I can't simply run away from this

Det känns lite som en mardröm. Jag har slitits ur min trygghet, försöker le och intala mig själv att allt är bra, för att en stund senare inse att det inte alls är bra. Det kryper i hela mig, jag vill ha förändring, nu. Kämpar hårdare. Det kan inte fortsätta såhär, det går inte. Vill inte se mina höftben inbäddade i fett, vill inte se hur benen kommer allt närmre varandra, hur armarna blir fläskigare, ansiktet rundare. Jag får panik, jag blir så rädd, min största rädsla flåsar mig i nacken och jag kan inte springa fortare. Jag vill bara skrika ut min frustration, för jag fattar inte var allt det här kommer ifrån, så plötsligt, så oförutsägbart. Jag vill vara liten och skör, spegla min insida. För min insida är liten och skör, jag är bara rädd och osäker, vågar inte bära så mycket, kan inte.

Jag försöker igen, försöker se med objektiva ögon. Tänka positivt, "det är helt okej", "det kunde varit värre", "vad har du att klaga på egentligen?". Men det är bara tomma ord, en stor lögn för mig själv. Den eviga pessimisten. "Allt går om man tänker positivt", säger optimisterna. Men det är inte så lätt att tänka positivt om det innebär att man måste intala sig saker man inte tror på det minsta.

Ett år senare känns det overkligt. För ett år sen var jag mitt uppe i att kämpa emot ätstörningen, äta mer, leva mer, inte vara en slav under kaloriräknande och måsteträning. Mådde så jävla bra då, hade så mycket att vinna - och jag orkade faktiskt kämpa emot all ångest, och jag vann... Ja, det var vad jag trodde i alla fall. Jag vet att jag står och svajar på kanten nu kanske, men det är som om att så länge jag håller mig inom en viss viktram, så är det lugnt. För nu vet jag ju att jag blir nöjd till slut, jag vet vart gränsen går. Kanske är det just det som är så farligt?