Ett faktum

Vi tog av oss alla våra masker tillsammans, fullkomligt nakna inför varandra och oss själva. Det finns inte längre något att dölja. Han och jag är ett nu, vi hör ihop. Jag vet det. Jag visste det innan, men nu är det ännu mer självklart. Trots att jag bara är arton år, trots att jag bara känt honom i fem månader, så vet jag att det är honom jag kommer vilja vara med tills jag inte finns mer. Det är så mycket mer än bara fladdrande fjärilar och rusande lycka - det är djupt, vackert och gör mig så otroligt tacksam. Det är det här som är meningen, det här som är värt att kämpa för. Kärleken till honom är det starkaste och självklaraste jag har - så starkt att det får ätstörningarna att vackla, gå på flykt när han är vid min sida. Det är lättare att vända ångesten ryggen när hans värme är nära till hands.

När själen blev fri, fick fritt spelrum, insåg jag hur otroligt mycket jag förhindrar för mig själv. Jag har så många förutsättningar, en hel del förmågor som jag inte kan utnyttja till fullo på grund av prestationsångestens bojor. Det är mitt eget fel att jag inte kan vara den jag vill, den jag fick vara när jag släppte alla kedjorna och fick se allt ur nya perspektiv. Jag önskar så att jag bara kunde säga till mig själv att det inte spelar någon roll egentligen, att det bara har ett värde för att jag gett det ett värde. Den kloka person jag var, den finns där inne, bakom alla barriärer. Varför ska jag fängsla mig själv i allt det där, i ätstörningar som finns bara för att jag själv när dem, för att jag fortsätter låta dem spela roll. Sorgen slog emot mig, så stor och klar att min kropp inte fattade vad den skulle göra av alla känslor, tårarna rann i en strid ström. Jag grät för att jag sörjer faktumet att jag är fängslad längst inne, för att jag insåg vad jag har potential att vara, men som jag själv förhindrar. Jag är så rädd att jag alltid ska gömma mitt riktiga jag bakom en massa hinder. Jag önskar att jag för alltid kunde slänga bort kedjorna och maskerna, att aldrig behöva sätta på mig dem igen, men de kommer tillbaka av sig själva. Kanske sitter de lite lösare nu än innan, kanske är det en början på något nytt, kanske är jag på väg mot ett vägskäl?

Den resan gav mig många nya insikter. Jag ska ta vara på dem, för jag inser allt mer att jag verkligen har potential att bli någonting. Att jag inte är så meningslös som jag känner mig, att vikten inte spelar så stor roll som jag får den att göra. Ätstörningen är inte jag, det är inte en del av min identitet, det är en själslig tumör som med tiden kommer bli allt mindre. Det är jag som har makten. Jag är inte redo att släppa allt helt och hållet - men vikten ska börja spela mindre roll, ge mig mindre ångest. Det är dags. Jag kan inte längre se min kropp som en 14-årings - den förändras och det måste också mitt synsätt göra.

Parera mera

Livet går vidare. Har de senaste dagarna gett mig fan på att inte låta ätstörningen störa min naturliga rytm och har tvingat i mig mellanmål och ordentliga luncher och frukostar över tvåhundra kalorier. Hungerskänslorna är lynniga, kommer och går som de vill och min säkraste indikation på hunger nu är ångesten som följer. Känslan av uppgivenhet, paniken inför alla små val, stressen som uppstår inför minsta press, hjärtat som slår snabbare vid minska tecken på nederlag.

Med lite blodsocker i omlopp fungerar jag som jag ska och jag borde inte glömma det. Något jag försökt bortse från under den senaste tiden, i ständig rädsla för att vågens dömande siffror ska krypa uppåt 48 igen. Såpass rädd, att jag ligger på gränsen jag helst inte ska gå under, för jag borde verkligen inte trilla ned till 45 och nedåt igen. Det blir inte fint, bara skevt och konstigt och inte alls som jag förväntar mig. På gymmet idag äcklades jag lite över de nya bebishår som pryder mina överarmar. Fingertopparna mot nacken, små, tunna bebishår som skriker UNDERNÄRD till mig i pausen på 15 repetitioner, 4 reps.

Börjar kanske bli lite stabilare nu. Till sist. Bakade lussekatter igår, åt en tillsammans med en pepparkaka, helt utan påverkan, eller ångest för den delen. Lussekatter är inte så sockerstinna, det är ju inte värre än en bit bröd. Det är inte ofta det blir så nu för tiden. Det mesta ätandet sker under andra former, i tryggheten, omsluten av kärlek och andra väggar än de där hemma, där ätstörningstankarna är mycket svagare. I en miljö där allt inte är så farligt och stort som annars. Ett tag blev det lite för mycket bira-brajj men nu är kölen rättvänd och balansen återfunnen igen. Förnuftet finns alltid där, lika starkt i teorin, men inte lika starkt i praktiken. Frustrationen över att veta men inte kunna handla efter sitt förnuft. Det tar kraft, men jag ska fan inte ge upp. Jag har varit bättre än såhär. Ana ska inte få övertaget.

Kärlek

Den värsta svackan är över. Men fortfarande så ligger ångesten lättillgänglig och trycker upp äckliga, skamsna tårar bakom mina ögonlock. Tårar som göder det viskande självföraktet tills det börjar vråla inombords, som uppgår i ett crescendo av självhat - och utåt syns det bara en liten tår som fastnat i en ögonfrans, lite mascara som klumpat ihop sig och kanske en bekymmersrynka ovanför ögonbrynen. Känner mig så äckligt svag och vek när jag inser att jag faktiskt sitter och får ångest av att matten är lite för svår. Svag, svag, svag, vrålas det i mitt huvud och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, hålla för öronen för att få det att försvinna, men ljudet kommer inifrån och förstärks av mitt beteende.

Men mitt i allt så finns det bra dagar. Skimrande ljusa dagar, genuin glädje i hela kroppen, så nöjd, tillfreds. För mitt i allt, så har jag fri tillgång till att ge och få ren kärlek. En positiv spiral bland de negativa. Magisk skönhet, känslor som är övernaturligt starka, läppar som för mig bort till en helt annan dimension. Blotta tanken får mig att känna mig som så liten inför något så stort, men ändå är allt så tryggt och underbart och jag fattar verkligen inte. Hur jag kan få allt det här, hur jag av alla? I hans ögon är jag fullkomligt perfekt, lika vacker som han är i mina ögon är jag i hans. Så vacker att jag nästan vill gråta ibland, ord som också kommit från honom. Så otroligt skönt att känna sig älskad för den man är trots all tvivel, att få höra att man är stark fast man känner sig fullkomligt pulveriserad, få höra att man är vacker när spegeln hånar och man bara ser allt fel. Få höra att saker blir bättre när ångestens vassa klor gräver hål i själen och veta att det är sant. Händer som varsamt och fascinerat smeker, sprider kärlek över min hud, ögon som glittrar, mun som viskar vackra saker. Somna och vakna upp i en bubbla av trygghet. Det finns inget mer jag kan önska, och jag känner det så jävla starkt.

Jag älskar dig

Kanske är det nu det börjar vända.

Jag känner mig beslutsam som aldrig förr. Hamnat i en ond cirkel ett tag, där tillvaron har handlat lite för mycket om verklighetsflykt för att jag ska kunna få ett ordentligt grepp om mig själv. Vem jag är, vad jag vill göra. Vad som är jag och inte en massa kemisk ångest som uppkommit av destruktiva mat- och träningsvanor, kompensationsbeteende och ett visst experimenterande med den delikata balansen som finns i våra hjärnor. Det fascinerar mig, hur vi fungerar så enkelt men samtidigt så komplicerat. Enkla saker blir svåra, och jag vet att jag med ganska stor säkerhet försvårat det för mig själv. Istället för att ta itu med problemen så är det bara symptomen som får lindras. Tillfälliga lösningar - som kanske bara får problemen att växa, och då står man där i en nedåtgående spiral, vart kraft blir allt starkare. Att slå sig ur blir svårare och svårare.

Det har varit som att få vila i en bunker. Slaget fortsätter utanför, vetskapen om att man måste återvända ut finns där, men ändå passar man på att njuta av andrummet som uppstår. Kampen blir svårare att uthärda, man vill springa och gömma sig igen men till slut så är man inte ens säker där. Ångesten hittar alltid, slår sig in, infiltrerar varje tanke. Vem är jag och vad är ångest?

Alltför rädd för att gå upp i vikt, alltför rädd för att tappa kontrollen, alltför lätt att låta ångesten ta över med en inställning att jag vet vad jag gör. Men egentligen är det inte så enkelt. Jag är mitt uppe i en kritisk period i mitt liv; stora förändringar som sker i olika takt, gamla tankemönster som ska brytas, ett serotoninlager under renovering, identitetsifrågasättande och en känsla av att saker både byggs upp och faller isär samtidigt. Men nu ska konkreta saker ske. Mindre destruktivt beteende, nedtrappning av verklighetsflykter och återställande av den biologiska balansen. Nu ska jag ta mig igenom ångesten med en sköld som fungerar - förnuft och bekräftelse, och med en styrka jag faktiskt har. För jag är inte svag.

"Jag har så jävla, jävla mycket respekt för dig för vad du har gått igenom. Du är så jävla stark."

Förnuft vs. känsla

Tittar på klockan. Sju timmar sedan sist. Kalla fingrar, tankar rusar som ånglok, kastas fram och tillbaka, får inget fäste. Förnuftet bannar mig. Du måste ju äta, du behöver det. Men det går inte. Känslan har slagit klorna i mig, tillsammans med rädslan. Totalkrig. En del av mig vill inte, vill inte, känner sig starkare utan. Förnuftet gråter. Mitt emellan sitter jag. Klockan tickar, jag har inte hur mycket tid som helst. Snart måste beslutet tas och det är fortfarande lika omöjligt. Jag som trodde att det gick automatiskt så fort vikten var stabil, men nej. Trots att siffran börjat minska så kan jag inte bli kvitt känslan. Det som gick så jävla bra igår, helt problemfritt. Lika rädd som jag är för att äta är jag för konsekvenserna om jag inte gör det. Jävla beslutsångest. Ibland önskar jag bara att jag inte kunde tänka.

Jag blir rädd för mig själv. Hur totalt olik mig själv jag är när jag mår dåligt - de flesta dagarna mår jag bra och hanterar jobbiga situationer bättre än någonsin. Men så kommer en sådan där dag, då det känns som allt fallit isär och man är lika motståndskraftig som en såpbubbla. Det är så svårt att veta, när allt är så svart på vitt, vad som är riktigt. Så svårt att byta spår.

