Straffet

Gårdagens fuskande med mat fick påtagliga följder. Ångest och oförmåga att fatta beslut under dagen (det tog mig sex timmar att bestämma mig för att inte gå till gymmet) var inte nog. Nej, dessutom tog det mig en evighet att somna in till en dålig sömn, som avbröts ständigt. 05:25 trodde jag att det var kört, magen gjorde ont av hunger och ville inte lugnas av yoghurten jag fick i mig. Lyckas till slut somna om igen, vakna, slumra och precis när jag ska somna igen, när pojkvännen pussat mig hejdå med orden "jag tycker att du ska sova lite till" började de förstås borra i huset. Ljudet skar igenom märg och ben. Med en tung suck och en stark känsla av frustration och hopplöshet satte jag mig upp i sängen och torkade irriterat bort någon tår. Gröten fick jag koka sittandes på en stol bredvid spisen. Gröt som ändå rusade upp ur magen och ner i toaletten innan sista tuggan. Att jag aldrig lär mig att det är såhär det blir; det är som om min kropp får en chock när jag äter på morgonen efter att ha slarvat med maten dagen innan eller somnat på tom mage.

Och trots hela förra veckans stora intag av socker visade vågen på gymmet 48.1 vilket innebär att jag stadigt ligger kvar runt 47. Jag är så nära ett friskare liv nu, så länge jag bara ser till att äta regelbundet så att det inte blir såhär. Det är fan inte värt det. Jag menar, varför ska jag misshandla min kropp för, egentligen? Det är den som transporterar mig genom livet, själens borg. När hungern tar upp mitt sinne får ätstörningen nya grepp om mig, om än i korta intervaller. Jag måste vara stark - och styrka är inte att stå emot maten utan att stå emot de sjuka, destruktiva vanorna.

Motsägelsefull frihet

Ändå räcker det inte. Jag ser vad jag ser i spegeln och tycker om det. Jag är nöjd. Lite för mycket resulterar inte i bedövande ångest dagen därpå, resulterar inte i att jag inbillar mig att jag gått upp hur mycket som helst. Det är som om min kroppsbild stabiliserats sedan jag slutade väga mig. Nu kan jag SE istället för att bara låta ätstörningen säga till mig hur jag ser ut. Men ändå sitter jag här och fryser nu, efter att ha låtit hungerskänslorna möta döden två gånger idag. Känner hur skönt det är nu efter 10 timmar sedan frukost, hur lugnet infinner sig och saker faller på plats efter en hel dag av ångest. Det räcker att jag skjuter lite på en måltid så rasar det samman. Jag kan inte fuska. Men faktum är att jag vill fuska, vill klara mig på lite mindre - för det har jag gjort innan. Varför skulle det inte gå nu? Jag vill ju bara kompensera för förra veckan (och all jävla choklad), känna mig ren och inte nedsmutsad av allt fett. Fast helst av allt vill jag ju inte bry mig alls. Eller?

Det är närstrid nu. Ätstörningen ger mig ångesten att äta, så att jag väntar för länge och till sist står över. Förnuftet ger mig ångest för att jag inte äter. När jag har ångest kan jag inte äta. För att lindra ångesten vill jag träna, men äter jag inte så får jag inte träna... och spiralen fortgår. Så fort jag är ensam blir förnuftet försvagat.

Missförstå mig inte. Jag är inte på väg tillbaka till helvetet - jag friskare än på länge. Mina matvanor är för det mesta helt okej, under helgerna speciellt eftersom att jag då får hjälp av min pojkväns matrytm, och kan synka den med min. Då kan jag känna att allt med ätstörningar är ganska långt borta, som ett svagt minne, en diffus känsla som är lätt att ignorera. Ångesten jag upplever nu för tiden är inte ens i närheten av den som jag levde sida vid sida med i perioder. Det totalt svarta är arkiverat, nu är jag istället grå. Men trots mörkare dagar, är den grå färgen ändå ganska ljus - skiftar till och med i vitt vissa dagar.

Läsvärt

Att våga tala om anorexin nu och då, tack Nea.

