat, längta efter frukosten. Sitta inne och leta recept i timmar. Hur sjukt är inte det? Jag var så äckligt besatt av mat. Inte konstigt egentligen, hjärnan är inställd på överlevnad, så mat gick inte ur mina tankar en enda sekund.
Det smärre problemet som uppkom nu var att jag fastnade i tiderna. Jag skulle äta mellanmål mellan två och tre, inte tidigare, inte senare. Middag absolut tidigast klockan fem, oavsett om jag var utsvulten klockan halv fem. Det är viktigt att man inte fastnar där utan att man tillåter tiderna att flyttas lite, men inte för mycket. Detta är för att man måste lära sig att lyssna på sina signaler. Är jag hungrig betyder det att energin är slut och jag behöver fylla på.
Här är jag idag. Jag vågar numera äta onyttig mat ibland, jag kan också äta pizza och kebab med mina kompisar, jag vågar äta mat ute utan att jag måste veta exakta kalorier. Jag kan äta middag med mina föräldrar även om jag inte vet exakt vad maten innehåller. Jag vågar smaka en bit om mamma har bakat bröd, även om det inte är "dags för" kvällsmat än eller om det är "för sent". Men perfekt är det inte, jag kan fortfarande inte köpa fika på caféer, det är alldeles för mycket. Jag kan inte köpa naturgodis eller lösgodis utan planering, eller utan att drabbas av extrem beslutsångest, panik och kallsvettningar (det tar mig jättelång tid att överväga vad jag ska ta och inte, är rädd att det ska bli för mycket i påsen). Jag kan inte äta för mycket kolhydrater till middagen eller lunchen. Men det spelar ingen roll. Jag har kommit så mycket längre, jag behöver inte förgås av ångest om jag ätit för mycket en dag. Mer om det tar jag upp i nästa del.
I del 1 gick jag igenom bakgrunden. Nu är det dags att ta det praktiska. Det är här det svåra börjar. Det tog mig väl ett par månader att gå från insikt till handling. Första steget är trots allt att inse att det inte håller. Det är trots allt så mycket lättare att tänka sig att; "Ja, men nu börjar jag äta mer normalt" från en dag till en annan, och sedan förvänta sig att inte möta någon ångest på vägen. Det funkar inte så, trots att det dyker upp några sådana dagar då och då, när man faktiskt inte bryr sig. Dessa oaser av kontrollbehovsfrihet återkommer allt oftare, och man blir mer tillfreds. Det är verkligen en underbar känsla och inget man bör vara rädd för. Tar man det i sin egen takt så kommer man inte obehärskat gå upp i vikt. Jag började styrketräna mer seriöst i samband med detta vilket har resulterar i viktuppgång mestadels av muskler. Kan tilläggas att det tog mig nästan tre månader att "behålla" ett kilos viktuppgång - men det kilot ville jag gå upp. Efter det började jag styrketräna, och därför gick jag upp 2 kg till.
En av de största utmaningarna för mig för att få mer kontroll över min ätstörning och inte tvärt om var att börja avdramatisera maten. Att sluta tänka att det är en livsfarlig demon som dominerar mina tankar och fyller mig med ångest. Detta är en process som tar tid och kraft, och man lär möta ångest på vägen. Knepet är att ta det i en långsam takt, så att man hinner med att ställa om sig. Det är det viktigaste. Att inte ha för bråttom.
Jag läste Mattillåtet innan jag började. Den boken har jag nämnt ett otal gånger men jag kan inte understryka tillräckligt hur otroligt bra den boken är. Om det är någon som lättat min ångest mycket, så är det den. Den slår hål på alla myter, alla saker man tror och har för sig, får en att inse att mat inte är så jävla farligt och man går inte upp flera kilo om man överäter en dag eller två. Tänker man lite förnuftigt på hur man äter så minskar risken för hets markant. Jag har haft hetssug ett flertal gånger, men sedan jag bestämde mig för att avdramatisera maten, så har även sötsuget minskat. För min del är sötsuget det allra mest skrämmande, för man blir ju så rädd för att ge efter.
Genom att avdramatisera maten fick jag
Just den sista punkten har gett mig mest. För nu behöver jag inte planera ihjäl mig om jag ska träffa kompisar, inte behöva planera nästa dag. Inte få panik om någon spontan händelse dyker upp. Känner ni igen detta? "Nu får jag inte äta förrän den och den tiden så att jag inte blir hungrig när jag träffar dem, fast jag är jättehungrig nu, nej, jag måste vänta, jag kan inte vara hungrig sen för då kan jag inte äta, det finns inte utrymme för att äta något i stan eftersom att jag ätit för mycket kalorier idag och jag får bara äta si och så många till..." och så vidare i all oändlighet.
Man förlorar inget på att försöka. Jag hoppas bara att det finns något intresse i det jag tänkte skriva nu...
Egentligen kan vi bli precis vad vi vill. Vi har lika stor chans att uppfylla våra drömmar som alla andra. Om inte lite mer. Vi är intelligenta. Vi är smarta nog att fatta att vi bryter mot all logik. För varför skulle vi annars med vilje bryta ned det bästa verktyget vi någonsin kommer ha - vår hjärna. Varför skulle vi annars stöta bort våra vänner, ta avstånd från en mängd olika situationer, frivilligt gå och träna trots att vi minst av allt vill göra det. Varför skulle vi annars lägga så otroligt mycket onödig energi på något egentligen helt självklart?
Vi vet. Egentligen vet vi. Men förnekelsens vagga är så lockande, och den går inte att komma förbi utan att man låter sig sjunka ned i dess mjuka, ack så falska trygghet. Mörkrets famn ser så inbjudande ut, tills man inser att man är fast. Tills allt som är kvar av en är självförakt, för varför skulle vi annars vara så fruktansvärt hänsynslösa mot oss själva? Tanken har slagit mig så många gånger nu. Varför är jag så jävla hänsynslös mot mig själv?
För vad vill vi ha ut av det här? Vi får inte ut någonting. Bara tvång, beslutsångest, bara en massa käppar i hjulen på en slirig grusväg med tusentals gropar. Möjligtvis får vi en grym förmåga att hantera procenträkning - men är det det vi vill?
Har märkt att en mer filosofisk sida av mig vill skrida fram i ljuset, så därför skapar jag en ny kategori idag - Filosoferande.
Jag blir så fascinerad av vanliga människor. Vanliga människor med en frisk inställning till mat.
Av min pappa som alltid tar lite extra mat för att det är gott, och han är inte tjock alls.
Av mina klasskamrater, som köper Cola och chokladbollar mellan lektionerna.
Av de som kan köpa lösgodis utan vidare eftertanke, utan att få ett hjärta som går i hundratjugo, utan att kallsvetten och yrseln bryter fram.
Jag blir fascinerad av dem som tränar för att de verkligen tycker att det är roligt, utan en enda tanke om hur många kalorier som förbränns.
De som inte ens slänger ett öga på näringsinnehållsbeteckningen.
De som enkelt kan äta lunch eller middag utan att merparten består av grönsaker.
De som inte måste försiktigt droppa i olja i stekpannan och sedan torka ur den.
De som inte ser mat som ett problem, som inte lägger på minnet exakt vad de ätit idag.
De som inte bryr sig om vad de väger.
De som inte bryr sig om midjemåttet skiljer tre centimeter.
De som ser samma saker i alla speglar, som ser verkligheten.
Jag blir fascinerad av dem som är nöjda, som inte alltid strävar efter att förbättras.
Som klarar av att misslyckas ibland utan att världen går under.
De som kan hantera andras ilska, de som klarar av att själva bli sura på andra utan att få skuldkänslor.
Fascinerad av de som inte lever i konstant rädsla.
De som inte alltid är på sin vakt.
Som inte alltid överanalyserar allt.
De som kan tacka för en komplimang och ta åt sig den.