Världen går under varje måndag

Jag är så trött. Så trött på mig själv, så trött på verkligheten. Det enda som är värt någonting är tiden jag får spendera med min pojkvän, all tid utöver det är bara transportsträckor. Jag har glömt hur man gör för att ha kvalitetstid ensam, allt känns så tråkigt och meningslöst, som väntan på något som inte kommer. Träning på rutin, kan inte bli lustfyllt, och saker som förr var roligt har tappat sin glans. Vad gör man då?

Vardagsmisär

Så vaknar man, känner själen kleta fast på insidan likt tjock olja med en liten fågel i sitt grepp. Tjockt, trögflytande och illaluktande sprider det sig i min kropp, förorenar nervsystemet. Jag sitter i en bur av självhat, ångest och mitt trängande behov av självdestruktivitet sprider rastlöshet i min kropp. Jag sitter på en buss, mitt bland alla vanliga själar och försöker hålla mig lugn. Men jag känner att fasaden inte håller, den glider av, faller, krossas mot golvet och det är grus i mina ögon. Den totala skammen rinner längs kinden. Orkar inte bry mig om att omgivningen kollar snett på den där näst längst bak i bussen, den där som stirrar ut genom fönster med blanka ögon och tom blick.

Inte den här hösten heller

Vad naivt av mig, att tro att allt skulle vara bra bara för att det var bättre i somras. Såhär i efterhand ifrågasätter jag om inte bara om jag flydde från alla tankar genom bedövade sinnen och med att ständigt vara upptagen med olika saker. Hela tiden låg fokus på att inte vara ensam, inte låta tankarna hinna ikapp, och mitt i den där flykten så hittade jag mitt gamla jag, mig själv, och långsamt började jag utvecklas. Men nu är det som att så fort jag är ensam så kastas allt omkull. Tankarna dominerar mig allt mer, jag är fast i ett hamsterhjul, för jag vågar inte ta itu med någonting förrän jag kompenserat tillräckligt och när jag väl gjort det så är det helg och då går allt åt helvete igen, vilket leder till att veckan efter också måste ägnas åt kompensering.

Måndag morgon, ångesten är total. Vågen visar två kilo plus, självföraktet, skammen, hatet vrider ur min själ som en disktrasa och inte ens med halsen full av sura kaffeuppstötningar och en kaloriräknare som ilsket grön visar minus åttahundra kalorier kan tankarna låta mig vara ifred. Jag äter fortfarande, visst, utan mat funkar jag inte, men begäret att bli så tunn att jag går av blir allt starkare, men jag vet att jag inte kommer dit igen. Jag har dissekerat mina tankar tillräckligt för att inte låta dem styra mig helt, men jag kan inte styra bort dem, distrahera dem eller förinta dem med logiska tanar. Istället får jag stå där och vända andra kinden till trots att jag blir slagen gång på gång på gång.

Nej, nu är det höst, och med hösten kommer ångesten. Men blir ändå så tveksam till hur jag verkligen mår. Insåg att inlägget legat i utkast ett par timmar, och nu känns det hela mycket mer avlägset än när jag skrev det. Mitt inne i det där känns det som världen rämnar, som om framtiden är mörk och morgondagen är hotfull, men nu känns det hela rätt lugnt och sansat. Tankarna finns där, men tar ingen plats. Varför är det så svart på vitt? Det gör mig så förvirrad. Det är som att jag mår bra överlag, men ångesten ligger närmre och lurar än vad jag förväntar mig, och varje gång den attackerar börjar jag ifrågasätta mig själv och vem jag är.

Den stora skillnaden

Den stora skillnaden i min världsbild från nu och då, är att nu domineras inte allt av ett enormt självförakt, inte av en ständig strävan efter att duga som aldrig uppnås. Allt är inte längre ett ogenomträngligt träsk av mörker och ångest och lögner.

Jag hatar inte mig själv längre. Och det är så jävla skönt.

Ett sätt att se det på

Mörkret är nyckeln. Den som öppnar porten på vid gavel som i sin tur låter allt strömmas ut. Ett gränslöst djup, så mycket, så stort och mitt i allt är jag bara liten och alldeles ensam.

Jag vet att du flåsar mig i nacken, att du sträcker dig efter mig, observerar allt jag gör. Du livnär dig på mig, på otillräcklighet och tvivel. Du är botemedlet vars biverkning överskuggar sjukdomen, en lögn, en bortförklaring.

En utväg, alldeles för enkel, att fatta din hand och låta dig leda vägen när det ändå är så mörkt att ingenting går att se. Så uppslukad av mörkret att din hand är det enda ljuset, den enda vägen som finns.

Att jag inte märker hur du fördunklat mitt sinne, hållit för mina ögon, manipulerat. Format sanningar till lögner och lögner till verklighet.

Att jag inte inser hur tålmodigt du väntar på mig varje gång jag balanserar på kanten, fylls av den stora obehagskänslan. När jag vandrar i gränslandet mellan dig och mig. Gränslandet, en diffus labyrint, vandrar år efter år utan att hitta ut.

Bit för bit växte du fast. Du gav mig ett löfte, att med dig skulle allt försvinna, sluta spela roll. Blint famlande i mörkret tog jag godtroget handen du sträckte mot mig och drogs in i din svarta famn. Insikten kom för sent.

Du höll ditt löfte. Allt försvann, slutade spela roll. Ersattes med dig när du bytte ut konkret mot abstrakt, formade mig långsamt efter dig. Vi växte ihop. Jag blev din slav.

Jag glömde vem jag var. Jag blev dig.

Alltid samma tur i oturen

Efter nästan två år var det väl dags för mig att klanta till det. Igår kväll. Mamma och pappa erbjuder mig skjuts hem. Så kommer bomben. I all morgonhast när jag skulle byta väska till skolan har min vanliga väska legat helt öppen på sängen. Lite för öppen, för en snusdosa stack ut. Min oroliga mamma hade öppnat denna. "Jag hittade något jag aldrig sett förut. Vad var det för något?". Chocken, hjärtat slår i marken. Åh. NEJ. Min största rädsla besannad. Mina föräldrar hittade det. Fan.

Jag som trodde att jag aldrig skulle bli upptäckt. Men till slut undkommer man det inte. Som tur var - något jag aldrig kunde föreställa mig - så sa mina föräldrar att de inte var arga, men besvikna. Jag hade i mitt huvud föreställt mig total kalabalik, ramaskri, pissprov och hela kalaset men istället blev det besvikelse. Lättare att hantera men nog så svårt. Ironiskt nog hade jag rökt ett tag innan bilfärden hem, och nu kan jag bara tacka min lyckliga stjärna för min snabbtänkthet. Pusslade ihop delar och fick på plats i bilen ihop en modifierad sanning som gick hem. Märkte på mamma att hon trodde mig, och hon sa att det var bra att jag inte försökt försvara mig utan berättat "som det var". Dåligt samvete, dåligt samvete, dåligt samvete.

Än är allt inte perfekt.

Kom, kom, kom, kom till mig du underbara sjukdom
Slå mig sönder och samman och tvinga mig ned på knä
Injicera all din ondska in i min menlösa kropp
Och på ett fåtal sekunder försvinner alla bekymmer långt, långt bort

För utan mig är du ingenting, är du ingenting
Och utan dig är jag ingenting
Men tillsammans är vi allt

Skada mig, ja skada mig du underbara sjukdom
Beröva mig din frihet, kom och beröva mig mitt liv
Ta mitt hopp, mina drömmar, mina förväntningar inför ett vi
Och förstör dem allesamman, min gudomliga ledstjärna negativ

Ingen glädje kan liknas vid dig
Och ingen erövring kan jämställas med dig
Inget lyckorus kan jämföras med dig
Och ingen kärlek kan någonsin ersätta dig

Det är som om han sjunger om min verklighet för två år sedan. Ryser i hela kroppen, låten går på repeat om och om igen. Lyssnar och inser att jag inte är så fri som jag tror. I och med att jag har så lite lektioner i skolan blir mina matrutiner ganska rubbade. Ångest när hungern slår på vid tretiden - för sent för lunch, för tidigt för middag, och varför äta mellanmål när man kan vänta två timmar till och äta ordentlig middag då istället? Jag orkar inte slå emot ordentligt. Två kilo har försvunnit och jag ser mig själv i spegeln, älskar det jag ser, börjar få tillbaka lite skörhet och höftben. Höftben, saknade höftben. Besatthet. Kan inte hjälpa att jag bara älskar när det sticker fram lite, lite grann under huden. Farlig kärlek. Men det kanske är såhär långt jag kommer. Jag kan ju stå emot tankarna när jag måste och inte har något val. Hemma har jag alltid ett val. Vänta lite till. Känns som ett hån mot mig själv på något sätt, men jag kan bara inte släppa Ana helt. Inte helt. Det är som om det är värt det för att få se ut som jag vill, att vara smal nog. Hela världsbilden är redan förstörd av henne, min syn på mat är rubbad för livet. Jag har krigat, överlevt, men nu står jag här med mina ärr som inte riktigt läker... Men man kan inte få allt?

Life. As it should be.

Normer kan dra åt helvete. Nu är det bestämt, avgjort, konstaterat. Vi såg varann i ögonen, varma vågor av lycka genom kroppen. Vi såg varann i själen och blickarna fastnade i varandra. Vi erkände det för varandra, kärleken. Nu går det inte längre att dölja eller förneka. Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är så det är - och jag är så jävla lycklig. Sättet han ler när han ser mig i ögonen, blicken, läpparna, perfektion... jag är fast. Jag skiter fullkomligt i vad omgivningen tycker för jag vet att det här är något äkta, något stärkande. Nog att jag utvecklats något otroligt under sommaren, faktum kvarstår; han har hjälpt mig. Peppat mig. Lyssnat på mig. Skrattat med mig, gråtit med mig. Imorse vaknade jag med en känsla av lycka jag inte upplevt på länge - en starkare, hållbarare variant. Inte alls den flyktiga, tillfälliga känslan jag vant mig vid att det ska innebära.

Så imorgon händer det. Imorgon ska jag sluta ljuga för mina föräldrar om vart jag egentligen håller hus hela helgerna, och jag är beredd på det värsta. Jag ska komma hem och berätta som det är, att det är en speciell person som jag vill att de ska träffa. Men jag vill bara att de ska se vad jag ser, inte bara åldern. Jag vill att de ska veta att det här inte är destruktivt överhuvudtaget. Jag är inget offer, han är inte manipulativ. Vi bara föll för varandra och insåg att det blev för mycket känslor för att det skulle kunna gå att bara släppa.

Konfrontationer

Vilken sommar det har varit. Jag har upplevt så mycket, blivit en helt annan människa, haft så himla roligt, sluppit vara ensam, sluppit tänka. Har mått riktigt bra förutom några dippar och enstaka bryt. Har inte gjort så mycket ifrån mig på bloggen, mest för att jag inte har hunnit. Har undvikit att sitta hemma så mycket som möjligt. Tänker tillbaka, en känsla av tacksamhet sprids i bröstet, samtidigt som det slår mig att det snart är slut, om en vecka är det slut, för att aldrig återvända. Allting springer ikapp mig. Verkligheten kallar.

