tårarna tar inte slut.
så jävla mycket att göra
måste göra,
orkar inte,
stress
stress
skjut mig. snälla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
vill så gärna säga något uppmuntrande.
SvaraRaderajag förstår att du har mycket att göra. men du kommer inte göra bra ifrån dig sålänge du mår dåligt. ibland måste man låta sig själv ta en paus. bara bada, kolla på en film, få massage - något, och sen köra på som fan när man känner sig avslappnat. och jag vet att det är jobbigt när man känner att man har ett jävla berg på sina axlar.
när jag gick i gymnasiet (låter jättegammal nu haha) var jag också stressad HELA tiden. oavsett hur mycket eller lite jag hade att göra. just för att jag kände "okej, den här veckan har jag bara ett prov men nästa vecka har jag 5" det kändes som att det aldrig tog slut. och det gjorde det inte lättare att jag satt och hade panik hela tiden, jag mådde bara sämre. och det ÄR svårt att försöka slappna av och intala sig själv att det kommer lösa sig tillslut. för man är sin största kritiker och man är jävligt taskig mot sig själv.
men ett tips, jag mailade mina lärare (det är en fördel på gymnasiet, att man har en relation till sina lärare, på universitetet bryr dig sig inte ett skit) och sa "jag mår dåligt, kan jag få lite längre tid på mig?" och vissa lärare sa ja, andra sa nej. sen gjorde jag en plan, de kurserna som jag inte fick mer tid i gjorde jag först, och resten gjorde jag sen.
planerar man sin tid går det. lägger man sig i tid går det. det är jävligt jobbigt till en början, speciellt för oss som har så jävla mycket annat att tänka på, men det går om man låter sig själv ta det lugnt ibland och verkligen planerar tiden.
det kanske är värt en chans, att fråga om du kan få lite mer tid för att du mår dåligt och BEHÖVER mer tid. säger de nej kan du inte göra något åt det, du har fortfarande gjort ditt bästa.
och glöm inte det, oavsett vad du gör, hur många mattetal du löser eller hur många sidor du skriver så HAR DU GJORT DITT BÄSTA. för ud har gjort så mycket som du ORKADE göra just då.
var snäll mot dig själv, håll ut <3
det är över snart. bara att hålla ut till sommaren <3
SvaraRaderaDu är så himla bra att du kan lyckas utan betygen. Det är jag säker på.
SvaraRaderasv: Hej :)
SvaraRaderaJa... men vad ska jag säga då? " jag där uttorkad " ?
Men du har rätt, jag måste kolla, men jag måste inte bara kolla njurar, jag måste kolla hjärtklaffar och elektrolyter, hela kittet. Jag har alltid ont i hjärttrakten och vad värre är ; ana vägrar bry sig. Jag känner mig så jävla miffad för jag gör inte ett dugg åt att jag kanske dör ? jag skiter fullständigt i det och bara fortsätter försöka gå ner i vikt ... jag fortsätter nå mitt mål på 39 kg .
Så jag har ingen anledning att gnälla för jag har själv gjort mitt val ( även om jag själv inte anser att det är riktigt MITT val... )
Men jag vet att jag måste kolla det ... jag ska kolla mig när jag når 39, eller iallafall när jag har gått ner 2 kg till.... då ska jag söka hjälp och då ska jag fa ha riktig vård och inte någon dålig psykisk samtalsterapi, för jag behöver MATHJÄLP. Men det finns inte i helsingborg, vi har bara till de som går poå BUP, vi vuxna får ingen dagvård ! :(