Det är bara en så stor kontrast mot min värld. Jag fattar helt enkelt inte. Jag har bara vaga minnen av hur det var att inte bry sig. Det var så längesedan. Fast idag kan till och med jag njuta av en hembakt kanelbulle. För att jag kan. För att jag skiter i den lilla ångesten som vill fram. För att jag trots allt ska gå hem till pojkvännen, 35 minuter i motvind.
Måste erkänna att det som fascinerar mig mest, är de där chokladbollarna emellan lektionerna. Att efter lunchen, som är jobbig nog, kunna trycka i sig ytterligare 412 kalorier för en cola och en chokladboll. Jag förstår verkligen inte. Alls.
Om det bara höll i sig. En liten, liten stund längre.
Mitt huvud är så långsamt nu. För långsamt för stress.
För långsamt för ångest. Allt är tyst. Fridfullt.
Mattelektion och allt går som en dans. Sitter och känner mig så fruktansvärt löjlig för att jag låter tvåhundrafemtio extra kalorier fördunkla mitt sinne. Förundras varför jag ens sitter och blir påverkad av det. Mitt förnuft säger; det var bara några chokladbitar, det kunde du lika gärna ha ätit ikväll, vilket du förmodligen behövt för du har mensvärk, det gör ingen skillnad, men Ana säger; fy fan vad onödigt, och båda pratar i mun på varandra. Stör min koncentration. Sluter ögonen, försöker få tillbaka koncentrationen. Jag undrar verkligen varför jag ens låter de små obetydliga chokladbitarna ens lämna ett spår i mitt minne.
Lika förundrad blir jag över speglarna. Var hos pojkvännen igår, och det är lika sjukt varenda gång. Jag fastnar varje gång jag går förbi speglarna där för jag blir så fascinerad. Jag ler mot min spegelbild, för min silhuett är smalare där, höftbenen syns mer, lagom mycket, fint, det är så jag vill se ut. Det är så jag vill känna mig. Lagom smal. Hemma ser jag ut som jag känner mig. DEt är oftast: Inte tjock i den bemärkelsen att jag skulle definera mig som tjock om jag såg mig utifrån, men enligt mina krav på mig själv. Ungefär lika krångligt som det låter.
Jag vill bara spy upp mina inälvor. Inte bokstavligt talat, men jag har ont i hela magen och i hjärtat av ångest, jag har inte tid för det nu för jag måste lära mig formlerna för acceleration, men det enda som accelererar just nu är trycket i mitt huvud. Jag orkar fan inte längre. Det finns ingenting som betyder något längre. Ingenting. Min livsglöd är död.
Med rätt detaljer kan man ändra en helhet. En liten promenad till affären för att köpa Cola Zero kan förvandlas till en vandring i det förflutna. Med sorgsna, mystiska gitarrslingor och avancerade melodier öppnas djupet. Djupet, som annars inte finns. Världen för mig har bara två och en halv dimension, för djupet finns visuellt, men inte känslomässigt. Avtrubbad, avskärmad, men ändå har hjärtat aldrig slagit så tydligt. Min verklighetsuppfattning har förändrats. Jag förstår verkligen ingenting. Längst in river ångesten, försiktigt suger den ut min glädje. Tankarna är bara metaforer. Jag tänker helt seriöst i metaforer. Hela tiden. Det är som om en sorts kreativitet uppenbarat sig, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vill bara skriva, men vet inte vart jag ska börja. Sammanhang? Det existerar inte i min värld.
För de flesta människor har siffror ingen betydelse. Min besatthet återkommer, jag trycker undan den. Vad som helst. Jag vill inte börja. Jävla kalorier, förföljer mig i huvudet, medvetet och omedvetet, pulsen ökar. Måste veta. Får inte veta. Måste veta. Får veta. Ångrar mig.
Vill egentligen radera vissa inlägg. Mina inlägg från när jag också levde i förnekelse. Men man ska inte glömma sina misstag, utan lära sig av dem. "En gång var jag också naiv".
Åh, tack snälla ni. Tack för era fina kommentarer. De värmer mitt hjärta. Jag blir fascinerad och rörd av att ni bryr er så mycket. Att ni läser, att ni faktiskt... vad ska man säga, blir berörda av det jag skriver? Något av det mest fascinerande jag vet är att läsa texter som verkligen fängslar en och framkallar känslor. Att få höra att detta händer med er då ni läser är en stor ära för mig. Jag blir så inspirerad. Ni får min glöd att fortsätta leva.
Minns inte mycket av gårdagen. Var på fest, träffade massa intressanta människor, drack lite, var glad, sjukt glad, åt för mycket. Helt plötsligt hamnade jag i ett studentrum med två skåningar som jag nästan inte förstod vad de sa, och de log åt mig och vi puffade. Det slutade med att jag satt där och tänkte efter, hur sjutton hamnade jag där? Lite för full, allt snurrade, inte helt verkligt, allt var bara långt bort. Så skönt. Släppa precis allt för en stund.
Idag är min mage helt efterbliven, jag var tvungen att gå och lägga mig efter att jag åt lunch för att det gjorde så ont. Men Ana slog klorna i mig i morse, och jag körde 45 minuter crosstrainer med en huggande smärta i magen som spred sig upp mot hjärtat och i hela bålen. Jag fattar inte att jag gjorde det. Var det för att se att kaloriräknaren på maskinen skulle berätta att jag bränt 501 kalorier? Det känns som jag tar steg tillbaka. Bryr mig för mycket om vikten, bara för att den har börjat krypa uppåt. Dumt. Riktigt dumt. Jag ska försöka bättra mig, men det är så svårt. Jag vill inte börja gå på fel väg. Jag ska vända tillbaka till korsningen. Gör om, gör rätt.
Är det ens någon som läser längre? Jag bara undrar. Om det är värt att uppdatera eller om jag bara skriver till en icke-existerande läsarkrets. Jag vet att jag inte har mycket att ge längre, jag måste tyvärr erkänna det.
Jag har mer eller mindre gett upp att bli bättre än vad jag är nu. Jag är ledsen, men just nu så är jag inte starkare. Jag vågar inte utmana ödet nu när allt drar ihop sig, när pressen i skolan ökar. Jag måste ta det lugnt.
Det var ett år sedan nu. Sedan jag fick mitt ödesdigra återfall. Alla dagar med ångest, den totala manin, humörsvängningarna från lyckorus till dödsångest, tvånget, rädslan, allt bränner fortfarande färskt i minnet. Såren i själen har ännu inte läkt, men de blöder inte längre. Känner fortfarande efterdyningarna, svidandet i magen när minsta stressmoment uppenbarar sig. Paniken. Andas.
Nitton femtiofem. Hösten har kommit nu. Än är det inte så kallt, men regnet hänger tungt i luften, det slutade precis, och det är redan mörkt. Det kändes som det var igår som solen var uppe vid den här tiden. En regndroppe landar på ögonfransen. Sommaren. Den som började så bra, men slutade så kasst. Depressionen jag trodde jag segrat över. Fel. En tung suck.
Vägen hem känns lång efter en stunds motvilligt tvångstränande på gymmet. Igen. Jag tränade ju igår, så varför träna idag? Tvungen, helt enkelt. Bort med tvåhundrafemtio kalorier. Bara för att. Ana ville inte kompromissa idag. Bara att hålla käft och foga sig, annars blir det jobbigt. Hon har det värsta vapnet. Speglarna hånar mig, visar fel proportioner, armarna är groteskt stora idag, och inte vill du väl att de ska bli större? Förnuftiga tankar får ingen plats när Ana är på krigsstigen. Oavsett hur mycket man vill stå emot. Hon kompromissar inte med mig. Visst är det jag som har makten ibland, men kanske är det bara en fälla? Hon vill kanske bara få mig att tro att jag har mer makt än vad jag faktiskt har?