De senaste veckorna har jag träffat en helt fantastisk person, på ett sätt som inte händer på riktigt. Impulsivt, spännande och lite skrämmande först. På bara två-tre veckor... har jag nog fått mer känslor än jag vill erkänna för mig själv. Perfektion. Ömsesidig respekt, givande konversationer, underbart sex. Att ha den fysiska gnistan, och ändå kunna prata så mycket, länge och djupt om precis vad som helst, det hittar man inte vart som helst. Ödet kommer att separera oss trots att vi inte har lovat varandra någonting, för vi vet båda två att det aldrig skulle gå. Hittills har det bara varit lyckokick men under en regnig promenad på väg hem från krogen hand i hand fick det kläs i ord. Öppnade oss för varandra, begav oss ut på djupt vatten. Tystnad för att samla kraft. På ett sätt är det så fruktansvärt bitterljuvt; allt är helt fantastiskt, men vi båda går runt med vetskapen att det inte kommer gå hur länge som helst. Det är nu som det på riktigt går upp för en.

Mitt gamla jag skriker inombords - mitt gamla jag som var livrädd att förlora människor, livrädd att bli sårad, att såra. Mitt nya jag lever för stunden, tar det som det kommer, för vissa saker kan man inte styra över, bättre att njuta av det medan det varar. Jag kommer sättas på prov. Det är krig.

reflektioner under min sista dag som barn

Så var det dags. Om två timmar fyller jag arton. Något jag stundtals haft ångest över; betyder det att jag måste vara vuxen nu? Ta ansvar? Klara mig själv? De senaste veckorna har jag varit ganska ostabil, mycket tack vare papperstrassel på sommarjobbet - min rädsla för att vara påträngade gjorde att det gick från ett problem till ett svart moln. Men det har löst sig nu, till slut. Jobbat sen i juni lite strödagar, men inte förrän idag började det verkligen kännas som att jag börjar passa in, lära mig. Känner mig inte längre lika underlägsen som förut.

I helgen fick jag nya insikter. Det var den galnaste, mest obeskrivliga natten i mitt liv - musik, närhet, kärlek, på ett sätt jag aldrig kommer kunna beskriva. Bonding at the deepest level. Jag insåg att jag är ganska stark, egentligen; jag utsattes för en av mina största rädslor, men lät den inte ta över, utan istället styrde jag bort tankarna, accepterade, flöt med, väntade ut. Jag mötte min rädsla och övervann den - och när jag verkligen tänker efter så inser jag allt mer att jag inte är så mesig som jag tror. Uppbrottet med min pojkvän tog jag lättare än vad många skulle gjort; jag har dragit upp mig själv ur ett ätstörningsträsk (inte helt och fullt, men ändå); jag har klarat av att styra om hela mitt tankesätt i och med stressen i höstas. Men å andra sidan kan jag inte vara helt säker; under mina dåliga dagar känner jag mig fortfarande helt värdelös. Men vad de säger börjar gå in i mitt huvud nu. Kanske duger jag i alla fall lite grann som jag är? Varför ska jag hela tiden gå runt och oroa mig när jag bara kan flyta med, se vad som händer, ta det för vad det är?

Några nära vänner till mig sa så vackra saker till mig under den natten i helgen, som verkligen fick mig att inse att de människor jag umgås med mest (ett ganska tajt gäng), inte är de bästa för mig. Så sant. För egentligen så kommer jag nog aldrig riktigt passa in; jag är bara med dem när jag ringer dem och frågar, aldrig vice versa. Jag rannsakade mig själv - anledningen till att jag egentligen umgås med dem är inte att jag vill vara med just dem, utan snarare min rädsla för att vara ensam, som jag utvecklat på senare tid. Trots att jag inte saknar mitt ex, så saknar jag tryggheten i ett förhållande; att alltid ha någon, alltid, att aldrig behöva oroa sig över att vara ensam. Men nu vet jag, att de där vännerna som visade mig de djupaste av känslor, alltid kommer finnas där. Vi är som en familj vi tre. Du borde vara med oss mer, så du kan bli en del av den. Du är den grymmaste tjejen jag känner.

Men jag har bestämt mig nu. För sisådär ett halvår sedan kände jag nästan att hoppet var ute, att livet inte var värt att leva, inget var roligt. Livet kommer inte ta slut bara för att jag juridiskt sett är vuxen. Jag har fortfarande tid på mig att mogna, att ta tag i mig själv. Att våga leva livet fullt ut. Imorgon är en början på något nytt. Jag ska bli den jag vill, jag ska verkligen försöka att ta itu med min ångest, med mina problem, istället för att bara gå runt och gruva mig och oroa mig. Jag är heller inte tjock för att jag väger 47 kg som "standardvikt" istället för 45 kg som förr - jag kan inte väga 45 kg hela livet, det är bara att inse. Och just det, känns som en sån jävla vinst. 2 kg, ingenting för vissa, men för mig... att kunna acceptera det är stort. Mitt liv ska börja nu, jag vill inte hindra mig själv mer, och jag ska göra mitt allra bästa för att undvika det. Hela världen finns framför mina fötter, och det enda som kan hindra mig, är jag.

faller tillbaka i gamla mönster.

Oro. Ständig oro. Sommarjobbet ger mig ångest, så svårt att känna sig bekväm, känner mig så undergiven. Oroar mig, hela tiden dyker tankarna upp. Kollar schema. Blir osäker; pappret säger att jag ska jobba, schemat säger att jag inte ska det. Vågar inte ringa och kolla, vill inte vara den som alltid tjatar och frågar en massa.

Sneglar på klockan. Väntar, väntar på att föräldrarna ska lägga sig. Hur kan de inte vara trötta? Efter fyra dagar i Spanien; fyra dagar av vackert väder, massor av shopping och hela dagars strosande på stan, en miljon nya intryck och ännu fler upplevelser. Glädje, spänning, rädsla. Ångest. Vaken sömnlös på nätterna, plågas i timmar, kan inte slappna av. Fokuserar, andas, försöker bli av med klösandet i bröstet. Hör stegen i trappuppgången, sängen bredvid en dåligt isolerad dörr. Säng med fjädrar som känns alltför tydligt.

Hemma igen. 1,4 kg lättare, börjar direkt igen. Sitter här, trött, seg, som en strandad val. Äckligt. Sitter här, känner mig ensam, hjärtat fladdrar, behöver närhet. Saknar närhet. Ännu ett orosmoment; hur mycket vågar man säga utan att få svar? Vill han inte svara eller är han bara upptagen med annat? Jag orkar inte med längre. Att gå från en avslappnad samvaro till en präglad av oro, ännu mer än innan, det funkar inte. Så löjligt egentligen, oroar mig över att jag oroar mig till och med. Rastlösheten lämnar inte kroppen riktigt, den trissar upp nya tankar, nya onda cirklar, nedåtgående spiraler.

Den aldrig sinande oron. Den sveper in som giftig dimma över mitt sinne. Saker jag aldrig trodde att jag skulle oroa mig över gnager i bakhuvudet hela tiden. Om mindre än två veckor blir jag myndig. Arton år. Innan såg jag fram emot det hur mycket som helst - äntligen fri att göra vad jag vill, leva livet fullt ut. Svarta orosmoln skymtar i horisonten. Innebär det att jag ska bli vuxen nu? Ta vara på mig själv? Ta ansvar? Det krävs så mycket, att man ska ta plats, stå på sig, vara stark. Sköta allt på egen hand. Jag är inte redo att bli vuxen. Jag kan inte. Mitt liv präglas av prestationsångest, fixering och en enorm rädsla för att hamna utanför, att vara en börda. Att folk ska sucka inombords när de utsätts för mitt sällskap.

Sängen känns öde. Värme av armar som håller om, långsamma andetag precis bredvid, varma pustar mot örat. Jag behöver det nu. Behöver trygghet. Lugn. Så ensam.

bye bye sweden

Det mesta flyter på. Det känns som det är hundra saker jag vill säga, över två veckor sen jag skrev, men får bara inte till det nu. Orkar inte ens anstränga mig att skriva inlägget ordentligt för att jag är i full färd med att packa och städa. Dagarna bara flyger iväg nu, vill att de ska flyga iväg, vill inte tänka efter och hamna i gamla banor. Väger för mycket visserligen, pendlar runt 48 igen. Känner mig lite sämst men överlever, ser okej ut ändå, men fortfarande bara... så tråkig, för lite höftben, för mycket fett. Men efter 17 dagar i sträck så är jag förvånad att det inte är mer; 5 helt vita dagar i Barcelona på G nu, kommer säkert droppa lite där. Jag måste verkligen lära mig att koppla bort, jag som annars har världens självdisciplin. Helt sjukt. Det är ganska detsamma varje dag, jobbar vissa dagar, hänger med mina polare, chillar, röker, allt det där man brukar göra. Några småbesök av ångesten är allt jag har fått stå ut med; men å andra sidan gör jag allt i min makt för att hålla mig sysselsatt. Vill inte tänka på en massa grejer, vill inte börja bli den överanalyserande rädda haren jag var innan. Nu står jag på egna ben. Insikten skrämmer ibland, så lätt hänt att jag tror helt fel, får ångest på inga grunder. Men jag borde ju ha lärt mig nu, att mina vänner faktiskt är mina vänner och att de inte hänger med mig bara för att vara snälla.

hunting

En självvald lördagkväll framför datorn. Det var länge sedan nu. Skolavslutning och 4000kr i stipendie för 21 MVG firades med lite bärs i solen med två klasskompisar. Slutade hemma hos en annan, fest, rom och cola och lite mera bärs, lite för mycket. Somnade fyra på morgonen för att vakna runt åtta, och klockan tolv börjar arbetspasset på jobbet. Stress, kaos, allt blir fel, kunderna är arga, huvudet dunkar. Kommer hem och känner att jag bara behöver en nykter kväll för mig själv.

Mitt liv är så galet just nu. Allt händer, den senaste månaden har varit den mest händelserika i mitt liv. Det har varit fest, lite för mycket fest, och mer fest, i princip. Livsfarligt att festa när man vet att en Vitamin Well innan sängen gör att bakfyllan dagen efter inte gör att man mår dåligt... Men i vissa lägen undrar jag hur länge det kommer vara roligt, det är hur kul som helst nu, men sen, när det inte är lika spännande längre? Vart kommer jag jaga kicken då? Nu på senare tid har jag märkt hur oberäknelig jag är, så tanken skräms. Så fort rutinerna går ur så spårar jag, och jag är rädd att det kan komma att innebära att jag låter det ta överhanden. Med det i bakhuvudet tvingar jag i mig en macka till frukost trots att jag vissa dagar inte vill äta, att jag är smått rädd för det. Men det är nästan bara läskigt när jag ska äta ensam, för då kan man hamna i den här "behöver jag verkligen äta nu?"-fällan. Middag med föräldrarna går hur lätt som helst för att ta ett exempel.

