Mitt liv har förändrats ganska drastiskt. Från juldagen och mellandagarna var jag hos min pojkvän och kände alltmer att jag inte ville hem. Innebörden i ordet hemma flyttades från mitt källarrum till ettan i stan, från ett ångestfyllt ställe till en oas. Återigen struntade vi fullkomligt i oskrivna regler och tog tag i saken. Dagen efter den muntliga överenskommelsen packade jag ner det nödvändigaste i pappkassar och fick ställa min dator på hedersplatsen.
Så nu sitter jag här, dricker kaffe i min ugglekopp, blickar ut över en stor gata och känner mig så fri som det går. En känsla som som består. Min nya verklighet. Ätstörningens bojor är ovant lösa när jag är här. Frihet som skrämmer mig lite och håller mig tillbaka. Det är som om jag lämnade kvar en stor del av ångesten hemma hos vågen - för en sådan har jag inte tillgång till här. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att det är så otroligt jävla SKÖNT att inte ha någon våg i närheten (utom på gymmet, men dess siffror kan jag inte ta seriöst eftersom att jag inte väger mig tom i magen på morgonen). Har jag en dag känt det som om jag ätit lite för mycket kan jag istället för att plågsamt kompensera för det i dagar efteråt äta som vanligt och stabilisera mina rutiner mycket snabbare. Rutiner som gör det lättare för mig att hålla mig nöjd och ändå kunna äta lagom mycket så att det känns bra, men utspritt över hela dagen istället för att äta minimalt på dagen för att sedan ha kurrande mage och molande ångest på kvällskvisten. Dessvärre ligger en irrationell rädsla kvar - 50kg-gränsen känns extremt skrämmande och närmre än någonsin eftersom att jag inte kan kontrollera om det händer, eller ens märka det. Motsägelsefullt nog, men för mig ack så verkligt.
Miljöombyte, friskare vanor, ingen våg, gränslöst med kärlek och trygghet. Det har sått ett frö hos mig, minskat ångesten till en grad där den knappt inkräktar på mitt liv; visst ligger ätstörningens gamla vanor djupt inbrända i min skalle men det blir allt lättare att se och undvika nu när jag slipper vandra runt hemma utan chans till distraktion. Stunder som denna, när man kan stanna upp och bara känna att livet känns bra, fyller mig med tacksamhet. Inför att vi vågade göra det här från första början.
...och jag är så jävla glad att jag inte gav upp.
tisdag 17 januari 2012
Början på något nytt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sv: du har helt rätt, men media använder ju oftast termen "pro-ana" för att beskriva ätstörda som strävar efter att bli anorektiskt smala genom att leva som anorektiker. och det var nog den "sortens" ätstörda jag syftade på.
SvaraRaderaDu är så modig, som vågar må bra. Verkar som om du hittat någon sorts trygghet. Det gör mig glad, ger hopp om att det går.
SvaraRaderare: Jag kan få så dåligt samvete just för att det finns en hel del fantastiska människor i mitt liv, människor som älskar mig och bryr sig så mycket. Det känns liksom otacksamt att jag trots det inte kan vara glad.
Jaa! Så glad jag blir. Man tror att man ska bli galen utan den där vågen, men det tar förvånansvärt kort tid innan man känner sig fri och aldrig vill se den igen. Jag väger mig inte på gymmet heller. Har inte vägt mig på över ett år.
SvaraRaderaDet låter som om ditt nya hem betyder samma sak för dig, som M:s lägenhet gör för mig. Inte för att det är ätstörningen jag behöver komma bort från, men min ångest och oro bara försvinner när jag är där. Jag kommer bort från allt jag borde göra, och kan verkligen släppa det.
Sv: Ja det var jobbigt att sluta väga sig. Men grejen är att jag aldrig har haft våg hemma, utan bara på gymmet. När jag flyttade och skulle byta gym, och i samband med det var på semester, och var sjuk, så blev det en lång gym-paus. Så jag kunde helt enkelt inte väga mig. Det var när jag försökte bli frisk, men det var helt sjukt jobbigt. Minns att jag skrev en massa på bloggen om just det. Först blev det bara värre, för jag kände mig tjockare när jag inte visste.
SvaraRaderaSen när jag väl började på det nya gymmet vågade jag inte riktigt väga mig. Jag hade vant mig vid att inte veta, och jag var livrädd samtidigt, för att jag skulle ha gått upp. Jag tror jag vägde mig en gång, efter flera månader, men sen har jag tvingat mig att låta bli. Om jag vägde mig nu skulle jag säkert deppa ihop, för jag har antagligen gått upp. Jag styrketränar dessutom mycket, och muskler väger ju.
Nä, det var bra att det blev så.