Till Isa;

Tack för din kommentar. <3 Kommer inte in på din blogg just nu, men håller med precis om det du säger. För att citera min pojkvän, så har mina ätstörningar "dödsångest" nu och glimtar därmed fram lite för mycket ibland. Men dessvärre för dem, så finns det inte så mycket plats för ätstörningar i det liv jag lever nu. Jag vill inte vara sjuk resten av mitt liv - det symboliserar en del av mig som jag sakta men säkert lämnar bakom mig.

ett vykort

Gamla bilder. Smala ben som förföriskt nästlar sig in i min hjärna. Som en elektrisk impuls susar bilden igenom nervsystemet. Saknaden. Den där känslan av uppgivenhet. Ana försöker trollbinda mig med tindrande ögon, jag tittar bort. Tänker en sekund varför ser jag inte ut så längre? Försöker intala sig att bilden ljuger, gömmer sig bakom omtagningar och precision men likväl stirrar benen tillbaka på mig. Suck. Trycker på kryss. Fatta, ditt ideal är fel. Du får inte tycka om att se ut sådär.

Ut.

Början på något nytt

Mitt liv har förändrats ganska drastiskt. Från juldagen och mellandagarna var jag hos min pojkvän och kände alltmer att jag inte ville hem. Innebörden i ordet hemma flyttades från mitt källarrum till ettan i stan, från ett ångestfyllt ställe till en oas. Återigen struntade vi fullkomligt i oskrivna regler och tog tag i saken. Dagen efter den muntliga överenskommelsen packade jag ner det nödvändigaste i pappkassar och fick ställa min dator på hedersplatsen.

Så nu sitter jag här, dricker kaffe i min ugglekopp, blickar ut över en stor gata och känner mig så fri som det går. En känsla som som består. Min nya verklighet. Ätstörningens bojor är ovant lösa när jag är här. Frihet som skrämmer mig lite och håller mig tillbaka. Det är som om jag lämnade kvar en stor del av ångesten hemma hos vågen - för en sådan har jag inte tillgång till här. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att det är så otroligt jävla SKÖNT att inte ha någon våg i närheten (utom på gymmet, men dess siffror kan jag inte ta seriöst eftersom att jag inte väger mig tom i magen på morgonen). Har jag en dag känt det som om jag ätit lite för mycket kan jag istället för att plågsamt kompensera för det i dagar efteråt äta som vanligt och stabilisera mina rutiner mycket snabbare. Rutiner som gör det lättare för mig att hålla mig nöjd och ändå kunna äta lagom mycket så att det känns bra, men utspritt över hela dagen istället för att äta minimalt på dagen för att sedan ha kurrande mage och molande ångest på kvällskvisten. Dessvärre ligger en irrationell rädsla kvar - 50kg-gränsen känns extremt skrämmande och närmre än någonsin eftersom att jag inte kan kontrollera om det händer, eller ens märka det. Motsägelsefullt nog, men för mig ack så verkligt.

Miljöombyte, friskare vanor, ingen våg, gränslöst med kärlek och trygghet. Det har sått ett frö hos mig, minskat ångesten till en grad där den knappt inkräktar på mitt liv; visst ligger ätstörningens gamla vanor djupt inbrända i min skalle men det blir allt lättare att se och undvika nu när jag slipper vandra runt hemma utan chans till distraktion. Stunder som denna, när man kan stanna upp och bara känna att livet känns bra, fyller mig med tacksamhet. Inför att vi vågade göra det här från första början.

...och jag är så jävla glad att jag inte gav upp.

Sentimental ett par dagar för sent

När året börjar gå mot sitt slut, blir jag alltid fundersam. Sammanfattar året som gått i huvudet, summerar det, reflekterar. Året som väntar, kommer det bli ett bra eller dåligt år? Flera år i rad nu, har dessa funderingar varit ganska dystra. Framförallt förra året. Jag gick in i 2011 med kraftig depression, tvivel över varför jag existerade och en bitterhet som genomsyrade hela mitt jag. Jag hatade mig själv fullkomligt, allt med mig var bara fel och min snedvridna bild av mig själv gjorde inte det hela bättre. En ständig rädsla för att göra fel, en ständig rädsla för att inte duga som gång på gång besvarades av mitt självförakt. Allt var mitt fel. Jag var aldrig bra nog. Så rädd för att bli ensam, för att alla en dag skulle inse hur värdelös jag verkligen var.

