Recept - matlagning

tisdag 30 augusti 2011

Life. As it should be.

Normer kan dra åt helvete. