Muntert värre

Idag är en sån där dag när precis allt suger. Känner mig så brutalt värdelös, äcklig och ful. Som om själen ersatts av ett stort, svart, sugande hål i mitten av lungorna. Att samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken, och klumpen i halsen skaver som glasskärvor, försöka förstå obegripliga fysikformler. Allt snurrar ihop till en gröt i huvudet och fy fan vad du är dålig som inte kan klara G-uppgifterna ens? Fysik B nästa år, det lär ju gå som en dans. Inte.

Alla tankar bara exploderar. Kedjereaktioner som aldrig tar slut. Förstår inte ens att jag försöker, det kommer inte spela någon roll ändå. Prestationsångesten kväver inte bara lusten att lära, den förstör också möjligheterna till en lyckad framtid. Den förstörde min högskoletid, den förstör min gymnasietid och min nutid och den kommer förstöra min jävla framtid, om jag ens har någon. Frågan är ju om man ens vill veta vad den har att bjuda på när allt blir såhär stup i kvarten. Kolsvart, sylvass ångest. Återgår till att försöka läsa om tryck och pascal i fysikboken. Arean genom kraften. Som ångest. Ibland känns den inte så mycket, utspridd, fram tills den koncenterar sig till en punkt och genomborrar en med hänsynslös kraft.

Jag efterfrågar bara lite rutin, lite regelbundenhet, är trött på att jämt undra. Mår jag bra eller dåligt? Bra och dåliga dagar. De bra dagarna är så bra att jag funderar på om ångest ens kan finnas och de dåliga är så dåliga att man frågar sig om de bra dagarna verkligen är, eller om de bara är illusion. Jag är så jävla trött på det här nu. Låt mig bara slippa det någon helvetes jävla gång, snälla?