Allting går i en rasande fart, stannar upp och överrumplar mig. Jag lever verkligen i nuet, kanske lite för mycket. Hoppsan, rökt en vecka i sträck, oj, varit full tre gånger på fem dagar, det var ju långhelg. Visst att jag har roligt, men jag kan inte låta bli att undra om det är något destruktivt bakom det hela. Eller så har jag bara förändrats helt radikalt. För delar av mig har börjat blomma ut, känns som att jag vågar vara mig själv mer nu när jag faktiskt, till viss del, kan inse att jag nog är starkare än jag tror. Men vad vet jag, när jag sitter framför datorn med trötthetshuvudvärk och en smågnagande oro som alltid dyker upp när jag är trött? Nothing makes sense while I am like this.

Vidrig.

Det är inte okej. Nu är jag bortom kontroll. Fet. Skärpning, nu nu nu, jag tänker fan inte äta. 49 kilo, hur fan hände det?

Edit: En timme senare, en mils promenad med john silver, vågen visar ett kilo mindre. Keep it up.

att misslyckas

Det är en konst att kunna misslyckas. Att inte låta små missöden orsaka större skada än vad de faktiskt gör är en gåva. Så avundsjuk på de som klarar det. Jag är inte en av dem. Den senaste tiden har jag förändrats mycket, jag är en helt annan person nu än för en månad sedan; gladare, stabilare, självsäkrare. Men så sker ett litet misstag och hela fasaden rasar ihop som ett korthus. Möter självföraktets blick i spegeln, äcklas av det jag ser. Idag hände det igen. Så nära, så nära, snubblar på mållinjen. Sprider sig som ett pulserande gift, "du får komplettera till mvg på tisdag", total blackout. Huvudet surrar, allt blir en sörja framför mina ögon, pulsen ökar. Sämst. Sämst. Sämst. Sämst. Varenda hjärtslag. Vad spelar det för roll?

Det känns för övrigt som jag är ganska missvisande. Har mått så bra den senaste tiden, men det finns liksom inte så mycket att skriva, mest en diffus känsla av glädje, att allt liksom rusar förbi. Jag har byggt upp ett skydd, när ångesten kommer är den lättare att hantera. Lite som att ha en regnjacka istället för en ylletröja när det regnar. Att vända negativa tankar är lättare, ett misslyckande innebär inte dagars ångest, på sin höjd några timmar. Tillvaron är inte längre en grå dimma, allt känns inte längre meningslöst. De flesta dagar vaknar jag med en nyfikenhet, en vilja att ta emot vad dagen har att bjuda på, istället för att ta mig igenom dagen med ett sammanbitet ansikte och en längtan efter att dagen ska ta slut. Det känns skönt att kunna inse det även när det känns jobbigt.

Livet är helt enkelt spännande nu. Lite fjärilar för en fin, snäll pojke dessutom. Kan utvecklas till något jobbigt om jag har otur - båda vill fortsätta leva det fria livet ett tag till. Exet är inga problem. Förstår inte för mitt liv hur tre års trygghet kunde brytas upp så lätt - en månad efteråt tänker jag knappt på honom ens. Ibland har man tur, inte sant?

Att vara sällskapssjuk.

Lördag kväll. För första gången på hur länge som helst sitter jag ensam i mitt rum och gör ingenting. Ensam. Kryper innanför min bröstkorg, ångesten, i attackposition. Väntan.

krafsande

Kanske börjar frihetsberusningen svalna. Det är något som gnager, någon sorts oro som krafsar innanför bröstkorgen. Känslan är bekant, men inte innebörden. Varenda gång jag har någonsin upplevt ångest har den här känslan varit förvarningen, men på senare tid är det bara krafsandet som uppstått. Ångesten har uteblivit. Har jag blivit lite stabilare nu, såpass att jag kan hålla undan ångesten och bara behöva stå ut med krafsandet? Trots det pumpar hjärtat snabbare, en tyngd lägger sig över mina axlar, är bara så rädd. Vill inte förstöra, vill inte skrämma bort. Att allt skulle vara lätt är bara en illusion.

Memories start to fade, only a gray thought of something
Was it even me?
All the scars remind me I was somewhere
Forgotten you were so don't dare to rise
Stay in your tomb, whoever you were

lycka - en tillfällighet?

Det är svårt att greppa, att jag bara för sisådär en månad sedan kände att livet bara var en lång väntan, att allt var grått, tråkigt och meningslöst. Grubblade på varför jag ens fanns till, men fortsatte i samma dimma, en dimma av självhat och stress. Förändringen skedde så plötsligt. Jag mår bra nu, åtminstone bättre än jag trodde var möjligt. Bättre än på länge. Går igenom dagarna med ro i sinnet, leende, på sin höjd med en orolig känsla i bröstet. Visst krafsar den rastlös i bröstet titt som tätt, men det sänker inte ned mig, nu är jag stark nog att stå emot. Allt flyter på, skolan är snart slut, har börjat promenera nästan varenda dag - njuter av det och längtar efter det. Vågen visar återigen 45 kilo, jag är nöjd, ser ut som jag vill, är tillfreds med mig själv. Ja, för första gången på så länge jag kan minnas är jag nöjd med hur jag ser ut. Inte bara tillfälligt, inte bara när jag sminkat mig och fixat mig in i minsta detalj, utan nästan hela tiden. Det är en helt sjuk och ovan känsla att granska sig själv i spegeln och inte bara hitta fel. Jag hoppas att det räcker länge, att jag kan få må bra ett tag till. Jag hade ju hunnit glömma hur det kändes att skratta mellan gångerna, hunnit glömma hur det var att vara glad mer än två dagar i sträck.

Men den bittra sidan av mig finns kvar. Den sidan som jag försöker putta undan, den som säger att lyckan som upplevs nu är falsk, det är bara frihetens rus, det kommer inte räcka för evigt. Den ligger bara som ett lock över problemen, som fortfarande finns under ytan. Men nu är det så jag vill leva, jag vill ha lyckorusen. Nu kan jag leva som jag vill, och som det är nu så vill jag ha den tillfälliga lyckan, spänningen. Ett liv jag inte har kunnat utforska.

Helgerna är helgalna, längtar. Lever fullt ut, lever livet. I helgen var det fest igen, verkligen börjat festa ordentligt nu och det är så underbart. Att få låta spärrarna gå i dimman en stund, leka lite. Fick i fredags sällskap av samma söta pojke som förra veckan. Jag tycker om honom, men vill fortsätta partylivet lite till, man kan ju inte gärna gå in i ett nytt förhållande så tätt inpå det förra, och vad jag har förstått av honom vill inte han ha ett förhållande heller. Man får väl se vad som händer.

dancing the night away

Åh, igår, en sådan där dag man vill aldrig ska ta slut. Börjar med en fet promenad, blir chill i solen med vänner, vidare till en skog där det var stamp. Dansande människor i en röra med utspridda filtar här och var, så skön stämning, alla var så glada. Jag också, drack vitt vin med 7up light, enklast så. Allt var så mysigt, luften var len och det var varmt. När det drog sig mot midnatt åkte jag hemåt för att dra till en fest. Efter 45 minuters väntan på tåget visade det sig att festen var slut, men fick träffa honom ändå. Vi fulade oss med hans kompisar, pratade lite, skrattade lite. De var fulla. Jag fick sällskap hem den kvällen. Eller natten, halv tre var vi hemma, gick och la oss. Jag drack vatten som en häst utan att bli otörstig. Bara sova, prata om allt, kramas och mysa. Ända tills morgonsolen lyste genom fönstret. Tänk, om jag hade vetat det när jag var nybliven sjua, och dökär i honom... ler åt tanken innan jag somnar.

Började dagen med en promenad för att komma hem och se att man snuddat vid femman igen, inte helt fel. Stirrande blickar på pendeltåget bevisade min tes. Avundsjuka blickar som skannar, fastnar på mina ben. Upp, snabb blick på ansiktet, viker undan blicken. Jag vet vad ni tänker.

Förtydligande: Det är inte mitt ex jag syftar på i texten.

spritter

Det spritter lite av glädje i mig. Har varit ute och rensat tankarna totalt under en powerwalk á en mil. Så avslappnad, sitter och bara sjunker ner i stolen. Är bara så glad, utan anledning, och det är så skönt. Jag minns inte när jag satt framför datorn och log sist. Har verkligen insett att powerwalk är den träningsform som passar mig bäst - då tänker jag inte på någonting, jag bara går, och den enda tanken som dyker upp är "gud, vad skönt det är att gå", och efteråt är man helt upprymd. Ingen prestationsångest, inga måsten, inga si och så många minuter eller kalorier, bara njuta. Åh. Sådana här stunder kan man nästan glömma alla bekymmer!

kluvenhet

Allt flyter väl mest på som vanligt. Känner mig lite ensam, men uppbrottet med pojken har inte förändrat mitt liv så drastiskt som jag trodde. Förutom att vi har smsat mer och kommit bättre överens än vad vi gjorde när vi var tillsammans. Oh, the irony... Det enda som är jobbigt är att vara så kluven - vill träffa honom, vill inte. Vi har träffats två gånger sen vi gjorde slut. Inget hände förutom en kyss båda gångerna. Varnande fingrar i luften, men det är ingen fara, för jag vet vad jag gör. Men jag känner mig så kluven, halva mig vill göra mer, halva inte. Men jag får nog försöka avstå, för allt skulle bara bli så knas. Sen om man träffar någon ny så måste man sluta ses och det skulle ju bara bli som att göra slut igen. Vilken soppa...

Dock känns allt lite spännande. Singel, nya möjligheter. På Valborg var det fem killar som mer eller mindre flirtade med mig. I vanliga fall är jag helt osynlig på fester, så den skillnaden var ganska drastisk. Hur som helst var det den trevligaste kvällen på länge, var så glad att jag ville krypa ur skinnet, fast det försvann dock ganska fort.