Några meter längre fram går två personer, gestikulerar. Skuggorna är långa i skenet från gatlyktorna. Jag kan inte låta bli att undra vad deras tankar domineras av, vad som pågår i deras huvuden. Jag brukar göra det när jag går förbi människor. Låtsas att jag är dem för en sekund, försöker tänka mig in i deras situation. Antar att mat, träning, kalorier, vikt och utseende inte återkommer var femte sekund, som det gör för mig. Men varför, egentligen? Varför är jag så hänsynslös mot mig själv? Det finns ingen i hela världen som utsätter mig för så hemska saker som mig själv. Tvingar mig till saker jag inte vill. En kall vind blåser emellan luvan och min fuktiga nacke och sänder en lång rysning längs ryggen. Allt handlar om krav. Krav, som jag aldrig kommer nå upp till. När jag faktiskt gör det, så räcker det ändå inte. Ribban höjs hela tiden. Aldrig nöjd. Vem är det som är nöjd då? Är det sjuka jag eller friska jag? Finns det ens ett friskt jag? Tvivlan.
Visst har jag mina stunder. Men som sagt, så är det bara fällor. För innerst inne vet jag. Jag är dömd att leva såhär. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Inga insatser är bra nog. Ångesten är alltid närvarande, som en sovande björn i min bröstkorg, som kan vakna när som helst. Som andas ut värdelöshetskänslor som sprider sig som ett gift i mitt blod. Pulserar.
I takt med att löven rycks loss från träden av blåsten bleknar hoppet. Motivationen jag en gång hade är milsvida bort. Pressen kväver mig, prestationsångesten sätter käppar i hjulet, jag måste släpa mig fram och det kräver all energi jag har. Jag hade min chans, jag tog den, jag kämpade, men när det väl kom till kritan, när mina prövningar kom, då gömde jag mig. Gömde mig i den falska tryggheten som långsamt suger ur min livskraft. Jag är ju trots allt inte värd bättre... till slut.
Så möter jag min blick i spegeln. Ögonen är tomma. Munnen är bara en liten tunn parantes. Kinderna är inte insjunkna längre. Men blicken, själens spegel, den är fortfarande tom, död och uttryckslös.
Jag har så mycket idéer, men allt trycks undan. Jag vill göra bloggen läsvärd, har tänkt ut bra saker att skriva. Intressanta saker. Det känns som att min blogg blivit så jävla tråkig och meningslös på senare tid... Precis som mig. Mitt liv är lika innehållslöst. Allt går på automatik. Vissa dagar går det bättre, andra sämre. Träningsberoendet är kvar, om än i mindre omfattning, får fortfarande abstinens i form av rastlöshet och ångest. Jag lever för helgerna för att få fly bort från tankarna. Fly från mig själv, från alla krav. Tankarna jagar mig. Ensamheten är outhärdlig.
Avundsjukan brinner, såg en tjej häromdagen, så tunn. Ana skrek på mig, "Varför slösade du bort det där? Du kunde varit lika fin som henne!" men frågan är, hur fint var det? Är det fint att vara späd som en fågelunge? Svaret på den frågan är tvetydig. Det visar bara svaghet. Och jag vill visa alla, att jag är så jävla svag, men ändå vill jag inte det, för jag vill inte rasera allting ännu mer. Jag vill bara få ur mig allt, och ord är inte tillräckligt.
För vad gör man, när den neutrala sinnesstämningen innebär att man inte riktigt orkar le, att man är avstängd, plötsligt brister ut i ett skratt, är glad i några minuter, för att sedan återgå till det där. Det där som orden inte räcker till för. Depression? Nej, inte riktigt så starkt.
En viktig sak har slått mig. Ett genombrott. Förståelse för mig själv. Ätstörningarna är inte grundproblemet. Det är inte därför jag mår dåligt. Det är bara mitt sätt att skada mig själv. Ett sätt att fly. Precis som vissa andra skär sig, super bort sina hjärnor, knullar runt eller tar tunga droger. Det är bara ett sätt att skada sig själv. Även om det är omedvetet.
Tack vare mellanmål är jag aldrig sötsugen längre. Idag hann jag inte med det. Resultat? Nu sitter jag här med världens jävla sötsug. Mest irriterande faktiskt. Inte så farligt. Två helger i rad har jag gått upp 2 kg och gått ner dem på 2-3 dagar. Så fort jag återgår till mitt vanliga mönster så ligger jag där jag vill. Trygghet.
Det där som hände i förra inlägget, det var bara just den dagen. Det var inte början på ett nytt helvete. Jag tror inte att det kommer hända i alla fall, inte nu. Jag vet mina gränser. Tyvärr har jag svårt att hålla dem, men jag kommer inte kunna tillåta mig själv att falla tillbaka. Känns rätt skönt.
Idag har precis varenda detalj gått åt helvete. Aptiten är puts väck så det enda jag har ätit idag är en halv portion gröt vid tolvtiden, och då tränade jag ändå stenhårt på gymmet i en timme. Pappa är sur på mig för att jag svor när jag skulle laga mat. Det enda jag kunde tänka mig att äta idag var tonfisk med tomatsås men såklart så hade vi ingen tomatkross kvar, improviserade ihop något men kunde inte äta det för jag tappade aptiten igen, så det åkte ner i soporna. Jag har aldrig varit sån här förut. Jag vet att jag måste äta nu, för jag är helt skakig och kan inte tänka, men jag kan inte. Hungerkänslorna är borta. Allt känns motbjudande. Nu är min pojkvän sur på mig också. Det kan inte bli värre.
Det får bli gröt till middag också. Bättre det än inget i alla fall. Jag måste äta något.
Ännu en kaotisk helg. Varit helt väck hela helgen, hela dagen igår var som att sitta inne i en burk, och självklart så åt jag mycket. Skulle gått på fest egentligen, men det sket sig och tur var väl det. Inte alls sugen på att dricka. Var med ett par kompisar. De var mer väck än jag, de reste till andra dimensioner och fattade ingenting. Jag satt vid sidan av, skrattade åt dem, och åt allt annat. Helt underbart. Men den lilla bieffekten... har såklart resulterat i en snabb viktuppgång. Jag vet att den är tillfällig, men det räcker inte. Jag känner att förbränningen rusar, för jag är varm trots att det är kallt, och därför så kommer det försvinna lika fort som det kom. Självföraktet som inbränt i min själ. Triggar mig. Men jag vet ju vad som kommer att hända. Efter en sån här helg så är det bara att komma tillbaka till rutinen så är allt borta på några dagar. Det är i alla fall skönt.
"En mycket djupgående och givande blogg om ätstörningarnas helvete på jorden. Hon är en duktig skribent som med stor självklarhet och styrka redogör för livet som tjej med ätstörningar. Vi gillar att hon valt en jordnära färg på bloggen vilket skvallrar om att hon snart kommer stå med båda fötterna på jorden, frisk från ätstörningar och dumma tankar. You go girl! Mvh 118800"
Nöjd. Tillfredställd. Belåten. En innebörd som det var länge sedan jag fick uppleva, men i morse hände det. 45 jämnt - och jag är nöjd. En sådan underbar känsla. Jag hoppas att det håller i sig nu bara.
Känns för övrigt som att det var längesen jag fick skriva något i kategorin framsteg?
Det svider i hela min kropp. River som små klor. Idag har inte en enda sak gått fel och jag hann till och med träna, inte ätit för mycket eller för lite men ändå så svider det inuti. Jag darrar, gränsen känns så nära men ändå så långt bort, och jag vet inte hur jag kommer reagera. Försöker ta en dag i taget. Sjuan är alldeles, alldeles för nära. Det är svårt. Jag ler, men inuti är jag så nära att rasa, så nära att det inte ens märks. Jag står vid ett stup, känner mig säkrare än vad jag är, minsta snedsteg och jag kommer falla. Igen.
Nu var det nästan exakt ett år sen. Nästan exakt ett år sen allt bara rasade, och jag tappade de där två första kilona som fick allt att rasa som ett jävla korthus.
Det är inte lätt att vara sansad när vågen visar nästan två kilo fel, rätt lugnt i morse men jag vill ändå, lite bara, ett kilo, ett enda, inte låta det gå överstyr. Ana är som en smekning, smyger ljudlöst och bara väntar på att anfalla. Åt helvete.
