man kan alltid låtsas att man har ett liv

Ett utbrott senare var allt frid och fröjd. Man kunde ju hoppas det i alla fall. Efter att jag skrivit förra inlägget fick jag ett totalt breakdown inför mamma och pappa, grät, grät, grät. Berättade att jag mår dåligt (men inte ett ord om ätstörningen), så det känns lite bättre mellan oss nu, men jag fick inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. Hade väntat mig antingen förståelse eller hysteri men fick ingetdera.

Det känns som om dagarna sedan dess mest rullat på i vanlig ordning, utan något minnesvärt. Gråa dagar bland alla andra. Hunnit ha urinvägsinfektion, irrat runt en halv dag och lämnat pissprov på vårdcentralen för att få höra "drick mycket så går det över" och sedan blivit frisk igen. Fick hoppa över träningen i flera dagar på grund av det, sög lite men hände inget. Har haft en helg med alldeles för mycket godis, men inget ältande över det. Haft grymt svårt matteprov och fått mvg med stjärna på ett fysikprov. "Jag vill ha det där som exempel på hur man ska skriva uträkningar, du gör det snyggare än jag", sa min lärare och jag trodde inte mina öron, är helt säker på att fysiken står för sisådär 50% av min magkatarr. Har fnissat åt programmeringsskämt, köpt en vårjacka, bestämt mig för att spara ut håret för en gångs skull.

Treårsdag med pojkvännen igår dessutom, helt otroligt att han orkat med mig så länge, trots att vi precis haft en rätt jobbig period med mycket tjafs och sånt. Intressant att höra lite om mitt liv? Yeah, right.

orden börjar dö och allt är bara grått

Jag sprängs. Jag har så mycket att säga men allt är bara tomt, inga ord kommer fram som jag vill. Allt är en enda sörja av måsten, och det enda jag får ut av det är en kortvarig och ofta utebliven tillfredställelse, som inte ens är värd ångesten bakom. Jag är så förbannat trött, så trött att jag bara önskar att jag kunde lägga mig ner och bara skita i precis allt, men det går inte. Jag är en slav under mig själv, under min kassa självkänsla, min prestationsångest. Under hatet. Jag avskyr mig själv mer och mer. Vem fan hatar inte den som utsätter en för psykisk misshandel? Det är precis det jag gör, hela tiden, omedvetet, utan slut. Jag är så rädd för framtiden, för om jag inte presterar precis nu är min framtid förstörd och värre än såhär, värre än det varit, vill jag inte uppleva. Motsägelsefullt nog tänker jag aldrig ens framåt, drömmer aldrig, fantiserar inte ens. Jag har inte ens någon framtid om jag ska hålla på som jag gör. Det är fucking mayhem inuti min själ just nu, kaos, helvete, flippar ur. Men utåt syns ingenting. Det enda som växer är klumpen i halsen. Kväver mig.

Det känns inte ens värt att skriva om de "bra dagarna" för jag har ändå tappat greppet om vad en bra dag innebär. Är det en dag när humöret är neutralt större delen av dagen och man är glad några stunder? Så nära kommer jag, men minst en gång kommer tankarna och sänker mig. Sänker medelvärdet. Derivata negativ.

Men förra torsdagen var magisk. Sorgligt nog insåg jag hur ofta jag glömmer hur äkta skratt känns, men i torsdags skrattade jag. På riktigt. Blev helt fascinerad, är alltid så avundsjuk på människor som kan skratta ofta och äkta. Men det hinner jag inte tänka på nu, för nu är det jag och ångest som ska ta itu med lite underbar prestationsångest. Det känns ungefär som om man skulle ta en skröplig gammal tant med rullator för att springa maraton. Ta mig härifrån

I can't simply run away from this

Det känns lite som en mardröm. Jag har slitits ur min trygghet, försöker le och intala mig själv att allt är bra, för att en stund senare inse att det inte alls är bra. Det kryper i hela mig, jag vill ha förändring, nu. Kämpar hårdare. Det kan inte fortsätta såhär, det går inte. Vill inte se mina höftben inbäddade i fett, vill inte se hur benen kommer allt närmre varandra, hur armarna blir fläskigare, ansiktet rundare. Jag får panik, jag blir så rädd, min största rädsla flåsar mig i nacken och jag kan inte springa fortare. Jag vill bara skrika ut min frustration, för jag fattar inte var allt det här kommer ifrån, så plötsligt, så oförutsägbart. Jag vill vara liten och skör, spegla min insida. För min insida är liten och skör, jag är bara rädd och osäker, vågar inte bära så mycket, kan inte.

