tårarna tar inte slut.
så jävla mycket att göra
måste göra,
orkar inte,
stress
stress

skjut mig. snälla

Muntert värre

Idag är en sån där dag när precis allt suger. Känner mig så brutalt värdelös, äcklig och ful. Som om själen ersatts av ett stort, svart, sugande hål i mitten av lungorna. Att samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken, och klumpen i halsen skaver som glasskärvor, försöka förstå obegripliga fysikformler. Allt snurrar ihop till en gröt i huvudet och fy fan vad du är dålig som inte kan klara G-uppgifterna ens? Fysik B nästa år, det lär ju gå som en dans. Inte.

Alla tankar bara exploderar. Kedjereaktioner som aldrig tar slut. Förstår inte ens att jag försöker, det kommer inte spela någon roll ändå. Prestationsångesten kväver inte bara lusten att lära, den förstör också möjligheterna till en lyckad framtid. Den förstörde min högskoletid, den förstör min gymnasietid och min nutid och den kommer förstöra min jävla framtid, om jag ens har någon. Frågan är ju om man ens vill veta vad den har att bjuda på när allt blir såhär stup i kvarten. Kolsvart, sylvass ångest. Återgår till att försöka läsa om tryck och pascal i fysikboken. Arean genom kraften. Som ångest. Ibland känns den inte så mycket, utspridd, fram tills den koncenterar sig till en punkt och genomborrar en med hänsynslös kraft.

Jag efterfrågar bara lite rutin, lite regelbundenhet, är trött på att jämt undra. Mår jag bra eller dåligt? Bra och dåliga dagar. De bra dagarna är så bra att jag funderar på om ångest ens kan finnas och de dåliga är så dåliga att man frågar sig om de bra dagarna verkligen är, eller om de bara är illusion. Jag är så jävla trött på det här nu. Låt mig bara slippa det någon helvetes jävla gång, snälla?

Förbjuden saknad.

Jag kan inte ens uttrycka mig i ord. Hjärnan går på tomgång, är helt utmattad redan och skolåret har knappt ens börjat. Det känns som att allt ligger på en oändlig hög som aldrig tar slut. Prov på torsdag, måste plugga, orkar inte. Orkar inte stressa upp mig på provet, sitta med svidande mage, ångest, kallsvett och hjärtrytm på 120 för att jag inte kan lösa uppgifterna, orkar inte känna hur klumpen i magen blir tung när man får tillbaka provet och inte får mvg eller starkt vg. Vad ska jag ens med betygen till? Jag kommer inte orka läsa på högskola ändå. Bra betyg gör mig inte till en bättre människa. Jag är usel ändå. För vem tycker om en person utan självkänsla som bara klagar på sig själv, egentligen? Ingen orkar med det i längden. Jag är allt jag inte vill vara och det gör mig galen.

Jag som trodde det blev bättre. Hade visst fel. Sitter och klickar runt bland gamla bilder, saknar, vill vara sådär skör och liten igen. Mapp: Skräckexempel. Tårar i ögonen, hur kunde det gå så långt? Hur? Varför just jag? Allt bara snurrar omkring mig just nu, jag får inte fatt i någonting. Men vad spelar det för roll, jag har ju allt utrymme i världen att skriva osammanhängade blogginlägg för det är väl ingen som läser ändå. Bloggen är precis som mig. Ointressant.

Ups&downs are upside-down

Äntligen börjar uppförsbacken ta slut. Har befunnit mig i en sorts svacka under ett tag nu, särskilt de två senaste månaderna har varit riktigt jobbiga. Men nu känns det som att det äntligen på väg mot en i alla fall något bättre tillvaro. Känns skönt att det börjar släppa lite. Skolan ställer mycket krav nu, eller så är det snarare jag som sätter höga krav på mig själv, men eftersom att humöret är stabilare så lyckas jag hålla mig hyfsat lugn. Låter mig inte stressas upp och dras med i ångestens vilda strömmar. Jag vet inte hur länge det kommer att vara, men jag får ta vara på tiden som ges. För när som helst kan det vända igen... för jag längtar fortfarande bort.