Vågen dagen efter dödade det sista unset. Gick upp 1,5 kg denna helgen också. Fattar inte hur jag varenda helg lyckas gå upp så mycket. Som tur är hinner jag oftast gå ned det under veckan igen, men det suger ändå. Jag fattar verkligen inte att jag ens bryr mig om vikten. Jag vet ju att lite fett har satt sig på rätt ställen och att jag har mycket mer muskler nu för tiden. Men det hjälper inte. Självdestruktiviteten tvingar mig upp på vågen, varenda morgon. Tröttsamt. Börjat föra träningsdagbok med, fråga mig inte varför. Vill väl känna att träningen är meningsfull på något sätt.

en liten strimma hopp

Imorse mådde jag uselt. Fysiskt alltså. När jag drog in ett andetag så chockhöjdes pulsen för att sänkas när jag andades ut. Jag var tvungen att sitta ner när jag sminkade mig, kände mig så svag. Tänkte att nej, vad fan, skärpning nu. Mu får det vara bra. Trots illamåendet som tröttheten orsakade åt jag en riktig frukost för första gången på alldeles för länge (nästan två veckor). Smsade lite med ... vad ska jag kalla honom nu då? Mitt ex? ... igår och fick en del saker klara för mig.. Du behöver inte oroa dig över att jag är ledsen. Finns här om du vill prata. Det är så skönt att inte vara osams, att vi fick ett fint avslut.

Han frågade om jag ville ses. Halva jag ville verkligen säga ja, men jag insåg att det bara skulle göra det hela värre, så det blev ett nej ändå. Kudden blev blöt av tårar, kinderna sträva. Lugnet spred sig till slut ändå. Han förstår. Han finns där trots att jag lämnade honom. Å andra sidan sa han faktiskt att han själv haft samma tankar, men han ville stanna hos mig för att han trivs med mig.

Förvirringen är total just nu, jag saknar och känner mer för honom nu än på länge, men det är antagligen för att man omedvetet tänker på alla fina saker som försvunnit. Gamla minnen, ensamheten som skrikande gör sig påmind. Men det är bara att härda ut, det är en del av processen. Skulle jag gå tillbaka skulle samma sak hända igen, det skulle inte funka. Vi var ändå tillsammans i tre år. Läka, prova vingarna ett tag, sen får man se. Jag tror att det kanske kan börja ljusna lite nu.

solskensvecka

Solskensdagarna är över och nu är den här, dagen jag varit rädd för, dagen innan skolan börjar, kvällen innan skolan börjar. Verkligheten kallar, känner att ångesten, ensamheten, börjar vakna till liv och klösa i mitt bröst. Kittlar lite, som om det vill retas lite, innan det attackerar mig med fulla krafter så fort solen gått ned. Imorgon börjar skolan igen. Då kan jag inte ta flykten till bedövande hunger eller träningsyrsel. Då måste jag äta regelbundet igen. Något jag inte gjort de närmsta dagarna. Det har princip sett ut såhär; jag har vaknat ganska tidigt, gått ut och gått en timme, kommit hem, duschat, gjort mig i ordning. Åkt till en park med mina kompisar varje kväll, gjort en brasa, varit tung. Har tillfälligt kunnat släppa alla tankar.

Men det är inte så enkelt, jag vill pressa mig till min gräns, känna hur hungern lägger en slöja över sinnet, bedövar. Har gått hela dagen utan mat, men när man röker på kvällen kommer aptiten tillbaka och man kan äta i alla fall lite grann. Så lättgenomskådad, minsta ångestgrej som dyker upp - direkt kommer trixet med maten och uppdragen dos av träning in i bilden.

dagens frukost: gråta i tre timmar

Det är väl nu det börjar. Vaknar med en molande värk i bröstet klockan nio, det känns som något klöser i en. Innanför skulderbladen. En timme senare, måste vända mig i sängen, nacken och kudden är blöta och kalla av tårar. En timme till, total kraftansträngning, sätter mig upp i sängen. Lägger mig igen, orkar inte, vill inte, gråter. Vill inte gå upp. Vill inte äta, vill ingenting. Mitt huvud är alldeles tungt och tårarna är slut. Det klöser fortfarande. Vill skriva av mig allt, alla känslor, men får inte ut ett ord rätt. En cigg och en kopp kaffe hade inte suttit fel, men jag orkar inte ens det. Jag orkar inte gå till gymmet. Jag orkar knappt smsa någon kompis, inte ens för att bli av med den akuta känslan av total ensamhet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till. Skolan börjar på tisdag igen, och då kan jag inte fly på något sätt. Måste vara fokuserad. Jag är så jävla rädd, för nu känns det verkligen som att jag tänjer på gränserna för vad jag orkar. Det här kommer bli den jobbigaste månaden i mitt liv.

den hemskaste människan i världen

Jag känner mig så vidrig, men det måste man ta. Har gjort slut med min pojkvän sedan 3 år tillbaka nu, fattar inte vad som händer i princip.

Förbjudet. (mobilinlägg)

Just nu är lättnaden jag upplever förbjuden. 6.3 km skogsrunda i morse på tom mage. Den är fortfarande tom. Det är så skönt... Darrar lite, njuter av solen. Bara en liten stund.

Känslorna är blandade. Det känns som att jag är tillbaka i verkligheten. Smaken av ketoner i munnen, skamset erkänner jag för mig själv att jag saknat den. Känner igen tankemönstret som dyker upp. Att det inte är någon fara. Farligt. Att hålla mig på rätt sida den hårfina gränsen är en utmaning. Men idag så skiter jag i det. I need this. Två kilo upp på lovet är inte okej.

Lagom motsägelsefullt gentemot förra inlägget?

en liten tanke i hängmattan

Verkligheten, kära vänner. Vad är det? Är det något som alla är delaktiga i, eller är det bara en definition på något som inte finns? Är verkligheten bara den gråa sanningen eller kan den också innefatta glädje? Det beror på vem man frågar. Verkligheten uppfattas individuellt, precis som allt annat. Den blir vad man gör den till. Varför spelar allt så stor roll för oss?

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det är många fler därute som lever i en precis likadan verklighet som mig. Fler, som inte gör något väsen av sig, som kanske aldrig visat vad de känner. All fixering, allt kontollbehov, det är verkligheten för mig, och många andra. Att försöka leva parallellt med den riktiga världen och ens egna fixeringar, det är ganska svårt ibland. Att försöka glömma att det egentligen inte spelar för roll - för vad spelar siffror för roll i ett riktigt liv? Siffror på vågen, på måttbandet, på maten man äter, hur mycket man förbränner. Det spelar ingen roll egentligen, varför ska det vara så svårt att inse?

Det händer ofta att man blir helt matt, så trött på att man inte kan komma ur sina destruktiva tankebanor. Det hade ju kunnat vara så enkelt att bara skita i det, egentligen. Frågan är då varför man inte gör det. Det är ganska logiskt egentligen. Att byta världsbild gör man inte över en natt. Det som varit en central del av ens liv under lång tid kan man inte riktigt släppa, det blir som en del av identiteten. En parasit som suger sig fast, lever på självhat. Man märker det inte förrän det är försent, och då står man där. Trött, rädd och ensam.

Jag har tänkt på det här ett tag nu. Varför det ska vara så svårt att sluta bry sig. Det blir som ett jävla beroende till slut. Helt sjukt. Men det känns på många andra plan som att mitt liv fick ett uppsving sedan solen kom fram. Skillnaden är verkligen enorm, fast är lika fixerad förstås. Inser att texten jag precis skriver är väldigt förvirrande. Att placera orden rätt kan vara en utmaning ibland...

En underbar dag

Idag var utan tvekan den bästa dagen på länge. Vaknade utvilad, solen sken och mitt humör var på topp. Nationella provet gick som en dans, pennan glödde och alla tankar flög ut på pappret. Alla i min klass hade tagit med sig sjuka mängder mat och godis - en kille hade 2 liter sockerläsk, ett paket Mariekex och ett paket chips med sig. Tror han åt gifflar också, och han är smal som en sticka. Helt sjukt. Själv hade jag runt fyrahundra kalorier att mumsa på; ett äpple, en kiwi, 30g mörk choklad och några klubbor. Jag var så koncentrerad att jag bara hann äta äpplet och dricka min Loka Coconut Dream, som för övrigt var så sjukt god att jag nästan tappade koncentrationen. 11.03 lämnade jag in mitt prov, 5,5 sidor krönika, nöjd och glad.

Det blev impulslunch med en kompis från klassen, vi begav oss till ett sushiställe. Vi avnjöt en riktig delikatess vid fönsterbordet, det blev sju bitar och skön mättnad. Vid ettiden var jag hemma igen, ville hitta på något, var så rastlös. Tänkte ta en promenad, men ville inte vara ensam så träffade en kompis. Vi gick upp till en sjö, softade, jag fotade lite bilder, såg vitsippor, var glad. Det var så vårigt, det kändes som livet återvände i solstrålarna. Det slutade med att vi i ungefär en och en halv timme utforskade skogen som små barn. Sjukt roligt, fastän jag gick vilse i en radie på typ fem meter.

Det här var precis det jag behövde. En helt lyckad dag utan ångest. Åt kanelbulle med mjölk på jobbet, fastän jag egentligen inte skulle äta något onödigt denna veckan. Gjorde ett undantag idag. Nu peppar jag påsklov och konsert imorgon... och kemiprov.

helvetesvecka och återvunnen träningsglädje

Mitt i helvetesveckan. Måndag, fysikprov i optik. Tisdag, prov i datorkommunikation. Onsdag, prov i datorkommunikation. Torsdag, nationella prov i svenska. Fredag, kemiprov. Förra veckan trodde jag att jag skulle dö, men det blev inte så svårt ändå. Nu tackar jag mig själv för att jag inte är en slacker och hänger med på lektionerna. Samtidigt har jag införskaffat en skrivbok. Tänkte skriva upp allt jag tränar där, lite som motivation. Fast det känns som om jag kanske kommer ångra det i efterhand, jag vet inte. Jag får akta mig för negativa effekter... Men jag känner mig ändå peppad nu. Våren innebär mysiga promenader och joggingturer.

I helgen gjorde jag det. Tog en joggingrunda på 6.5 km (gick 1 km av det) - och det var så sjukt skönt! Det var en ren lyckokick, så gott som, att orka kämpa, att pressa lite till - men inte för att jag annars skulle få ångest. Jag kämpade för att jag ville, för att det var så härligt att springa. Känna stigen under fötterna, vara omgiven av träden, andas. Inte alls som att stå på crosstrainern och snegla på klockan varannan minut. Det var så att jag nästan hade tappat hoppet om äkta träningsglädje igen, men nu vet jag att den finns. Gympasset idag var faktiskt inte heller lika tråkigt som det varit den senaste tiden.

Fick för övrigt en chock nyss. Typ när jag i morse vägde 47.8 (usch) och nu, efter träningen - 46.6? Trodde inte mina ögon. Jag måste bajsa som en elefant... Måste dock erkänna att jag saknar att väga runt 45 som jag är van vid, men eftersom jag vägt mer än det såpass länge känns det ändå okej. Min pojkvän grinar inte illa i alla fall. Jag borde nog ta tag i mitt vågmissbruk. Men jag är så rädd att jag helt plötsligt ska få lust att ställa mig där igen och BAM! så står siffrorna skyhögt och den ångesten, det är det jag är så jävla rädd för. Töntigt?