Jag försöker igen, försöker se med objektiva ögon. Tänka positivt, "det är helt okej", "det kunde varit värre", "vad har du att klaga på egentligen?". Men det är bara tomma ord, en stor lögn för mig själv. Den eviga pessimisten. "Allt går om man tänker positivt", säger optimisterna. Men det är inte så lätt att tänka positivt om det innebär att man måste intala sig saker man inte tror på det minsta.

Ett år senare känns det overkligt. För ett år sen var jag mitt uppe i att kämpa emot ätstörningen, äta mer, leva mer, inte vara en slav under kaloriräknande och måsteträning. Mådde så jävla bra då, hade så mycket att vinna - och jag orkade faktiskt kämpa emot all ångest, och jag vann... Ja, det var vad jag trodde i alla fall. Jag vet att jag står och svajar på kanten nu kanske, men det är som om att så länge jag håller mig inom en viss viktram, så är det lugnt. För nu vet jag ju att jag blir nöjd till slut, jag vet vart gränsen går. Kanske är det just det som är så farligt?

Vårkänslor

Äntligen börjar livet återvända. Solen börjar värma, snön börjar smälta och livet börjar spira under den döda marken. Såg några treklöver på vägen hem, som tappert tagit sig upp genom det gula gräset. Ler. Är det nu det börjar? Nu man äntligen kan få känna, stå starkare emot ångesten? Gick hem från gymmet med darriga ben och halvslutna ögon, njöt av solens varma strålar och surrandet i huvudet. Som att vara i en annan värld, avtrubbad, långsamma reaktioner, den äckliga smaken av fettförbränning i munnen. Så skönt att träna idag, inte bara ett måste utan även en njutning. Särskilt efteråt. Dränker mig i de härliga signalsubstanserna som framkallas samtidigt som svetten och surrandet. Och samvetet, åh, livet kan inte bli bättre just då. Man får passa på att njuta medan man kan, de dagar som bjuds, och på våren blir de allt fler. Dagar då man tror att allt är som det ska, allt annat känns så långt borta och man tänker överdriver jag inte? Mår jag verkligen så dåligt?. Längtar.

lite a robot: repeat repeat repeat

En vecka långt borta från tryggheten, när tryggheten i tanken "jag vet ju att jag går ner det igen" inte längre stämmer. Trots det, trots träning, trots att allt är som det brukar står vågen stenhårt kvar på fyrasjunoll. Hela veckan. Är så van vid att siffrorna trillar ner under veckan och stiger lite under helgen. Men inte nu. Inbillar mig fettvalkar och dubbelhakor, inbillar mig extrem svullnad runt magen, stora lår, proportionerna blir skeva inför mina ögon. Saknar höftben. Saknar. Alltid denna strävan efter det man inte kan få. Försöker hjärntvätta mig själv, tänka att skärp dig, du ser ju rätt bra ut, vad klagar du på, det kunde varit värre men det är så ihåligt att jag inte ens tror på mig själv. Självkänslan är körd i botten. Är så rädd.

Varje gång jag tänker efter, så sveper ångesten över mig. Jag hatar den jag är. Jag förstår inte varför folk vill umgås med mig och jag är så fruktansvärt rädd att plötsligt bli vända ryggen. Att folk plötsligt inser vilken patetisk nolla jag är, att jag inte är någonting förutom rädsla. Jag är bara en liten hare, jag vågar ingenting. Vänder problemen ryggen för att kunna fokusera på att hata mig själv lite till. Jag är så trött på att vara rädd, men jag kan helt enkelt inte fatta att folk tycker om mig och vill vara med mig. Det går så tvärtemot min verklighet.