Nu gick allt åt helvete. Vet inte om det bara är nu eller om det kommer hålla men hela min kropp, själ och hela mitt jävla sinne vrålar åt mig. GÅ NER GÅ NER GÅ NER och jaaaaa, jag kan inte låta bli. Jag är körd. Inte nykter på tre dagar. Äter som ett gravt överviktigt fetto. Det går inte. Varför gör jag såhär? Varför låter jag det gå så långt? Jävla äckel. Jag krossas under trycket från mig själv. Kan inte hålla emot.
Två hela dagar med stabilt humör. Det var längesedan jag skrev i kategorin framsteg. Ingen ångest. Inga glädjeattacker. Lite ånger. Sagt något som inte var riktigt smart. Lite för på. Automatik. Skolmat med grytor och såser som innehåller grädde. Extra hjärtslag. Färdigupplagda, abnormt stora portioner (jag skojar inte, det är verkligen inte normalportioner - min skola består av 95% killar. Samband?) men jag kan hantera det.
Jag kan äta tills jag är nöjd. Oftast. Har ätit middag ute, pastasallad med tonfisk. Inga problem, lite beslutsångest. Tog till och med lite vitlökssås på. Tar alltid med mig ett äpple till skolan numera, minns alltför väl hur jobbigt det var att gå sent utan extra energi - och förr kunde jag gå från åtta till halv fyra på enbart de 200 kalorier som min frukost bestod av. Kicken av att hoppa över lunchen, att sitta ensam i den tysta skolan när alla andra var iväg och åt. Under vissa dagar följde jag med, en lunch bestående av antingen ett äpple eller lite isbergssallad och ananas. Det är bättre nu. På den fronten.
Stressen har inte slått rot ännu men jag är fortfarande på nålar, rycker till vid minsta lilla. Varmt vatten som strilar över kroppen, tre kilo tyngre än i mars, men skit i att magen putar någon centimeter mer nu än då. Nu ska jag avrunda min kväll med att göra en kopp te, äta nybakt bröd (mamma bakar min absoluta favorit) och krypa ner i sängen med lite animeserier.
Jag kan verkligen inte få en hel dag att vara bra. Gårdagen resulterade i att jag var försenad till min första dag på extraknäcket, cykeln fick självklart punka. Fick vända om efter en kilometer, endast uppförsbackar förstås, blev frustrerad utav helvete och kastade in cykeln i garaget. Den träffade pappas motorcykel. Mamma skrek på mig. Skrek tillbaka. Ångest i bilen. Jag kan inte vara arg. Det sitter i max två minuter och eftersom jag är arg så sällan så kommer all ilska på en gång. Kom i tid till slut, men där var den dagen förstörd.
Och nu sitter jag här och gör absolut ingenting och slösar bort en hel fredagkväll. Som vanligt. Slösar bort varje dag. Orkar inte tänka. Framtid. Existerar inte. Jag vet inte ens om jag vill finnas i framtiden. Meningslöshet. Dyker upp i mina tankar titt som tätt. Hela tiden. Rädd att det ska bli konstant, att det ska bli ett mantra som upprepas åter och åter tills det bara finns en väg ut. Meningslöshet, meningslöshet, meningslöshet. Tröttsamt. Självklart börjar jag bli hungrig nu, har redan ätit middag, en massa räkchips(en sån där påse man köper på thairestaurangen) och choklad. Fick en chokladask av pojkvännen igår. Han är så söt. Jag är bara misslyckad.
Jag förstår mig inte på mig själv. Idag har gått som en dans. Lektionerna var till och med roliga - jag kan inte fatta att jag ser FRAM EMOT att börja jobba med Matte C. Under genomgången klickade allt, kände mig smart när många andra inte fattade någonting. Det är väl så det är. Minsta motgång så fuckar jag, men när det går bra, då går det jävligt bra.
Allt har gått som det ska idag, som om ordet problem inte ens existerade. Jag blir lite nervös. Jag är rädd att det ska bli som förra hösten. Ena dagen lyckorus och nästa dag dödsångest... Det får bara inte bli så. Vill ha förmågan att styra mitt humör så som R kan, som jag berättade i det här inlägget. Är det inte knepigt egentligen, att vara smått rädd för att vara glad? Nu känns det som att hela rutingrejen funkar. Nu äter jag ju helt garanterat regelbundet. Inget sötsug. Inget sötsug = vågar äta mer mat, för att jag vet att jag inte kommer äta för mycket under kvällen då. Ska se om jag vågar köpa lite naturgodis till helgen. Lösvikt är ju som sagt min svåraste punkt. För övrigt har jag inte tränat på en vecka nu tror jag, men ändå gått ner ett kilo. Dock inte med flit. Ligger på 45,2 nu. Där trivs jag. Känns lagom. Ser inte anorektisk ut och har heller inte svullen mage. Så som jag vill vara. Just nu i alla fall.
Trots att tanken på att bli sjukt smal ibland kan locka, så skiter jag i det för det är verkligen inte värt det. Vad får jag ut av det - egentligen? Inte ett piss. Bara en massa skit.
Som om rutiner skulle hjälpa. Skolans första dag är slut och jag har redan ångest över det mesta. Vad försökte jag intala mig själv egentligen? Vi har drygt en månad på oss att fixa praktikplats. Bara tanken på det får det att svindla i huvudet. En månad. Sist tog det mig över tre månader att hitta en plats och det var panik in i det sista. Dessutom måste det vara mer relaterat till intresse/spårval. Alltså måste jag hitta en plats som handlar om grafisk design eller webbdesign. Läraren pratade om att det ska vara något vi vill arbeta med i framtiden och varenda gång någon nämner ordet framtid knyter det sig i magen på mig. I framtiden. Kommer jag orka ända dit?
Det började med att vi skulle sätta upp mål. Eftersom jag gick ut ettan med full pott till ett jävligt högt pris (ni borde förstå vad jag menar), så vet jag att jag måste sänka mina krav. Det känns som det svåraste i världen. Att ens skriva orden "satsa på mvg i språk och minst vg på resten" kändes bara som tomma ord. Det kommer inte gå. Jag kommer inte kunna satsa på bara ett vg. Prestationsångesten tar kol på mig. Minsta lilla press så flippar jag ur. Bara en sån enkel sak som att skriva vad man vill uppnå på ett läsår på ett papper kändes omöjligt. Jag orkar inte med mig själv. Vad är det som hindrar mig från att faktiskt nå mina mål? Att kanske en dag kunna bli webbdesigner som jag drömmer om? Jo, min jävla, äckliga prestationsångest. Och där var den dagen förstörd.
Idag går allt som det ska med frukost klockan nio och gymmet halv elva, lunch vid ett och en tur till stan med ett par nya jeans hem. Storlek 158, bara för att det ska vara så satans svårt att hitta snygga baggyjeans. Barnavdelningen är en riktig guldgruva, när det kommer till byxor så är det bara att köpa killmodell. Då sitter det perfekt. Jag har köpt alldeles för många "bara-för-stora"-byxor som jag senare insett inte alls har passat som jag ville.
Avslutade precis en supermumsig kiwismoothie till mellanmål. Känner att idag har varit lite av en kickoff, tillbaka till rutinerna liksom. Det är det som kommer bli skönt med att börja skolan. Rutiner. Jag är en sån vanemänniska.
Kiwismoothie; mixa ihop och njut
1 skalad kiwi
1 dl mjölk
½ dl verum hälsofil vaniljpassion eller vaniljyoghurt
Jag ler mot världen men vet att vilken sekund som helst kan det vända.
Klockan är halv fem på morgonen och jag sällskapsröker en cigg med en vän. Pratar om livet. Fortfarande lite alkoholpåverkad, men bara såpass att man är klar i huvudet och bara lite mer öppen. Får ta del av hans erfarenheter. Leva med mangodepression utan utomstående hjälp. Snedtrippar. Självmordsförsök. Jag avundas hans styrka. "Jag stod där med en flaska Theralen, min brorsa ringde och jag sa 'jag finns inte mer, glöm mig' men sen tänkte jag bara fuck it och gick därifrån." Han kunde ta sig upp ur det där. Han kunde det. Jag sjönk inte i närheten så lågt. Tog jag mig upp? En bit. Men jag ramlade ner i något annat. Ett mellanläge.