Kanske borde man uppdatera lite oftare istället för att skriva wall of texts containing non-interesting information?

alltid exakt likadant.

Det känns som att jag inte har något att säga. Ingenting blir som jag vill, orden blir bara en enda röra. Har väl haft det helt okej det senaste, ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Registrerar inte vad som händer, det bara flyger förbi. Ingenting gör något intryck. Studsar av mig som om jag hade en sköld på mig.

06:40, vaknar upp till den bittra verkligheten. Vill skjuta det fula ansiktet som jag möter i spegeln, sömnmosigt och svullet. Vågen visar att jag gått upp två kilo exakt i helgen, 47,6 nu, ja, det var ju kul. Vidriga kossa. Visserligen ger vätska och tarminnehåll ett överflöd men det spelar ingen roll, siffrorna skriker åt mig och bitterheten sprids som en injektion i mitt blod.

Möter en sötsliskig doft av crossianter på busshållplatsen, äcklas. Vandrar i den grå dimman, väderprognosen ljög idag igen, fryser i min tunna vårjacka. Idag skulle jag nog frysa i vad som helst. Bitterheten lämnar ingen plats för värme, all kraft riktas inåt. Kan ju inte säga ångest, för det är ju inte det. Det är bara någon sorts ilska, frustration och en släng av ångest kombinerat. Mest hat. Vill gå till gymmet och svettas bort allt äckel, plågas lite, känna lugnet efteråt, hoppas att tarmarna kommer igång lite. Se kaloriräknaren dras uppåt, tiden som går så långsamt, känns som en evighet och ändå är det 20 minuter kvar.

Jävla måndagar.

man kan alltid låtsas att man har ett liv

Ett utbrott senare var allt frid och fröjd. Man kunde ju hoppas det i alla fall. Efter att jag skrivit förra inlägget fick jag ett totalt breakdown inför mamma och pappa, grät, grät, grät. Berättade att jag mår dåligt (men inte ett ord om ätstörningen), så det känns lite bättre mellan oss nu, men jag fick inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. Hade väntat mig antingen förståelse eller hysteri men fick ingetdera.

Det känns som om dagarna sedan dess mest rullat på i vanlig ordning, utan något minnesvärt. Gråa dagar bland alla andra. Hunnit ha urinvägsinfektion, irrat runt en halv dag och lämnat pissprov på vårdcentralen för att få höra "drick mycket så går det över" och sedan blivit frisk igen. Fick hoppa över träningen i flera dagar på grund av det, sög lite men hände inget. Har haft en helg med alldeles för mycket godis, men inget ältande över det. Haft grymt svårt matteprov och fått mvg med stjärna på ett fysikprov. "Jag vill ha det där som exempel på hur man ska skriva uträkningar, du gör det snyggare än jag", sa min lärare och jag trodde inte mina öron, är helt säker på att fysiken står för sisådär 50% av min magkatarr. Har fnissat åt programmeringsskämt, köpt en vårjacka, bestämt mig för att spara ut håret för en gångs skull.

Treårsdag med pojkvännen igår dessutom, helt otroligt att han orkat med mig så länge, trots att vi precis haft en rätt jobbig period med mycket tjafs och sånt. Intressant att höra lite om mitt liv? Yeah, right.

orden börjar dö och allt är bara grått

Jag sprängs. Jag har så mycket att säga men allt är bara tomt, inga ord kommer fram som jag vill. Allt är en enda sörja av måsten, och det enda jag får ut av det är en kortvarig och ofta utebliven tillfredställelse, som inte ens är värd ångesten bakom. Jag är så förbannat trött, så trött att jag bara önskar att jag kunde lägga mig ner och bara skita i precis allt, men det går inte. Jag är en slav under mig själv, under min kassa självkänsla, min prestationsångest. Under hatet. Jag avskyr mig själv mer och mer. Vem fan hatar inte den som utsätter en för psykisk misshandel? Det är precis det jag gör, hela tiden, omedvetet, utan slut. Jag är så rädd för framtiden, för om jag inte presterar precis nu är min framtid förstörd och värre än såhär, värre än det varit, vill jag inte uppleva. Motsägelsefullt nog tänker jag aldrig ens framåt, drömmer aldrig, fantiserar inte ens. Jag har inte ens någon framtid om jag ska hålla på som jag gör. Det är fucking mayhem inuti min själ just nu, kaos, helvete, flippar ur. Men utåt syns ingenting. Det enda som växer är klumpen i halsen. Kväver mig.

Det känns inte ens värt att skriva om de "bra dagarna" för jag har ändå tappat greppet om vad en bra dag innebär. Är det en dag när humöret är neutralt större delen av dagen och man är glad några stunder? Så nära kommer jag, men minst en gång kommer tankarna och sänker mig. Sänker medelvärdet. Derivata negativ.

Men förra torsdagen var magisk. Sorgligt nog insåg jag hur ofta jag glömmer hur äkta skratt känns, men i torsdags skrattade jag. På riktigt. Blev helt fascinerad, är alltid så avundsjuk på människor som kan skratta ofta och äkta. Men det hinner jag inte tänka på nu, för nu är det jag och ångest som ska ta itu med lite underbar prestationsångest. Det känns ungefär som om man skulle ta en skröplig gammal tant med rullator för att springa maraton. Ta mig härifrån

I can't simply run away from this

Det känns lite som en mardröm. Jag har slitits ur min trygghet, försöker le och intala mig själv att allt är bra, för att en stund senare inse att det inte alls är bra. Det kryper i hela mig, jag vill ha förändring, nu. Kämpar hårdare. Det kan inte fortsätta såhär, det går inte. Vill inte se mina höftben inbäddade i fett, vill inte se hur benen kommer allt närmre varandra, hur armarna blir fläskigare, ansiktet rundare. Jag får panik, jag blir så rädd, min största rädsla flåsar mig i nacken och jag kan inte springa fortare. Jag vill bara skrika ut min frustration, för jag fattar inte var allt det här kommer ifrån, så plötsligt, så oförutsägbart. Jag vill vara liten och skör, spegla min insida. För min insida är liten och skör, jag är bara rädd och osäker, vågar inte bära så mycket, kan inte.

Jag försöker igen, försöker se med objektiva ögon. Tänka positivt, "det är helt okej", "det kunde varit värre", "vad har du att klaga på egentligen?". Men det är bara tomma ord, en stor lögn för mig själv. Den eviga pessimisten. "Allt går om man tänker positivt", säger optimisterna. Men det är inte så lätt att tänka positivt om det innebär att man måste intala sig saker man inte tror på det minsta.

Ett år senare känns det overkligt. För ett år sen var jag mitt uppe i att kämpa emot ätstörningen, äta mer, leva mer, inte vara en slav under kaloriräknande och måsteträning. Mådde så jävla bra då, hade så mycket att vinna - och jag orkade faktiskt kämpa emot all ångest, och jag vann... Ja, det var vad jag trodde i alla fall. Jag vet att jag står och svajar på kanten nu kanske, men det är som om att så länge jag håller mig inom en viss viktram, så är det lugnt. För nu vet jag ju att jag blir nöjd till slut, jag vet vart gränsen går. Kanske är det just det som är så farligt?

Vårkänslor

Äntligen börjar livet återvända. Solen börjar värma, snön börjar smälta och livet börjar spira under den döda marken. Såg några treklöver på vägen hem, som tappert tagit sig upp genom det gula gräset. Ler. Är det nu det börjar? Nu man äntligen kan få känna, stå starkare emot ångesten? Gick hem från gymmet med darriga ben och halvslutna ögon, njöt av solens varma strålar och surrandet i huvudet. Som att vara i en annan värld, avtrubbad, långsamma reaktioner, den äckliga smaken av fettförbränning i munnen. Så skönt att träna idag, inte bara ett måste utan även en njutning. Särskilt efteråt. Dränker mig i de härliga signalsubstanserna som framkallas samtidigt som svetten och surrandet. Och samvetet, åh, livet kan inte bli bättre just då. Man får passa på att njuta medan man kan, de dagar som bjuds, och på våren blir de allt fler. Dagar då man tror att allt är som det ska, allt annat känns så långt borta och man tänker överdriver jag inte? Mår jag verkligen så dåligt?. Längtar.

lite a robot: repeat repeat repeat

En vecka långt borta från tryggheten, när tryggheten i tanken "jag vet ju att jag går ner det igen" inte längre stämmer. Trots det, trots träning, trots att allt är som det brukar står vågen stenhårt kvar på fyrasjunoll. Hela veckan. Är så van vid att siffrorna trillar ner under veckan och stiger lite under helgen. Men inte nu. Inbillar mig fettvalkar och dubbelhakor, inbillar mig extrem svullnad runt magen, stora lår, proportionerna blir skeva inför mina ögon. Saknar höftben. Saknar. Alltid denna strävan efter det man inte kan få. Försöker hjärntvätta mig själv, tänka att skärp dig, du ser ju rätt bra ut, vad klagar du på, det kunde varit värre men det är så ihåligt att jag inte ens tror på mig själv. Självkänslan är körd i botten. Är så rädd.

Varje gång jag tänker efter, så sveper ångesten över mig. Jag hatar den jag är. Jag förstår inte varför folk vill umgås med mig och jag är så fruktansvärt rädd att plötsligt bli vända ryggen. Att folk plötsligt inser vilken patetisk nolla jag är, att jag inte är någonting förutom rädsla. Jag är bara en liten hare, jag vågar ingenting. Vänder problemen ryggen för att kunna fokusera på att hata mig själv lite till. Jag är så trött på att vara rädd, men jag kan helt enkelt inte fatta att folk tycker om mig och vill vara med mig. Det går så tvärtemot min verklighet.

tillbaka till verkligheten

En veckas frist, sedan var det slut. Visste mycket väl att tiden jag skulle få njuta blev kort, men jag tog vara på det, bara få vara för en gångs skull, slippa alla krav och måsten. Kände att glädjen som hann infinna sig kanske skulle hålla sig hyfsat stark även när skolan började igen? Kanske skulle den vara som en stabil grund att stå på?