"Jag saknar dig"

Två gånger. Två personer. En kväll. Saknar MIG av alla. Åh. Lycka. Skit samma att jag fick extremt sötsug och åt en massa popcorn (lowfat med cheddarkrydda visserligen), två rutor choklad, några jordnötter och en skorpa med lite jordnötssmör på. Ibland är det ingen fara!

Typiskt att det ska vara så gott, va?

Jag vet inte om jag fått fnatt, eller om det beror på min bortfallsblödning (låtsasmens?) men jag har fastnat för jordnötssmör. Det absolut mest kaloririka pålägget man kan hitta, förutom äkta smör då. Tur att det smakar så mycket att man bara behöver lite... Har cravings efter det konstant. Rätt jobbigt. Hatar cravings, oavsett om det är cola zero eller choklad. För övrigt blev jag 1050 kr rikare idag, plus att jag betalade av en skuld på 2400. Sjukt värt. I helgen ska jag ha kul, och nästa helg trillar ytterligare nästan 2000 in på kontot. Cashflow!

På tal om det där med mens... Eftersom att jag äter p-piller och har gjort det i snart 2,5 år, hur sjutton vet man om man skulle ha mens om man inte äter dem? Sluta äta är inget alternativ förstås. Det kan dessutom ta ett tag innan den kommer tillbaka då. Brukar göra det efter "avslutad behandlning".

Och en till fråga. Angående antidepp och sånt där. Huvudmedicin. Hört att folk går upp sisådär femton kilo av det. Läskigt. Tror nästan att jag skulle behöva det ibland, men vågar man gå till en psykolog? Tragiskt nog är jag hellre smal och olycklig än tjock och olycklig... Eller ja. Inte 42 kilo och olycklig om jag är lyckligare vid 46. Som nu. Fast ändå inte lycklig.

Ursäkta min bristande grammatik, men jag är hyper och trött. Godnatt.

melankoli.

Tiden går så fruktansvärt långsamt. Hjärtat är tungt, känns som det pumpar runt smutsig olja snarare än blod. Jag förstår inte varför jag känner såhär, det är inte alls som förr. Humöret går inte som en berg-och-dalbana som det gjorde förra året vid den här tiden, nu är jag bara nedstämd, liksom... likgiltig. Jag ser inte fram emot någonting. Trots att allt inte är svart så känns allt så meningslöst.

Jag hatar den jag har blivit. Jag har förändrats grymt mycket under de senare åren, och inte till det bättre. Självförtroendet och självkänslan är sämre, och jag varken orkar eller riktigt vågar vara mig själv. Det är som om jag har glömt vem jag egentligen är. En gång i tiden, även efter att Ana trädde in i mitt liv första gången, var jag glad, spontan och fick ofta höra att jag var rolig. Vad hände med det? Osäkerheten har tagit över mig och hela min personlighet. Det är som om jag krupit in i ett skal, och inte kan komma ut. Jobbiga tankar som håller mig fängslad, som gradvis växt sig starkare.

Jag vet ingenting längre. Ingenting. Jag vet inte vem jag är, inte hur jag mår, inte vad jag verkligen vill, och jag har ingen aning vad jag ska göra åt det.

magkatarr, åh så skoj

I höstas stressade jag väldigt mycket. Något som ledde till att jag fick magkatarr, dvs att min mage börjar svida som satan när jag blir stressad. Inte annars. Men igår började den svida trots att jag inte var stressad. Idag också. Vad är det här? Jag har skola i nästan fyra timmar till och det känns som någon hällt frätande syra i min mage. Det suger brutalt mycket. Ingen som vet något som hjälper om man inte har något att äta/tablett/samarin? Har bara en kiwi, ångrar mig, skulle gjort en macka i morse men hann inte. Fuck.

Min mat en nästan helt vanlig dag.