Idag vandrade jag runt i stan helt tom i magen, ingen frukost, ingen lunch och det var så jävla skönt så att jag skäms. Varför? För att det är ouppnåeligt, vara hög på hungern som inte finns där. Snälla, låt mig inte söka efter den kicken igen. Allt känns bara så jävla meningslöst nu. Helt meningslöst. Min existens är överflödig. Nog för att jag mådde mycket sämre i höstas, men vart står jag nu? Mitt humör är stabilt på nästan-depp-nivån. I den grad att man kan trilla över kanten alldeles för enkelt. Jag vet inte hur stabil jag är, vet inte hur jag mår, vart jag står, hur jag kommer reagera. Vet inte vad jag känner. Vad jag lever för.
För svag för att stå emot, för stark för att ge efter.
Självkänslan är körd i botten och jag vet inte vad jag ska göra.
Det känns som att hela mitt liv hände 2008. Var ätstörd, blev tillsammans med min kille (i mars, vi är fortfarande tillsammans), trodde jag blev frisk, gick på min första festival, flög till Asien, gick på en massa konserter, hängde med sjukt sköna människor, träffade min dåvarande idol (Andy Dörner från Caliban) och upplevde så mycket nytt. Jag förstår inte varför jag alltid ska bli så plågsamt nostalgisk... och så osammanhängande när jag har en massa tankar som snurrar runt? Jag saknar det året dock. På gott och ont. Men varför leva i det förflutna, det tjänar inget till. Det enda man får ut av det är mer smärta.
Nu är jag hungrig utan att känna hunger, det suger i magen men hungerskänslan infinner sig inte riktigt, vågen stod på 46 jämnt i morse, det kändes läskigt, jag skäms, men jag kunde acceptera det, se mig i spegeln och inte bara se inbillat fladdrande fett och kött utan för en sekund se mig för vad jag var. Om den känslan bara kunde stanna. Jag är så full av intryck från de senaste två dagarna att jag inte vet vad jag ska göra av alla tankar som dyker upp, hur jag ska smälta allt. Två helt underbara dagar.
Min dag kunde inte bli sämre. Först vakna med ångest, inte kunna träna pga förkylning + stängt gym. Sitta på släktkalas i typ fem timmar och inte göra någonting förutom att äta. Kunde inte åka till pojkvännen för han är sjuk. Så äntligen, på väg hem i bilen...
Mormor: "Nu får du gå hem och ha gymnastik så alla kalorier försvinner!"
Det här funkar inte. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag känner mig stor som ett hus, det är som om verkligen all vikt sätter sig på magen på mig, plus att jag inte kunnat träna på länge på grund av förkylningen jag lyckats dra på mig. Försökte träna igår, men slemhosta och crosstrainer var ingen bra kombination och i morse blev det en timmes promenad. Jag känner verkligen med hela mig att jag vill gå ner, tillbaka till min säkra vikt, mellan 43-44, inte som nu när 46 ligger nära, jag kan inte hantera det. Jag känner mig så ful och äcklig hela tiden. Är det inte så fruktansvärt patetiskt och så JÄVLA IDIOTISKT att låta en jävla SIFFRA bestämma hur självförtroendet ska vara?
Jag blir så matt på mig själv. Vet inte vart jag ska ta vägen. Men jag kommer inte kunna göra fler framsteg nu på ett tag. Jag kan inte hjälpa det. Jag måste få lätta min ångest. Men jag ska inte tappa kontrollen. Jag har lärt av mina misstag - och är på väg att göra ännu ett. Jag är världens största idiot.
Mitt liv är en stor idétorka just nu. Idag är jag på gott humör, har så gott som hela slutet på sommarlovet spikat och det känns skönt. Nu vet jag att jag inte behöver gå hemma själv och tänka så mycket. Det kommer bjudas på fest bland annat, ett släktkalas (jag överlever det bättre den här gången, det är jag säker på) och sedan ska en av mina kompisar vara ensam hemma en hel vecka.
Vi har verkligen blivit tajta under sommaren och jag är så grymt glad för det. Hon är precis så som jag vill vara, som en förebild för mig; hon har förmågan att skita i hur hon ser ut när det behövs. Hon vågar alltid säga ifrån. Hon är självsäker, rolig och bara helt underbar. Jag vill också vara så. Det bästa är att genom att vara med henne så stärker jag mitt eget självförtroende; långsamt börjar jag inse att hon bara bryr sig om hur jag är, inte hur jag ser ut eller någonting annat. Det känns så sjukt skönt att ha en tjejkompis man verkligen kan lita på till hundra procent - för jag kan verkligen prata om ALLT med henne. Visst har jag andra jag kan prata om allt med, men inte på samma sätt som jag kan med henne.
För övrigt har jag lust att laga någon riktigt god och ambitiös lunch sen, men har total idétorka, det lutar dock åt köttfärssås. Sedan har jag också lust att baka bullar för att det är roligt, har ett recept jag vill testa, men det blir svårt att hinna just idag. Jag nekar inte till att jag är lite av en matlagnings/bakningsnörd - jag älskar att testa nya recept. Det är ju så sjukt roligt! Det är som att den tiden jag förr la ner på att försöka räkna ut kalorier på allt jag gjorde, lägger jag nu på att förbättra och experimentera för att få fram bättre recept.
Ovanstående bilder säger mer än tusen ord. Musiken var finfin på Sonisphere, men vädret förvandlade området till en enorm lerpöl. Det ösregnade hela dagen, så trots musiken så blev man riktigt opepp. Men det blev rätt bra ändå tillslut. Höll på att bryta ihop på tunnelbanan som var helt fullsmockad. Jag har klaustrofobi.
Trots vädret blev det rätt värt. De andra två dagarna gick jag på stan med pappa och shoppade för runt 1500 kr. Vi bodde på ett jättefint hotell, frukostbuffén var helt underbar; jag åt fralla med skinka och grönsaker, yoghurt med allbran och nyskuren melon och kiwi och kokt äggvita (hatar att äta gulan löst) och trots att jag åt mer än vad jag brukar kändes det inte jobbigt. Även luncherna och middagarna på restaurang gick bra. Två glassar och lite godis slank ned också. Sedan åkte jag på fest direkt när jag kom hem. Trots detta så har det resulterat i att jag väger 43,8 kg igen. Det vill säga att all vikt jag gått upp i sommar är borta.
Packarn väskorna för i morgon bär det av till Stockholm och på lördag är det dags.
Känns som att min blogg blivit rätt meningslös på senaste tid. Jag har liksom inget att skriva. Det går inte så bra för mig mentalt just nu helt enkelt. Känns ju inte så kul att skriva om samma saker varje dag direkt. Men jag ska inte sluta kämpa. Jag har bestämt mig för att skolstarten ska gå bra, trots att jag är rädd; att återvända till rutinerna igen kanske gör saker och ting enklare, vem vet?
"Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer." [källa]
Oj. Ju mer jag läser om borderline, desto mer känner jag igen mig. Fast... inte i det extrema laget. Jag är ju inte direkt en sådan som slår sönder saker omkring mig. Kanske borde gå till en psykolog egentligen. Borde nog göra det.
Jag orkar fan inte. Inte ens nu, när jag inte har någon som helst press på mig, kan jag må bra. Om tre veckor börjar skolan och all press kommer tillbaka. Jag kommer inte klara av det, vill inte behöva uppleva det, vill inte behöva falla igen. En till höst som förra kommer jag inte kunna hantera. Så mycket ångest orkar jag inte med. Den här dagen har skitit sig totalt. Kände mig så jävla äcklig så jag inte ens ville visa mig utanför dörren, men var tvungen att göra det ändå. På med zombiemasken som vanligt. Fastnade där. Till råga på allt så fuckade jag ur extra mycket i morse, kände mig så jävla fet i allt jag satte på mig. Varför? Jag har gått upp mer. Alldeles för mycket. Jag vill inte gå upp mer. Jävla skit. När jag väger mig i morgon får jag inte väga 45, men jag kommer väga 45 och jag vill inte väga 45. Plus mens på det. Tack för den.
