Recept - matlagning

onsdag 6 oktober 2010

fascinerande kontraster

Jag blir så fascinerad av vanliga människor. Vanliga människor med en frisk inställning till mat.
Av min pappa som alltid tar lite extra mat för att det är gott, och han är inte tjock alls.
Av mina klasskamrater, som köper Cola och chokladbollar mellan lektionerna.
Av de som kan köpa lösgodis utan vidare eftertanke, utan att få ett hjärta som går i hundratjugo, utan att kallsvetten och yrseln bryter fram.

Jag blir fascinerad av dem som tränar för att de verkligen tycker att det är roligt, utan en enda tanke om hur många kalorier som förbränns.
De som inte ens slänger ett öga på näringsinnehållsbeteckningen.
De som enkelt kan äta lunch eller middag utan att merparten består av grönsaker.
De som inte måste försiktigt droppa i olja i stekpannan och sedan torka ur den.
De som inte ser mat som ett problem, som inte lägger på minnet exakt vad de ätit idag.
De som inte bryr sig om vad de väger.
De som inte bryr sig om midjemåttet skiljer tre centimeter.
De som ser samma saker i alla speglar, som ser verkligheten.

Jag blir fascinerad av dem som är nöjda, som inte alltid strävar efter att förbättras.
Som klarar av att misslyckas ibland utan att världen går under.
De som kan hantera andras ilska, de som klarar av att själva bli sura på andra utan att få skuldkänslor.
Fascinerad av de som inte lever i konstant rädsla.
De som inte alltid är på sin vakt.
Som inte alltid överanalyserar allt.
De som kan tacka för en komplimang och ta åt sig den.

Det är bara en så stor kontrast mot min värld. Jag fattar helt enkelt inte. Jag har bara vaga minnen av hur det var att inte bry sig. Det var så längesedan. Fast idag kan till och med jag njuta av en hembakt kanelbulle. För att jag kan. För att jag skiter i den lilla ångesten som vill fram. För att jag trots allt ska gå hem till pojkvännen, 35 minuter i motvind.

Måste erkänna att det som fascinerar mig mest, är de där chokladbollarna emellan lektionerna. Att efter lunchen, som är jobbig nog, kunna trycka i sig ytterligare 412 kalorier för en cola och en chokladboll. Jag förstår verkligen inte. Alls.

13 kommentarer:

  1. det kommer vi också klara en dag och inte blir man tjock av det!
    Hejar på dig finis, du klarar det här! styrkekramar<3

    SvaraRadera
  2. Visst är det fascinerande? Hur kan man liksom INTE bry sig? Det är ju helt ofattbart.. Jag blir fascinerad av folk som äter nyttig mat bara för att det är gott. Önskar att jag vore där! Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Du beskriver mina känslor så exakt.

    SvaraRadera
  4. Jo. Själv tycker jag det mest är läskigt, hur nästan alla med en ätstörning tänker så -exakt lika-. Trots att vi är så olika som individer, har så otroligt olika liv.. Så verkar det som att samma tankar cirkulerar i oss alla. Och ingen av oss har svaren.
    Erika, det gick ju så bra där, ett tag. Vad hände?

    SvaraRadera
  5. Man vill vara som dem... så som man själv var... eller alltid velat vara

    SvaraRadera
  6. Jag känner att jag har kommit över det där med kaloriräknandet. Visst är vissa maträtter jobbiga, men inte alls på samma sätt. Jag tränar för att det ger mig styrka och jag äter det jag tycker är gott. Jag har gått från 45 kg till 59 kg, till mina 170 cm. Så det går verkligen vännen. Ha bara inte för bråttom, ta det i din takt. Jag tror på dig. kram

    SvaraRadera
  7. Eller hur... Visst är det jävligt skumt? Aliens.

    SvaraRadera
  8. Aw.. Jag är ledsen. Kan inte pojken hjälpa dig? Klarar han av det här?

    Är det här för privat så behöver du absolut inte svara, jag respekterar ett privatliv.

    SvaraRadera
  9. Erika, det är aldrig "för sent".. Tänk inte ens tanken!
    Har man viljan så kan man göra det mesta det vet du. Kan du vara olycklig kan du vara lycklig.
    Det är bara så.

    SvaraRadera
  10. De där Delicatobollarna, ja.. Som obekymrat sköljs ned med socker. Även jag fascineras. Sitter ofta och iakttar i smyg. Tänker de inte alls över vad de gör? Njuter de? Blir de mätta efteråt? När äter de nästa gång? Får deras kroppar någon närinG?

    SvaraRadera
  11. Sådär tänker jag också. Och vad jag fascineras ännu mer av är att för tre år sedan var jag också sån. På gymnasiet var jag inte ett dugg intresserad av vilken mat som innehöll vad. Jag fattade inte vad kalorier var, och brydde mig inte. Jag tänkte inte på att jag hade fått i mig halva dagens energibehov efter 200 gram choklad. Minns att jag åt tre smörkrämsfyllda muffins en rast. För det var gott. Det var inte hets, och tjock blev jag inte. Jag tänkte inte ens på det, och kände mig aldrig svullen eller äcklig efter att jag hade ätit mig proppmätt.



    Fan...

    SvaraRadera