Min man har fått för sig att jag äter lika mycket som hans katt. Han har fått för sig att jag äter jättelite, fastän jag inte gör det? Inte längre i alla fall. Så idag skulle jag visst ta kort på all mat. Wtf? Såhär ser i alla fall en vanlig dag för mig ut när jag vågar äta. Vet inte om jag ska skämmas eller inte, kan liksom inte avgöra om jag tycker att det är mycket, lite eller lagom...


Frukost. En portion rågflingegröt med torkade jordgubbar och färska hallon (de började brinna i mikron också, gulligt) och lite mjölk på. Vaniljte och en macka med philadelphia 5%, rökt kalkon, kruksallat och röd paprika.


Lunch. Oxstek med potatis. Smakade verkligen vidrigt, papper typ, så jag åt inte så mycket. Brukar äta mer än så. Potatisen gick inte ens att äta... Lunchen brukar vara svår att äta då vi inte får ta mat själva (vi får mat på en "restaurang") = oftast EXTREMT stora portioner. Till och med killarna i klassen tycker att de är stora liksom.


Mellanmål. Magkatarren hälsade på lite försynt, så tog ett äpple när jag kom hem från skolan. Gör det ibland när jag känner för det men brukar inte vara så hungrig.


Middag. Pappa lagade maten, orkar inte bry mig om att han slänger i ett kilo smör i stekpannan. Blev en bit korv, köttbullar, lite potatismos, typ tre morötter (jag ÄLSKAR kokta/ungsbakta/wokade morötter...), bostongurka, smörgåsgurka och senap. Märks det att jag gillar att äta lite grann av flera olika saker eller? Många smaker ska det vara!


Kvällsmat. Mer än vanligt dock eftersom att jag var jättehungrig efter ett badmintonpass med pappa. En pannkaka, jordgubbar, en klick vaniljkesella, en skorpa med messmör. Brukar ta typ en macka och lite sockerfri kräm eller naturell yoghurt med frukt och müsli. Åt några nötter + en chokladpralin lite senare.

Ni får gärna tycka att jag är en gris. Jag kunde inte bry mig mindre. Vet dock inte vilket håll jag ska skämmas åt, om jag äter för lite eller för mycket... Jag äter typ såhär (vanligtvis mer till lunch, tyvärr inte tillräckligt med kolhydrater) varje dag och mår bra av det och slipper gå hungrig. Låta mat stanna lite utanför tankarna helt enkelt. Känns bra att jag direkt kunde återgå till rutinerna utan att det ens var jobbigt. Blogspot förminskade bilderna och jag orkar inte ändra så ni får leva med att det inte blev så fint.

tom dag.

Idag är jag fullständigt håglös. Sovit dåligt som fan och mådde illa i morse. Det brukar jag aldrig göra. Vaknade tidigt, så med lite tur kanske jag sover gott ikväll. Borde egentligen äta lunch nu, är hungrig som fan egentligen, magen krampar lite, är darrig, men aptiten är puts väck. Min hjärna är bara helt tom. I såna här lägen man får passa sig, så att inte ångesten smyger på.

Som i fredags ungefär. Lamslagen. Känslan av att ingen vill ha med mig att göra, att jag bara är en äcklig parasit som är i vägen oavsett. Jag avskyr att vara ett plåster, hatar att hetsa på folk, vill inte. Två timmars tortyr innan jag en sista gång ringde trots att det tog emot, sket i alla tankar som skrek du är jobbig nu du är jobbig nu, rösten bröt sig nästan, och sedan flydde jag. Helt utmattad. Förstår inte varför mina tankar inte lämnar mig någon gång, de förvrider min verklighet. Jag måste verkligen sluta tro att alla har hidden intentions, tankar som de inte delar med sig av. Måste sluta tro att alla en dag kommer se mig som jag själv gör, att de kommer glida ifrån mig. Precis som det alltid har varit. Folk glider alltid ifrån. Osäkerheten bara växer.