Men nej, jag hade fel. Som vanligt. Nu sitter jag här igen, efter två dagar i skolan, och känner mig som överkörd av en jävla bulldozer. Jag är tyst, för jag orkar inte prata. Magkatarren hälsar på och som vanligt har jag glömt tabletterna hemma. Att försöka koncentrera sig på exponentialfunktioner och potensfunktioner, när magen svider och det gör ont att sitta ordentligt, är svårt. Att försöka koncentrera sig när ångesten börjar krypa på en och säger till en att man suger för att man inte ens klarar det där..., då blir det fan nästan omöjligt. Som grädde på moset, ett prov man inte fattar någonting av, fullt med krångliga termer. Ångesten göder sig fet som en gris, tack vare att jag har varit dum nog att få för mig att döma mitt värde enbart på utseende och skolprestationer. Som jag ändå aldrig är nöjd med. Möter återigen spegelbilden, ett spänt ansikte ser tillbaka på mig. Med tomma ögon. Det finns ingen plats för någon känsla utom tomhet, men hade det funnits lite plats, så hade jag blivit rädd. Jag hatar när jag får såna där tomma ögon, men det är väl ändå logiskt, för inte ens smink kan få tomma ögon att lysa.

Det existerar bara en tanke nu. Två dagar, och jag är utpumpad. Hur i helvete ska jag orka med den här skiten i ett och ett halvt år till?

Nu är det tyst.

Kompensationsdag per automatik. Det bara blev så. Aptiten är inte på topp, ångesten drog iväg mig till gymmet och ställde mig på crosstrainern i en timme, minus 632 kalorier, lite styrketräning. Jag såg en kille jag kände, mötte blicken och skulle hälsa, men det tog säkert tre sekunder extra innan mitt "hej" slapp ur munnen. Reaktionsförmågan är inte på topp när kolhydratsnivåerna ligger på kritisk nivå. Kom hem, åt lunch, åkte iväg till stan en sväng. Fick mig ytterligare nästan en timmes promenad. Så skönt nu, är lugn, äntligen. All ångest som byggdes upp under helgen tynade bort. Känner mig lite som en alkoholist som tagit en sup trots att han inte borde. För det här är ju det fega sättet att försöka bli av med allt det jobbiga. Men jag vet ju själv att jag inte orkar hålla på såhär varje dag ändå.

jävla vågjävel

Jodå, resan hem gick fint. Satt och var hungrig större delen av resan eftersom att jag bara hade godis att äta och redan hade ätit för mycket. Lunchen/middagen blev en stor stekt macka med kyckling och några pommes på det... Åt lite gröt och två chokladrutor på tåget typ. De jag åkte med satt och åt typ hela vägen, chips, ostbågar, bilar, choklad, jag vettefan... fattar inte hur man kan. Tiden i fjällen var mysig men ångest. Bara för att jag inte fick utöva mitt beroende: väga mig. Så jävla äckligt patetiskt. Att en jävla siffra ska forma hela mitt liv, det är ju helt absurt egentligen...

Så, det första jag gjorde när jag vaknade hemma var att ställa mig på den satans vågen, andas ut av lättnad. 45,6, Minus ett kilo, alltid något. Inte ätit på tolv timmar så hade fin mage för första gången på evigheter. Idag? 47,0. Plus 1,4 kg?! Tack för den. Hur fan går man upp över ett kilo på en dag? Jag är verkligen sämst. "Men det är bara vatten yada yada yada", jo kanske, men skit samma, jag ska till gymmet och nöta crosstrainer tills jag får sura uppstötningar. Men får väl försöka se det från den ljusa sidan, var bäng hela dagen igår och åt som fan, vilket betyder att aptiten idag inte alls är lika stor. Så den skillnaden jämnar nog ut sig snart... hoppas det i alla fall. Undrar vad som hände med disciplinen jag hade en gång?

Frustrerad i fjällen

Just nu sitter jag i en mysig liten fjällstuga och surfar på 3g-nätet. Alla har däckat efter en dag i backen och en i princip sömnlös tågresa. Själv kan jag bara inte slappna av... Känner mig hela tiden så fel. Som om jag bara är en börda för resten av sällskapet. Trots att jag vet att de närmsta fyra dagarna kommer ägnas åt fysisk aktivitet, kan jag inte skaka av mig den irriterande rädslan. Fem dagar utan att väga mig, VARFÖR skulle det innebära massiv viktuppgång? Inte ett dugg sannolikt. Ändå är jag så rädd, känner hur hela magen veckar sig trots att den inte gör det. Ser mitt rödrosiga ansikte i spegeln och äcklas. De andra klagar på en ann annan tjej och jag är rädd att de klagar på mig också, när jag är utom hörhåll. Konstant tänkande. Vågar jag dricka sockerstinn alkohol i morgon? Fan vad mat är jobbigt när man inte är hemma... så rädd så rädd. Varför måste det bli såhär?

The day after breakdown.

Visst får man ett underligt lugn, en stund efter att man haft ett totalt psykbryt? Två och en halv timme låg jag i min säng och grät igår. Slutade gråta en stund, satte mig upp i sängen (en procedur som tog fem minuter) och började gråta igen. Började gråta vid tanken på att ens försöka orka plugga. Skrek på mamma när hon tjatade, försökte komma med "smarta lösningar". Inget medlidande var den enda intrycket jag fick. Slängde mig på sängen igen. Kudden blev svart och beige av smink jag inte orkade tvätta bort. Pappa kom in efter en stund. Vid det laget var jag helt utmattad. Idag är jag bara lugn, men känner hur stressen och ångesten bränner kvar lite grann längst in. Nästan som när man bränner fingret på en varm plåt. Smärtan är borta, men det svider lite grann.

Det slog mig, när jag skulle sova, att jag aldrig har brutit ihop såhär förut. Nog att jag har plågats av ångest i timmar, fått panikattacker och krupit ihop till en hyperventilerande boll. Men aldrig någonsin har jag gråtit i timmar och känt att tårarna aldrig har tagit slut. När jag väl gråter brukar det vara i kanske fem minuter, max en halvtimme. En timme någon enstaka gång. Men inte nästan tre. Att jag upplever att jag inte mår lika dåligt som förr kanske bara är något jag instinktivt och omedvetet intalar mig? Det skrämmer mig, att inte ens kunna avgöra själv något så simpelt som hur man faktiskt mår.

tårarna tar inte slut.
så jävla mycket att göra
måste göra,
orkar inte,
stress
stress

skjut mig. snälla

Muntert värre

Idag är en sån där dag när precis allt suger. Känner mig så brutalt värdelös, äcklig och ful. Som om själen ersatts av ett stort, svart, sugande hål i mitten av lungorna. Att samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken, och klumpen i halsen skaver som glasskärvor, försöka förstå obegripliga fysikformler. Allt snurrar ihop till en gröt i huvudet och fy fan vad du är dålig som inte kan klara G-uppgifterna ens? Fysik B nästa år, det lär ju gå som en dans. Inte.

Alla tankar bara exploderar. Kedjereaktioner som aldrig tar slut. Förstår inte ens att jag försöker, det kommer inte spela någon roll ändå. Prestationsångesten kväver inte bara lusten att lära, den förstör också möjligheterna till en lyckad framtid. Den förstörde min högskoletid, den förstör min gymnasietid och min nutid och den kommer förstöra min jävla framtid, om jag ens har någon. Frågan är ju om man ens vill veta vad den har att bjuda på när allt blir såhär stup i kvarten. Kolsvart, sylvass ångest. Återgår till att försöka läsa om tryck och pascal i fysikboken. Arean genom kraften. Som ångest. Ibland känns den inte så mycket, utspridd, fram tills den koncenterar sig till en punkt och genomborrar en med hänsynslös kraft.

Jag efterfrågar bara lite rutin, lite regelbundenhet, är trött på att jämt undra. Mår jag bra eller dåligt? Bra och dåliga dagar. De bra dagarna är så bra att jag funderar på om ångest ens kan finnas och de dåliga är så dåliga att man frågar sig om de bra dagarna verkligen är, eller om de bara är illusion. Jag är så jävla trött på det här nu. Låt mig bara slippa det någon helvetes jävla gång, snälla?

Förbjuden saknad.

Jag kan inte ens uttrycka mig i ord. Hjärnan går på tomgång, är helt utmattad redan och skolåret har knappt ens börjat. Det känns som att allt ligger på en oändlig hög som aldrig tar slut. Prov på torsdag, måste plugga, orkar inte. Orkar inte stressa upp mig på provet, sitta med svidande mage, ångest, kallsvett och hjärtrytm på 120 för att jag inte kan lösa uppgifterna, orkar inte känna hur klumpen i magen blir tung när man får tillbaka provet och inte får mvg eller starkt vg. Vad ska jag ens med betygen till? Jag kommer inte orka läsa på högskola ändå. Bra betyg gör mig inte till en bättre människa. Jag är usel ändå. För vem tycker om en person utan självkänsla som bara klagar på sig själv, egentligen? Ingen orkar med det i längden. Jag är allt jag inte vill vara och det gör mig galen.

Jag som trodde det blev bättre. Hade visst fel. Sitter och klickar runt bland gamla bilder, saknar, vill vara sådär skör och liten igen. Mapp: Skräckexempel. Tårar i ögonen, hur kunde det gå så långt? Hur? Varför just jag? Allt bara snurrar omkring mig just nu, jag får inte fatt i någonting. Men vad spelar det för roll, jag har ju allt utrymme i världen att skriva osammanhängade blogginlägg för det är väl ingen som läser ändå. Bloggen är precis som mig. Ointressant.

Ups&downs are upside-down

Äntligen börjar uppförsbacken ta slut. Har befunnit mig i en sorts svacka under ett tag nu, särskilt de två senaste månaderna har varit riktigt jobbiga. Men nu känns det som att det äntligen på väg mot en i alla fall något bättre tillvaro. Känns skönt att det börjar släppa lite. Skolan ställer mycket krav nu, eller så är det snarare jag som sätter höga krav på mig själv, men eftersom att humöret är stabilare så lyckas jag hålla mig hyfsat lugn. Låter mig inte stressas upp och dras med i ångestens vilda strömmar. Jag vet inte hur länge det kommer att vara, men jag får ta vara på tiden som ges. För när som helst kan det vända igen... för jag längtar fortfarande bort.

"Jag saknar dig"

Två gånger. Två personer. En kväll. Saknar MIG av alla. Åh. Lycka. Skit samma att jag fick extremt sötsug och åt en massa popcorn (lowfat med cheddarkrydda visserligen), två rutor choklad, några jordnötter och en skorpa med lite jordnötssmör på. Ibland är det ingen fara!

Typiskt att det ska vara så gott, va?

Jag vet inte om jag fått fnatt, eller om det beror på min bortfallsblödning (låtsasmens?) men jag har fastnat för jordnötssmör. Det absolut mest kaloririka pålägget man kan hitta, förutom äkta smör då. Tur att det smakar så mycket att man bara behöver lite... Har cravings efter det konstant. Rätt jobbigt. Hatar cravings, oavsett om det är cola zero eller choklad. För övrigt blev jag 1050 kr rikare idag, plus att jag betalade av en skuld på 2400. Sjukt värt. I helgen ska jag ha kul, och nästa helg trillar ytterligare nästan 2000 in på kontot. Cashflow!