Men allt förändrades, den där dagen i april. När jag vaknade med en känsla i magen av att något var fel. När jag vaknade med den extremt starka insikten att idag, idag ska jag göra slut. En tanke som malts i mitt inre en längre tid, men som gång på gång skjutits upp av rädsla att ta itu med det, och med ett patetiskt hopp om att saker skulle lösa sig själva och att tvivlen skulle försvinna. Men jag gjorde det. Jag, konflikträdda trygghetsnarkomanen, raderade ut vad jag trodde var min största trygghet. Men det var inte alls vad jag trodde, i efterhand. Jag ångrar ingenting men att gå vidare vad något jag verkligen behövde göra.

Under tiden som följde levde jag i nuet. Jag levde rövare, festade mycket, provade mina vingar, lät dem föra mig dit de ville. Under ett par månader levde jag i rus av lycka, men som kanske i själva verket var mer en verklighetsflykt. I mitten av sommaren skedde de första förändringarna, ganska oberoende av varandra. Ett facebookmeddelande "lite från ingenstans" skulle komma att betyda mer än jag någonsin kunde tro. En stor del av vad jag har att tacka för är den där natten av total lycka jag hade tillsammans med tre vänner till mig. Jag är helt säker på, att om det inte hade hänt, så hade jag inte alls varit densamma idag. Jag insåg saker, det blev som en genväg till insikter jag säkerligen skulle fått med tiden - men kanske inte förrän om flera år. Jag fattade att jag egentligen inte är så svag som jag tror. I själva verket är jag stark, men krigsskadad. Jag hittade mig själv den natten, till tonerna av The Queen of all Everything. Genom det kunde jag börja utvecklas och bli den jag verkligen är, istället för att fortsätta vara den ångeststyrda personen jag var innan.

Efter den där natten var det som om livet vände. Jag och killen som skickade meddelandet från ingenstans, tog en bärs tillsammans ett par dagar senare. Vi började hänga en hel del, hade det riktigt trevligt tillsammans, njöt av livet till fullo. Jag körde på, ignorerade totalt min gamla vilja att att börja överanalysera och bli orolig - det behövdes inte. Allt var så naturligt. Till sist insåg vi att det inte var värt att kasta bort känslorna som uppstod trots åldersskillnaden på elva år och gav det ett försök. En natt i den där soffan, samma soffa som vi kysstes i första gången, bredvid gardinstången jag rev ned första gången jag var där, med värmeljus som färgade väggarna röda. Då såg vi varandra i ögonen och sa de där magiska orden. Det var bara fyra månader sedan det hände, men trots det så har jag så otroligt starka känslor för honom, djupa känslor. Vi hör ihop. Jag vill vara hans, jag vill leva med honom, vara med honom för alltid. Han är så olik varenda människa jag mött, så intelligent, så godhjärtad, så kärleksfull och osjälvisk. Så lik mig på något sätt, han förstår alltid vad jag säger och vill mig aldrig illa. Tillsammans har vi delat stora upplevelser, öppnat oss för varandra mer och mer, flätat samman våra själar. Det är så äkta, så jävla stort och mäktigt på ett alldeles eget sätt. Att han sitter på flotten i den stora floden med mig, berättar om sina rädslor och drömmar, om upplevelser och om känslor som ingen annan fått höra om. Jag skulle kunna skriva flera mil om honom. Om hur vacker han är när han ler, hur han ser på mig med blicken full av ren kärlek, hur söt han är när han sover, hur rätt hans värme känns, hur han skiner upp när han ser mig på håll, hur han brinner för det han gör. Jag bara älskar att skämma bort honom, och jag vill göra det varje dag resten av mitt liv, för jag är så stolt över honom och över oss.

2011. "Obalansens år". Året då jag fick livet tillbaka, då jag fick mig själv tillbaka. Året då jag började separera mitt jag från min ångest. Härifrån kan det bara bli bättre.