tillbaka till verkligheten

En veckas frist, sedan var det slut. Visste mycket väl att tiden jag skulle få njuta blev kort, men jag tog vara på det, bara få vara för en gångs skull, slippa alla krav och måsten. Kände att glädjen som hann infinna sig kanske skulle hålla sig hyfsat stark även när skolan började igen? Kanske skulle den vara som en stabil grund att stå på?

Men nej, jag hade fel. Som vanligt. Nu sitter jag här igen, efter två dagar i skolan, och känner mig som överkörd av en jävla bulldozer. Jag är tyst, för jag orkar inte prata. Magkatarren hälsar på och som vanligt har jag glömt tabletterna hemma. Att försöka koncentrera sig på exponentialfunktioner och potensfunktioner, när magen svider och det gör ont att sitta ordentligt, är svårt. Att försöka koncentrera sig när ångesten börjar krypa på en och säger till en att man suger för att man inte ens klarar det där..., då blir det fan nästan omöjligt. Som grädde på moset, ett prov man inte fattar någonting av, fullt med krångliga termer. Ångesten göder sig fet som en gris, tack vare att jag har varit dum nog att få för mig att döma mitt värde enbart på utseende och skolprestationer. Som jag ändå aldrig är nöjd med. Möter återigen spegelbilden, ett spänt ansikte ser tillbaka på mig. Med tomma ögon. Det finns ingen plats för någon känsla utom tomhet, men hade det funnits lite plats, så hade jag blivit rädd. Jag hatar när jag får såna där tomma ögon, men det är väl ändå logiskt, för inte ens smink kan få tomma ögon att lysa.

Det existerar bara en tanke nu. Två dagar, och jag är utpumpad. Hur i helvete ska jag orka med den här skiten i ett och ett halvt år till?

Nu är det tyst.

Kompensationsdag per automatik. Det bara blev så. Aptiten är inte på topp, ångesten drog iväg mig till gymmet och ställde mig på crosstrainern i en timme, minus 632 kalorier, lite styrketräning. Jag såg en kille jag kände, mötte blicken och skulle hälsa, men det tog säkert tre sekunder extra innan mitt "hej" slapp ur munnen. Reaktionsförmågan är inte på topp när kolhydratsnivåerna ligger på kritisk nivå. Kom hem, åt lunch, åkte iväg till stan en sväng. Fick mig ytterligare nästan en timmes promenad. Så skönt nu, är lugn, äntligen. All ångest som byggdes upp under helgen tynade bort. Känner mig lite som en alkoholist som tagit en sup trots att han inte borde. För det här är ju det fega sättet att försöka bli av med allt det jobbiga. Men jag vet ju själv att jag inte orkar hålla på såhär varje dag ändå.

jävla vågjävel

Jodå, resan hem gick fint. Satt och var hungrig större delen av resan eftersom att jag bara hade godis att äta och redan hade ätit för mycket. Lunchen/middagen blev en stor stekt macka med kyckling och några pommes på det... Åt lite gröt och två chokladrutor på tåget typ. De jag åkte med satt och åt typ hela vägen, chips, ostbågar, bilar, choklad, jag vettefan... fattar inte hur man kan. Tiden i fjällen var mysig men ångest. Bara för att jag inte fick utöva mitt beroende: väga mig. Så jävla äckligt patetiskt. Att en jävla siffra ska forma hela mitt liv, det är ju helt absurt egentligen...

Så, det första jag gjorde när jag vaknade hemma var att ställa mig på den satans vågen, andas ut av lättnad. 45,6, Minus ett kilo, alltid något. Inte ätit på tolv timmar så hade fin mage för första gången på evigheter. Idag? 47,0. Plus 1,4 kg?! Tack för den. Hur fan går man upp över ett kilo på en dag? Jag är verkligen sämst. "Men det är bara vatten yada yada yada", jo kanske, men skit samma, jag ska till gymmet och nöta crosstrainer tills jag får sura uppstötningar. Men får väl försöka se det från den ljusa sidan, var bäng hela dagen igår och åt som fan, vilket betyder att aptiten idag inte alls är lika stor. Så den skillnaden jämnar nog ut sig snart... hoppas det i alla fall. Undrar vad som hände med disciplinen jag hade en gång?

Frustrerad i fjällen

Just nu sitter jag i en mysig liten fjällstuga och surfar på 3g-nätet. Alla har däckat efter en dag i backen och en i princip sömnlös tågresa. Själv kan jag bara inte slappna av... Känner mig hela tiden så fel. Som om jag bara är en börda för resten av sällskapet. Trots att jag vet att de närmsta fyra dagarna kommer ägnas åt fysisk aktivitet, kan jag inte skaka av mig den irriterande rädslan. Fem dagar utan att väga mig, VARFÖR skulle det innebära massiv viktuppgång? Inte ett dugg sannolikt. Ändå är jag så rädd, känner hur hela magen veckar sig trots att den inte gör det. Ser mitt rödrosiga ansikte i spegeln och äcklas. De andra klagar på en ann annan tjej och jag är rädd att de klagar på mig också, när jag är utom hörhåll. Konstant tänkande. Vågar jag dricka sockerstinn alkohol i morgon? Fan vad mat är jobbigt när man inte är hemma... så rädd så rädd. Varför måste det bli såhär?

The day after breakdown.

Visst får man ett underligt lugn, en stund efter att man haft ett totalt psykbryt? Två och en halv timme låg jag i min säng och grät igår. Slutade gråta en stund, satte mig upp i sängen (en procedur som tog fem minuter) och började gråta igen. Började gråta vid tanken på att ens försöka orka plugga. Skrek på mamma när hon tjatade, försökte komma med "smarta lösningar". Inget medlidande var den enda intrycket jag fick. Slängde mig på sängen igen. Kudden blev svart och beige av smink jag inte orkade tvätta bort. Pappa kom in efter en stund. Vid det laget var jag helt utmattad. Idag är jag bara lugn, men känner hur stressen och ångesten bränner kvar lite grann längst in. Nästan som när man bränner fingret på en varm plåt. Smärtan är borta, men det svider lite grann.

Det slog mig, när jag skulle sova, att jag aldrig har brutit ihop såhär förut. Nog att jag har plågats av ångest i timmar, fått panikattacker och krupit ihop till en hyperventilerande boll. Men aldrig någonsin har jag gråtit i timmar och känt att tårarna aldrig har tagit slut. När jag väl gråter brukar det vara i kanske fem minuter, max en halvtimme. En timme någon enstaka gång. Men inte nästan tre. Att jag upplever att jag inte mår lika dåligt som förr kanske bara är något jag instinktivt och omedvetet intalar mig? Det skrämmer mig, att inte ens kunna avgöra själv något så simpelt som hur man faktiskt mår.