En vecka långt borta från tryggheten, när tryggheten i tanken "jag vet ju att jag går ner det igen" inte längre stämmer. Trots det, trots träning, trots att allt är som det brukar står vågen stenhårt kvar på fyrasjunoll. Hela veckan. Är så van vid att siffrorna trillar ner under veckan och stiger lite under helgen. Men inte nu. Inbillar mig fettvalkar och dubbelhakor, inbillar mig extrem svullnad runt magen, stora lår, proportionerna blir skeva inför mina ögon. Saknar höftben. Saknar. Alltid denna strävan efter det man inte kan få. Försöker hjärntvätta mig själv, tänka att skärp dig, du ser ju rätt bra ut, vad klagar du på, det kunde varit värre men det är så ihåligt att jag inte ens tror på mig själv. Självkänslan är körd i botten. Är så rädd.
Varje gång jag tänker efter, så sveper ångesten över mig. Jag hatar den jag är. Jag förstår inte varför folk vill umgås med mig och jag är så fruktansvärt rädd att plötsligt bli vända ryggen. Att folk plötsligt inser vilken patetisk nolla jag är, att jag inte är någonting förutom rädsla. Jag är bara en liten hare, jag vågar ingenting. Vänder problemen ryggen för att kunna fokusera på att hata mig själv lite till. Jag är så trött på att vara rädd, men jag kan helt enkelt inte fatta att folk tycker om mig och vill vara med mig. Det går så tvärtemot min verklighet.
fredag 4 mars 2011
lite a robot: repeat repeat repeat
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag lovar att du egentligen är en sjukt härlig människa som gömmer dig bakom den här sjukdomen som enbart är illusioner och rädsla! Är det värt det? Nej. Du kunde vägt 74kg istället, försök sluta väg dig. När du ser en random människa någonstans så tänker du väl inte på hur mycket den personen råkar väga. Folk kan ju väga mer och se mindre ut än andra och tvärtom. Försök vakna, se dig i spegeln. Granska. Sluta jämför, jag har sett tillräckligt av dig för att kunna säga att du är drop dead beautiful!
SvaraRaderaEtt kilo hit eller dit bryr sig ingen annan än du om. Och jag vet att du redan vet det o.s.v. Men ändå! Det ÄR inte värt det. Det finns så mycket annat i världen att se och göra än att gräva ner sig i denna sjukdom.