"Men gå till någon då" säger folk. JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE för jag vill inte bli tvångsmatad tills jag väger 52 kg, jag vill inte behöva dra in mina föräldrar i det här för orka dem och jag vill inte bli störd i huvudet av psykmediciner. Innebär frisk från ätstörningar att man måste vara normalviktig så fuck that. Det kommer inte hända, inte hjälpa heller. Fan, jag orkar verkligen ingenting idag, inte ett jävla piss, kan ingen bara få mig att sluta känna?
Supersize vs Superskinny; det är en sak jag verkligen inte fattar med det programmet. De som är med som "superskinnies"; de äter inte så extremt lite men ändå väger de ingenting. Hur sjutton kan man väga 38 kg, ha ett bmi på 14,5 och ändå inte framstå som anorektiker, utan bara som en person med "kontrollbehov"? Personen i fråga äter 1500 kcal om dagen och är så underviktig. Det hänger inte alls ihop för mig för 1500 kcal är inte någon extremliten mängd. För övrigt ser hon inte alls ut att vara så smal som det sägs...
Sen var det något program som handlade om två journalister som skulle banta ner sig till "size doublezero" eller storlek 30. Det låter ju extremt men den som klarade det behövde bara gå ner till BMI 19. Makes no sense... Äsch, jag är bara trött och vrålhungrig. Sover hos en kompis, hon sover fortfarande och jag vågar inte väcka henne.
En komma två kilo på en vecka. Jag kan inte tro att det är sant. Det kan inte vara sant. Det funkar inte, det funkar inte, det funkar inte, kortslutning i hjärnan, helvete. Förnuftet säger att det är lugnt, det skiljer inte så mycket på kroppen och slarvar du inte med styrketräning så är det helt lugnt, Ana säger att herregud vad mycket du har gått upp på en vecka, ditt jävla äckel, du kommer bli fet fet fet som en jävla gris om du fortsätter såhär.
Och vad tycker jag? Någonting mitt emellan. Ändå åt jag min frukost som jag skulle.
Jag får inte runt fingrarna runt den tjockaste delen på låret. Bara knappt. Oj. Vad konstigt det känns. Jag vet mycket väl att det mestadels är muskler, då jag styrketränat mycket - men ändå...
44 kg. Det känns så mycket. Jobbigt. Sen har jag överätit den senaste veckan med. Ändring i morgon. Inte svält, inte överätning. Balans!
Färska piroger stod på menyn. Självklart bakade av moi. Fullkornsvetemjöl & bakpulver, snabbt och lätt. Gjorde en röra med köttfärs, riven morot och tomatkross med chili och en massa andra kryddor i, toppade med skinka och lite riven ost. Kändes fint att lyxa till det lite för sig själv. Självförtroendet ökade ett snäpp.
Mamma: "Du kommer bli en bra husmor *skämtsamt*
Beslutsångest. Ständig beslutsångest. Skulle köpa lite naturgodis idag. Köpte inte så mycket men plötsligt kändes påsen hundra kilo tung och jag blev yr och började kallsvettas. Vid kassan sa jag bara näe, fuck that och la bort påsen. Yr. Darrig. För en liten, jävla påse naturgodis.
L: Va?
Jag: Nä, asså, det går inte.
D: Erika, du borde nog söka hjälp för dina tvångstankar alltså...
(Han sa det inte på ett elakt sätt)
Jag kan inte. Naturgodis eller godis i lösvikt när andra är med, det går inte. Jag stressar sönder och fuckar ur totalt, även om jag tar lagom lite. Men att köpa en färdig påse, det är lugnt - även om det kanske blir några gram extra. Det här är bara en av alla saker som min jävla beslutsångest förstör för mig. Helt hopplöst. Hade beslutsångest i nästan en kvart om vilken affär jag skulle handla i. Hur löjligt är inte det? De ligger i samma prisklass, den ena ligger bara lite längre bort - DIREKT så börjar Det Inre Kriget, Ana vs Me. Köpte till slut en ny påse naturgodis. 120 gram. On my own. Mycket lättare, kändes knappt jobbigt. Bara lite - det är trots allt runt 700 kcal men det skiter jag i.
Pannkakor med havre för 4 personer
4 ägg
1½ dl fullkornsvetemjöl
1 dl rågmjöl
½ dl havregryn
6 dl mjölk
½ tsk salt
1 tsk honung
smör att steka i
Tiopoängare. Jag tycker de här var godare än traditionella pannkakor. Känns mer matigt liksom. Fullkorn är bäst.
I morse vaknade jag faktiskt på bra humör. Kände att det skulle bli en bra dag. Det blev det. Orkar inte bry mig idag heller. Kanske blivit lite många dagar i rad nu, men spelar roll. Känner mig lugn just nu. Har dagarna planerade för mig så jag slipper sitta hemma och tänka sönder allt.
Annat var det igår, träffade en kompis som jag dissat lite för länge. Var liksom tvungen att träffa honom. Jag dissade dock en fet fest han skulle ha senare på kvällen, just för att jag hade en krypande känsla av ångest. Kände mig så ful och tråkig att jag inte orkade träffa en massa nytt folk. Hade kunnat bli riktigt stenad men, nej tack, hela den festen skulle bli en orgie i substanser tydligen. Min kompis smsade mig senare på kvällen och då hade han både druckit, rökt weed och tagit tjack. Sen skulle han tydligen ta syra också. Hoppas han ljög. Hade aldrig pallat vara kvar där... Spenderade istället kvällen med två kompisar, vi stekte fattiga riddare och kollade på V för Vendetta. Det var bättre så. Bara tog det lugnt. Party blir det på lördag istället.
Självförtroendet har nått sin absoluta botten. Känner mig så ful och äcklig hela tiden. Lackar ur varenda morgon, ser ful ut oavsett hur jag gör, jag klarar inte av det, hela mitt obefintliga självförtroende sitter i mitt utseende. Och denna jävla beslutsångest. Suger musten ur mig. Beslutsångest om precis allt. Vet inte vad jag ska säga, orkar inte ta tag i saker, det enda som finns är pojkvännen och mina vänner. Dränker ångesten i rök för att glömma. Få njuta, vara euforisk en stund, avslappnad ännu längre.
Men det är ju fortfarande en dans på rosor. För om en månad börjar skolan igen. Det känns som att det är en månad kvar till min avrättning. Jag är så jävla rädd att falla tillbaka, återvända till ruta ett. Att ångesten återigen ska ta över, att siffrorna ska droppa, att allt ska brista, att jag blir det där känslodöda, deprimerade zombievraket som en gång var jag. En spillra av mig själv. Som gömmer sig i kaloriräknande, träningsmissbruk och matångest, som inte kan njuta av någonting,s om måste kompensera för allt. Som förnekar. Sårar. Jag är så jävla rädd.
Det går verkligen upp och ned, just nu känner jag ingenting alls. Den där gamla vanliga avstängda känslan. Jag är för trött för att känna efter. Jag vill bara att allt ska försvinna, att jag återgår till min segervissa kamp, varje dag var en utmaning och varje dag var en jävla seger. Men nu svajar det. Jag orkar inte kämpa emot. Jag orkar inte tänka. Regelbundenheten är helt ur spel, det går inte ens att hålla måltiderna vid samma tidpunkt nu ändå. Kanske dags att vänja sig vid att det är såhär livet är och koncentrera sig på annat? Vad vet jag.
Jävla skit. Spydde lite, folk hemma så fick skynda mig, tanken "åh så skönt", inte bra. Inte bra alls. Det var inte tårtans fel. Den var typ en meter hög men lyckades skära en lagom bit. Sen gick jag en promenad. Den blev en mil. EN MIL. Jävligt bra. Inte. En av min pojkväns kompisar körde förbi mig med bilen och frågade;
"Vill du ha skjuts? Är du på väg någonstans?"
