Motsägelsefull frihet

Ändå räcker det inte. Jag ser vad jag ser i spegeln och tycker om det. Jag är nöjd. Lite för mycket resulterar inte i bedövande ångest dagen därpå, resulterar inte i att jag inbillar mig att jag gått upp hur mycket som helst. Det är som om min kroppsbild stabiliserats sedan jag slutade väga mig. Nu kan jag SE istället för att bara låta ätstörningen säga till mig hur jag ser ut. Men ändå sitter jag här och fryser nu, efter att ha låtit hungerskänslorna möta döden två gånger idag. Känner hur skönt det är nu efter 10 timmar sedan frukost, hur lugnet infinner sig och saker faller på plats efter en hel dag av ångest. Det räcker att jag skjuter lite på en måltid så rasar det samman. Jag kan inte fuska. Men faktum är att jag vill fuska, vill klara mig på lite mindre - för det har jag gjort innan. Varför skulle det inte gå nu? Jag vill ju bara kompensera för förra veckan (och all jävla choklad), känna mig ren och inte nedsmutsad av allt fett. Fast helst av allt vill jag ju inte bry mig alls. Eller?

Det är närstrid nu. Ätstörningen ger mig ångesten att äta, så att jag väntar för länge och till sist står över. Förnuftet ger mig ångest för att jag inte äter. När jag har ångest kan jag inte äta. För att lindra ångesten vill jag träna, men äter jag inte så får jag inte träna... och spiralen fortgår. Så fort jag är ensam blir förnuftet försvagat.

Missförstå mig inte. Jag är inte på väg tillbaka till helvetet - jag friskare än på länge. Mina matvanor är för det mesta helt okej, under helgerna speciellt eftersom att jag då får hjälp av min pojkväns matrytm, och kan synka den med min. Då kan jag känna att allt med ätstörningar är ganska långt borta, som ett svagt minne, en diffus känsla som är lätt att ignorera. Ångesten jag upplever nu för tiden är inte ens i närheten av den som jag levde sida vid sida med i perioder. Det totalt svarta är arkiverat, nu är jag istället grå. Men trots mörkare dagar, är den grå färgen ändå ganska ljus - skiftar till och med i vitt vissa dagar.