På tal om det där med mens... Eftersom att jag äter p-piller och har gjort det i snart 2,5 år, hur sjutton vet man om man skulle ha mens om man inte äter dem? Sluta äta är inget alternativ förstås. Det kan dessutom ta ett tag innan den kommer tillbaka då. Brukar göra det efter "avslutad behandlning".

Och en till fråga. Angående antidepp och sånt där. Huvudmedicin. Hört att folk går upp sisådär femton kilo av det. Läskigt. Tror nästan att jag skulle behöva det ibland, men vågar man gå till en psykolog? Tragiskt nog är jag hellre smal och olycklig än tjock och olycklig... Eller ja. Inte 42 kilo och olycklig om jag är lyckligare vid 46. Som nu. Fast ändå inte lycklig.

Ursäkta min bristande grammatik, men jag är hyper och trött. Godnatt.

melankoli.

Tiden går så fruktansvärt långsamt. Hjärtat är tungt, känns som det pumpar runt smutsig olja snarare än blod. Jag förstår inte varför jag känner såhär, det är inte alls som förr. Humöret går inte som en berg-och-dalbana som det gjorde förra året vid den här tiden, nu är jag bara nedstämd, liksom... likgiltig. Jag ser inte fram emot någonting. Trots att allt inte är svart så känns allt så meningslöst.

Jag hatar den jag har blivit. Jag har förändrats grymt mycket under de senare åren, och inte till det bättre. Självförtroendet och självkänslan är sämre, och jag varken orkar eller riktigt vågar vara mig själv. Det är som om jag har glömt vem jag egentligen är. En gång i tiden, även efter att Ana trädde in i mitt liv första gången, var jag glad, spontan och fick ofta höra att jag var rolig. Vad hände med det? Osäkerheten har tagit över mig och hela min personlighet. Det är som om jag krupit in i ett skal, och inte kan komma ut. Jobbiga tankar som håller mig fängslad, som gradvis växt sig starkare.

Jag vet ingenting längre. Ingenting. Jag vet inte vem jag är, inte hur jag mår, inte vad jag verkligen vill, och jag har ingen aning vad jag ska göra åt det.

magkatarr, åh så skoj

I höstas stressade jag väldigt mycket. Något som ledde till att jag fick magkatarr, dvs att min mage börjar svida som satan när jag blir stressad. Inte annars. Men igår började den svida trots att jag inte var stressad. Idag också. Vad är det här? Jag har skola i nästan fyra timmar till och det känns som någon hällt frätande syra i min mage. Det suger brutalt mycket. Ingen som vet något som hjälper om man inte har något att äta/tablett/samarin? Har bara en kiwi, ångrar mig, skulle gjort en macka i morse men hann inte. Fuck.

Min mat en nästan helt vanlig dag.

Min man har fått för sig att jag äter lika mycket som hans katt. Han har fått för sig att jag äter jättelite, fastän jag inte gör det? Inte längre i alla fall. Så idag skulle jag visst ta kort på all mat. Wtf? Såhär ser i alla fall en vanlig dag för mig ut när jag vågar äta. Vet inte om jag ska skämmas eller inte, kan liksom inte avgöra om jag tycker att det är mycket, lite eller lagom...


Frukost. En portion rågflingegröt med torkade jordgubbar och färska hallon (de började brinna i mikron också, gulligt) och lite mjölk på. Vaniljte och en macka med philadelphia 5%, rökt kalkon, kruksallat och röd paprika.


Lunch. Oxstek med potatis. Smakade verkligen vidrigt, papper typ, så jag åt inte så mycket. Brukar äta mer än så. Potatisen gick inte ens att äta... Lunchen brukar vara svår att äta då vi inte får ta mat själva (vi får mat på en "restaurang") = oftast EXTREMT stora portioner. Till och med killarna i klassen tycker att de är stora liksom.


Mellanmål. Magkatarren hälsade på lite försynt, så tog ett äpple när jag kom hem från skolan. Gör det ibland när jag känner för det men brukar inte vara så hungrig.


Middag. Pappa lagade maten, orkar inte bry mig om att han slänger i ett kilo smör i stekpannan. Blev en bit korv, köttbullar, lite potatismos, typ tre morötter (jag ÄLSKAR kokta/ungsbakta/wokade morötter...), bostongurka, smörgåsgurka och senap. Märks det att jag gillar att äta lite grann av flera olika saker eller? Många smaker ska det vara!


Kvällsmat. Mer än vanligt dock eftersom att jag var jättehungrig efter ett badmintonpass med pappa. En pannkaka, jordgubbar, en klick vaniljkesella, en skorpa med messmör. Brukar ta typ en macka och lite sockerfri kräm eller naturell yoghurt med frukt och müsli. Åt några nötter + en chokladpralin lite senare.

Ni får gärna tycka att jag är en gris. Jag kunde inte bry mig mindre. Vet dock inte vilket håll jag ska skämmas åt, om jag äter för lite eller för mycket... Jag äter typ såhär (vanligtvis mer till lunch, tyvärr inte tillräckligt med kolhydrater) varje dag och mår bra av det och slipper gå hungrig. Låta mat stanna lite utanför tankarna helt enkelt. Känns bra att jag direkt kunde återgå till rutinerna utan att det ens var jobbigt. Blogspot förminskade bilderna och jag orkar inte ändra så ni får leva med att det inte blev så fint.

tom dag.

Idag är jag fullständigt håglös. Sovit dåligt som fan och mådde illa i morse. Det brukar jag aldrig göra. Vaknade tidigt, så med lite tur kanske jag sover gott ikväll. Borde egentligen äta lunch nu, är hungrig som fan egentligen, magen krampar lite, är darrig, men aptiten är puts väck. Min hjärna är bara helt tom. I såna här lägen man får passa sig, så att inte ångesten smyger på.

Som i fredags ungefär. Lamslagen. Känslan av att ingen vill ha med mig att göra, att jag bara är en äcklig parasit som är i vägen oavsett. Jag avskyr att vara ett plåster, hatar att hetsa på folk, vill inte. Två timmars tortyr innan jag en sista gång ringde trots att det tog emot, sket i alla tankar som skrek du är jobbig nu du är jobbig nu, rösten bröt sig nästan, och sedan flydde jag. Helt utmattad. Förstår inte varför mina tankar inte lämnar mig någon gång, de förvrider min verklighet. Jag måste verkligen sluta tro att alla har hidden intentions, tankar som de inte delar med sig av. Måste sluta tro att alla en dag kommer se mig som jag själv gör, att de kommer glida ifrån mig. Precis som det alltid har varit. Folk glider alltid ifrån. Osäkerheten bara växer.

Kommer ångesten tillbaka mer frekvent nu? Eller är det bara ett resultat av hur livet flutit på under lovet? Skolan börjar i morgon igen, jag orkar egentligen inte, men jag tror ändå att det kan bli en ljusning. Att komma tillbaka till rutinerna. Låta allt tuffa på lite på automatik. Låta de där extra kilona rinna av utan att ens tänka på det. Vore skönt. Men nu börjar mina fingrar darra lite läskigt så jag får nog gå upp och äta någonting i alla fall. Usch. Jag som alltid har aptit annars, varför inte idag?

Mina tankar är ett skenande tåg utan broms

Jag blir så förvirrad. Jag vet inte om rådande sinnesstämning beror på en påbörjad svacka, rutinkaos, faktumet att dagens intag hittills ligger på typ fem eller sexhundra kalorier, grovt räknat - eller om det beror på att jag återigen alltid måste vara den som tar initiativet. Återigen bara känna mig som ett jävla plåster. Rädslan att missa saker, rädslan att hamna utanför, och den ständigt störande tanken om att de egentligen inte vill vara med mig alls. Jag vill bara skratta åt mig själv. Varför fattar jag inte hur jävla dumt det låter? Ibland funderar jag på om jag är den mest korkade människan jag vet.

leka med elden

Fan. Fan. Fan. Fan. Ångest. Känner mig så jävla äcklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Gått upp plötsligt och alldeles för mycket. Kände förut, blev taggad på att gå ned i vikt. En känsla jag inte haft för länge, och den är farlig. Har gett efter lite för mycket nu under lovet. Väntat lite för länge med frukost, ätit lite mindre. För att få det där lugnet. Jag måste lyda nu, jag kan inte se ut såhär, kan inte väga såhär mycket. Äckel. Kommer säkert kännas bättre i morgon dock. Fan, jag måste sluta väga mig varenda gång jag går in på toan... Det kan skilja nästan ett kilo från kvällen till morgonen och det vet jag, ändå hänger jag upp mig på de där jävla siffrorna. Fanskap. Hopplös. Men vill bara ner lite, två kilo eller så... Fanskap. Jag fungerar inte så fort rutinerna försvinner. Måste det vara så?

Dålig start på året.

Ett helt nytt år. Bara jag som inte direkt märker någon skillnad? Alla är hely hypade på att "jaa, nu är det 2011, nu kommer jag bli en ny människa, allt är såå annorlunda!" för att en vecka senare glömma sina nyårslöften. Samma sak varje år. Livet har en tendens att fortsätta som det gör ändå. Jag skulle kunna ha gett mig fan på att jag skulle bli frisk i år, men jag varken orkar eller vill, för nu är jag återigen i det här stadiet när man liksom inte är sjuk, men inte är frisk heller. Fick en liten chock när jag ställde mig på vågen förut. Obehagligt, det kändes som hjärtat hoppade över ett slag. 1,2 kg mer än igår. Ett komma fucking två kilo. Det är ju sjukt. Jag vet mycket väl att det kommer vara som vanligt om ett par dagar igen, men det är fortfarande störande. Äckel äckel äckel

Nyårsaftonen var det inget fel på, mådde bra och hade kul. Sömnen blev det si och så med, alkoholen plus att jag ätit äckligt mycket gjorde mig hur varm som helst så jag låg mest och svettades i soffan. Ligga på madrass på golvet gick inte, gjorde ont. Så nu sitter jag här och är bitter. Visserligen inte bakfull - en vitamin well före sänggåendet hjälpte faktiskt - men bitter ändå. Glädje-saldot tog visst slut, droppade av lite åt gången under dagen bara för att pojkvännen betedde sig konstigt idag utan att säga varför. Igår blev han irriterad på mig för att jag frågade var det var hela tiden, men hallå, jag kan inte hjälpa det? Han var säkert bara trött idag ändå... och det sista goda humöret försvann när jag vägde mig. Halv sju, och jag har en hel kväll framför mig utan ett piss att göra. Utan minsta ork att faktiskt göra någonting. Välkommen 2011. Har en känsla av att det kommer bli ett rätt pissigt år, men inte lika pissigt som 2010 i sina värsta stunder.