"Va? Haha, nej tack, jag promenerar bara, hehe."
Mormor fyller åttio år idag. Självklart ska det som vanligt resultera i en orgie i kalorier, socker, fett och kolhydrater. Förrätt, laxrulle i polarbröd och melon med fetaost(självklart tar man inte osten), huvudrätt - sallad, två morotsbiffar sen häromdagen, ugnsrostade grönsaker, massa plock och fan vad mycket olja det är, tårta, en riktig sockerbomb, hallon, passionsfrukt, vit choklad jag kommer dö, snacks, de godaste chipsen jag vet, nötter, det är visserligen nyttigt fett, godis och alltid för mycket. Ana tjurar längst in, jag dricker mig mätt på vatten, är fruktansvärt rastlös och kan inte vänta tills alla har gått för då kan jag äntligen ta en promenad och lugna mig. Jag är lugn. Det är lugnt. Jag hade dubbelhaka i morse. Äckel. Vägde 43,6 igår. Men en dag är ingen fara eller så är det visst det, i morgon kommer du vara tjock som en jävla tunna.
Nu är det tårta. Shit, vad jobbigt det blir.
Idag är en sån där dag. Jag är nöjd med mig själv idag. Jag är snygg. Fan, vad det känns konstigt.
"Såhär ska livet vara" tänkte jag, Slottsskogen med fina vänner och jag trivs så himla bra i deras sällskap. Glimtar av ett underbart liv. Alla problem försvann. Njöt. En kort stund. Behövde det.
Jag: "Vad säger de om mig då?"
P: "Näe, xx undrade varför du var så klängig och så. Hon frågade om det var något typ fel på dig, svårt att umgås med folk eller så."
hugg hugg i hjärtat
P: "Jag sa att du hade dåligt självförtroende. Har du ens något självförtroende?"
J: "Ibland..."
P: "E har också undrat det. Ibland när ni sitter och snackar om något så tycker hon att du stänger av när jag kommer in i rummet och bara ser mig."
J: "Jag orkar inte med E bara, klarar inte av människor med det temperamentet bara. Blir nervös, E blir ju arg så lätt, jag klarar inte av när folk är arga, är rädd att de ska bli arga på mig."
P: "Hon undrade om du hade svårt att vara dig själv med andra."
J: "Jag vet bara inte hur jag ska bete mig."
P: "Var dig själv bara."
Tänkte: Jaha, och vem fan är jag då? Sved länge. Insikten. De ser ner på mig. Jag duger inte jag duger inte jag duger inte. Jag kan inte hjälpa att hela min tillvaro präglas av rädslan att inte duga, jag är nervös jämt, jag orkar inte. Var dig själv. Om det bara vore så jävla enkelt.
P: Du kommer dö av hjärtattack när du är tjugo.
Ytterligare ett år har passerat. Är jag starkare nu? Fyllde 17 år när jag vandrade på gatorna i stan. Musik i öronen. Lät som magi, vartenda riff gick rätt in i hjärtat. Tror jag bara att det är en förändring eller är det faktiskt det? Kommer beslutsamheten jag känner nu finnas kvar eller försvinna?
must kill, this is for real
Och jag har ett minne, ett fysiskt, i form av några klottriga rader i ett kort i ett orange kuvert. Overklighet. Och när ruset börjar försvinna, fortfarande insnöad, har så mycket att säga men så lite att formulera det med. Älskar det. Tillbringade kvällen med fem underbara vänner. Jag älskar er. Men jag vågade inte säga mer än att jag verkligen tycker om att vara med er och det var jag bara tvungen att säga innan jag gick.
Jag vet att ni gillar mina väldigt icke sammanhängande inlägg men just nu saknar jag sammanhang, jag bara finns, jag är lycklig, jag är lugn och fin och olaglig. I morgon blir det släktkalas. Hallontårta med kladdkakebotten, det blir motigt... Inte tränat något alls sen jag kommit hem från London och har hunnit fyllekäka osv. Bra jobbat?
Och ja, transportsträcka. För när jag är 18 ska jag tatuera mig. Tatuera in något som symboliserar min kamp mot helvetet. Ska vara stark. Inte förtränga. Lära av mina misstag och inte glömma mina framsteg.
Vill sova. Men ändå inte. För mycket tankar som snurrar runt. Får inte tag i dem, jag har bara en gnagande känsla inombords. Det gör inte ont, det bara stör, hindrar mig från att slappna av. Som att vänta på att depressionen och ångesten ska slå till. Som att vänta på sin avrättning. Förvirring.
Fyra underbara dagar. London är en så sjukt fin stad. Saknar det redan. Hotellet var rätt skabbigt och det har varit lite jobbigt med maten, men jag vet att det är lugnt nu. Tyvärr vägde jag mig när jag kom hem. Det första jag gjorde... Suck. Men jag var tvungen. Jävla tvångstankar. Med kläder på. Pappas mjukisbrallor och stor t-shirt. 44,2 kg. Det betyder att jag gått ner.
Handlat lite kläder och sånt. Gick på Lejonkungen, musikalen, åt god mat på restaurang. Njöt av indiskt, thailändskt och kinesiskt. Falafel, baguetter och kycklingsallad. Åt godis också, de hade så många sorter i små söta förpackningar. Förträngde jobbiga tankar. Blev offer för dessa ändå, då vi handlade lunch på Pret a Manger (älskade stället). Det stod kaloriinnehåll på alla mackor. Letade förstås frenetiskt efter den med minst i, men det blev ändå 400 kcal till lunch, något jag aldrig hade klarat av hemma. Vinst i förlusten.
Jag gick i mina nya, korta jeansshorts också - och trivdes i det. Var inte ens jobbigt. Otroligt. Fick mycket blickar. Uppskattande blickar. Många som synade mig uppifrån och ned. Fortfarande? Jag är ju inte lika uppseendeväckande nu. Som om jag någonsin varit det?
Träffade en vän där, vi har chattat i säkert tre fyra år, kändes riktigt coolt att få träffa honom på riktigt. Lite overkligt. Vi vandrade runt i det fina vädret, åt lunch, chillade. Fin, bred brittiska. Jag var trött och nervös och förstod inte mycket av vad han sa. Kände mig dum.
På flyget hem kom ovissheten. Ångest som rev och tårar som brände. Visste inte varför. Tankarna bara rusade runt. Nu kommer jag inte ihåg vad det var jag tänkte på ens. Det var väl inget viktigt. Känner lite likadant nu. Melankoli. Hjärtat gör lite ont. Men allt kommer bli bättre i morgon. Återgå till det normala. Träffa min pojkvän. Gud vad jag saknar honom. Förlåt för virrigt inlägg: det har varit så mycket de här dagarna att jag inte vet vart jag ska börja.
Det var min pojkvän som sa att jag var klängig. Det är liksom de värsta orden jag kan höra. För klängig = jobbig för mig. Är livrädd för att vara jobbig. Speciellt när jag är full. Tårarna bara rann på mig. Jag minns inte hur länge (jag drömde nämligen på natten att jag grät också) men det var bara ett irriterande rinnande. Tror att jag snörvlade lite också. Men det sjuka är ju att jag faktiskt har minnesluckor, för jag var inte så jävla full egentligen. Aldrig haft det förut. Vad drack jag? FYRA ÖL. Skrattar åt mig själv. Men det är bra, för jag hatar ju öl egentligen.
Undrar hur det känns, att kunna väga sig utan att bry sig om siffran? Undrar hur det känns att kunna mäta sig utan att reflektera över det? Undrar hur det känns att inte ens ha BEHOVET av att väga och mäta sig? Undrar hur det känns att kunna äta vad som helst utan att få någon ångest? Undrar hur det känns att vara nöjd med sig själv? Undrar hur det känns att se sig i spegeln utan att leta fel? Undrar hur det känns? Att se mat för vad det är. Jag minns inte.