Kommer ångesten tillbaka mer frekvent nu? Eller är det bara ett resultat av hur livet flutit på under lovet? Skolan börjar i morgon igen, jag orkar egentligen inte, men jag tror ändå att det kan bli en ljusning. Att komma tillbaka till rutinerna. Låta allt tuffa på lite på automatik. Låta de där extra kilona rinna av utan att ens tänka på det. Vore skönt. Men nu börjar mina fingrar darra lite läskigt så jag får nog gå upp och äta någonting i alla fall. Usch. Jag som alltid har aptit annars, varför inte idag?

Mina tankar är ett skenande tåg utan broms

Jag blir så förvirrad. Jag vet inte om rådande sinnesstämning beror på en påbörjad svacka, rutinkaos, faktumet att dagens intag hittills ligger på typ fem eller sexhundra kalorier, grovt räknat - eller om det beror på att jag återigen alltid måste vara den som tar initiativet. Återigen bara känna mig som ett jävla plåster. Rädslan att missa saker, rädslan att hamna utanför, och den ständigt störande tanken om att de egentligen inte vill vara med mig alls. Jag vill bara skratta åt mig själv. Varför fattar jag inte hur jävla dumt det låter? Ibland funderar jag på om jag är den mest korkade människan jag vet.

leka med elden

Fan. Fan. Fan. Fan. Ångest. Känner mig så jävla äcklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Gått upp plötsligt och alldeles för mycket. Kände förut, blev taggad på att gå ned i vikt. En känsla jag inte haft för länge, och den är farlig. Har gett efter lite för mycket nu under lovet. Väntat lite för länge med frukost, ätit lite mindre. För att få det där lugnet. Jag måste lyda nu, jag kan inte se ut såhär, kan inte väga såhär mycket. Äckel. Kommer säkert kännas bättre i morgon dock. Fan, jag måste sluta väga mig varenda gång jag går in på toan... Det kan skilja nästan ett kilo från kvällen till morgonen och det vet jag, ändå hänger jag upp mig på de där jävla siffrorna. Fanskap. Hopplös. Men vill bara ner lite, två kilo eller så... Fanskap. Jag fungerar inte så fort rutinerna försvinner. Måste det vara så?

Dålig start på året.

Ett helt nytt år. Bara jag som inte direkt märker någon skillnad? Alla är hely hypade på att "jaa, nu är det 2011, nu kommer jag bli en ny människa, allt är såå annorlunda!" för att en vecka senare glömma sina nyårslöften. Samma sak varje år. Livet har en tendens att fortsätta som det gör ändå. Jag skulle kunna ha gett mig fan på att jag skulle bli frisk i år, men jag varken orkar eller vill, för nu är jag återigen i det här stadiet när man liksom inte är sjuk, men inte är frisk heller. Fick en liten chock när jag ställde mig på vågen förut. Obehagligt, det kändes som hjärtat hoppade över ett slag. 1,2 kg mer än igår. Ett komma fucking två kilo. Det är ju sjukt. Jag vet mycket väl att det kommer vara som vanligt om ett par dagar igen, men det är fortfarande störande. Äckel äckel äckel

Nyårsaftonen var det inget fel på, mådde bra och hade kul. Sömnen blev det si och så med, alkoholen plus att jag ätit äckligt mycket gjorde mig hur varm som helst så jag låg mest och svettades i soffan. Ligga på madrass på golvet gick inte, gjorde ont. Så nu sitter jag här och är bitter. Visserligen inte bakfull - en vitamin well före sänggåendet hjälpte faktiskt - men bitter ändå. Glädje-saldot tog visst slut, droppade av lite åt gången under dagen bara för att pojkvännen betedde sig konstigt idag utan att säga varför. Igår blev han irriterad på mig för att jag frågade var det var hela tiden, men hallå, jag kan inte hjälpa det? Han var säkert bara trött idag ändå... och det sista goda humöret försvann när jag vägde mig. Halv sju, och jag har en hel kväll framför mig utan ett piss att göra. Utan minsta ork att faktiskt göra någonting. Välkommen 2011. Har en känsla av att det kommer bli ett rätt pissigt år, men inte lika pissigt som 2010 i sina värsta stunder.