krafsande

Kanske börjar frihetsberusningen svalna. Det är något som gnager, någon sorts oro som krafsar innanför bröstkorgen. Känslan är bekant, men inte innebörden. Varenda gång jag har någonsin upplevt ångest har den här känslan varit förvarningen, men på senare tid är det bara krafsandet som uppstått. Ångesten har uteblivit. Har jag blivit lite stabilare nu, såpass att jag kan hålla undan ångesten och bara behöva stå ut med krafsandet? Trots det pumpar hjärtat snabbare, en tyngd lägger sig över mina axlar, är bara så rädd. Vill inte förstöra, vill inte skrämma bort. Att allt skulle vara lätt är bara en illusion.

Memories start to fade, only a gray thought of something
Was it even me?
All the scars remind me I was somewhere
Forgotten you were so don't dare to rise
Stay in your tomb, whoever you were