"Sluta, vad klängig du är". Fem ord, fyra ord, ångest och ett tårdränkt ansikte.
Hej fylleinlägg, lol. Vadå fem ord, fyra ord?
Vill bara ge en stor kram till er. Alla fina kommentarer på förra inlägget, blir varm i själen. Tack. Känns fint att man kan inspirera andra. Känns så hedrande på något sätt.
Om mindre än en vecka åker jag till London. Det kommer bli min största prövning hittills. Äta ute i fyra dagar. Men eftersom England inte har någon matkultur lär det mest bli utländska restauranger, typ asiatiskt. Tackar inte nej - jag älskar thaimat. Jag längtar verkligen. London. Åh. Vad kul det ska bli.
Har hunnit med premiärdoppet. Först i en sjö för några dagar sedan och idag i havet. Iskallt men rätt uppfriskande. Inte så jobbigt att gå på stranden som jag hade förväntat mig. Mitt största problem är inte kroppen när jag är på stranden. Jag hatar att gå osminkad för jag tycker att jag ser så ofräsch ut då. Ringar under ögonen och rodnad på näsan och kindbenen. Fy fan. Sen är min bikini för stor också, och nästan alla tjejer är snyggare än mig. Känns lite jobbigt när jag är med min kille då. Han är så jävla snygg, så kommer jag där som en ful, vit klump. Rädd att han också ska inse det.
Men känns som om det är stabilt i övrigt. Vägde mig nyss dock. 43,6. Med kläder på. Alltså har jag gått ner typ ett kilo. Trots att jag har ätit grillat till middag nästan varje dag nu, mycket mat har det blivit... Jag fattar inte riktigt hur min kropp funkar ibland. Jag klagar inte, så länge jag inte går ner mer bara.
Kanske är det idag jag ska våga köpa mig lite lösgodis? Sitta och titta på min nya TV som jag fick i tidig födelsedagspresent, om jag inte hittar något att göra? Just lösgodis är verkligen fortfarande det jag har svårast för. Hur lite man än tar, känns det som att det blir för mycket. Tänk ändå. 2 hg lösgodis ser inte ut att vara mycket i påsen, men ändå kan det bli typ 800 kcal. Jag räknar visserligen inte kalorier längre (bara enstaka saker ibland) men det är ändå lite skrämmande. Men återigen. Lösgodis åt jag nästan varje vecka förr. Innan Ana tog över min hjärna. Jag vill våga igen. Jag ska göra det innan sommaren är slut. Punkt.
Återigen befinner jag mig i detta frustrerande mellanläge. Jag är inte ledsen men inte heller riktigt glad. Jag bara finns, bara är. Ibland är det skönt, men samtidigt, är det såhär livet ska vara? Bara flyga förbi utan någon mening? Det är ju så sjukt att ätstörningen blev en så stor del av mitt liv att jag ändå hade något att fokusera på. Nu är det mest bara som ett irritationsmoment, som en dålig vana, inget som tar över mitt liv direkt. Men nu då? Jag gör ju inget om dagarna. Bara drar omkring hemma och försöker fördriva tiden.
Men det är mitt eget fel. För jag insåg just att anledningen till att jag inte gör något om dagarna är för att jag inte tar tag i det. Jag vågar inte. Jag vågar inte ringa mina kompisar och hitta på något ensam med dem, för jag är så jävla rädd att vara jobbig eller att vi skulle ha tråkigt. Då skulle det vara mitt fel, och jag är så sjukt rädd för att vara en börda för någon annan. Det är nästan som en fobi för mig. Jag är så trött på mig själv och min ständiga vilja att vara alla till lags. JAG KAN INTE VARA ALLA TILL LAGS. Jag vill bara slå till mig själv i huvudet så jag fattar det någon gång, blir så fruktansvärt irriterad på mig själv, för den enda som sätter käppar i hjulet för mig är jag själv. Jävla idiot. Hur ska man göra för att klara av att acceptera sig själv, för att sluta vara rädd för att inte duga?
Det kan ses som en småsak, en bagatell, men i grund och botten hänger ju allt ihop. Mitt liv präglas av rädsla, dåligt självförtroende och perfektionism. En ond cirkel... Fan, vad jag är hopplös.
Dricker en iskall Monster och sitter med laptopen på altanen. Riktigt kass musik hörs i bakgrunden. Solen skiner. Har inte gjort något vettigt idag heller, utom att sola lite och baka fiskarlimpa. (som för övrigt blev väldigt god med skinka på) Jag är bekymmerslös idag - och Lo-Carb Monster är den godaste energidrycken som existerar.
Hittade gamla bilder från i vintras. Bilderna är från i mars, då jag nådde min lägsta punkt. Sådär ska jag aldrig se ut igen. Fy fan. Vad fan hände med ryggen? Och benen?! Urgröpta, ja, åh, vad fint, verkligen. Det är typ inte förrän nu jag inser hur illa det var egentligen. Usch. Och i morse kändes det läskigt att vågen stod på 44,4? Nej. Inte längre. Nu ska jag upp. Fuck you, Ana. Fult photoshoparbete, jag vet, men jag är trött och ska sova; fick precis ryck och storstädade mitt rum i en timme. Skönt när det var klart, inga dammråttor under sängen inte. I morgon ska jag baka fiskarlimpa och slå in min pojkväns presenter. Godnatt!
Nu ska jag göra omelett. Ja, det är sent - och jag ska använda hela ägget och inte bara äggvitan. Bara för att det är gott och för att jag faktiskt är lite hungrig.
Daterat; 13 april 2010
att försöka få perspektiv
över en värld av trasighet
när man ensam sitter fjättrad
längst in i allt det mörka
när själen är förlamad
när mörkret har tagit en i sin famn
och hon viskar hest i ditt öra
ord som tränger ända in
då är det redan för sent.
Då var Metaltown över och jag är hur trött som helst. Andra dagen var svinkall och jag frös sjukt mycket trots jacka. Utekonsert i regn är ingen höjdare kan jag lova. Lyckligaste stunden på dagen var skräpmat och äckligt kaffe på McDonalds, och jag åt ett helt meal (mellan pommes & 6 nuggets) utan ångest! Kände mig lite stolt, det hade jag aldrig klarat innan. Så man kan säga att jag har uppnått ett mål; jag ville inte bli tyglad av ätstörningen under Metaltown och det blev jag inte heller. Underbart. Det enda negativa var att jag fick en humörsväng och hade rivande ångest som drog i lungorna ett tag, men det var inte på grund av maten. Det kom och försvann lika fort. Jag är nöjd.
Träffade en liten flicka, blev lite orolig för henne, då de andra vi var med satt och läste på näringsinnehållet på McDonald's för skojs skull - och det var inte mitt initiativ (och vi undrade vad sjutton "hashbrown" var för något) och hon såg orolig ut. Jag försökte lugna henne med att det går jämnt ut eftersom att man inte hinner äta lika ofta som vanligt när man är på festival, men jag kände igen oron i hennes blick. Hon nämnde att hon ville gå ned i vikt, varpå jag berättade lite kort om mig och sa att det inte var värt det. Jag vet hur svårt det kan vara att ta åt sig, men jag hoppas att hon i alla fall har det i åtanke.
Idag ska jag bara slappa, tänkte träna men gjorde inte det; min kropp behöver nog vila och jag var ändå inte så träningssugen (plus att jag hade gått ned nästan ett kilo). Ikväll blir det mys med pojkvännen och thaimat!
En annan positiv sak; min mamma var i Tyskland och köpte en påse med min favoritchoklad till mig (Milka som inte finns i Sverige). För ett par månader sedan hade jag fått panik. Jag blev bara glad. Jag känner verkligen att Anas makt över mitt psyke börjar lätta nu. För övrigt var chokladen bra mycket godare nu än sist jag åt den. Ätbart blir mycket godare om man inte räknar dess kalorier!
Bjuder på min bästa bild från Metaltown;
This is where I'm alive, what my heart beats for
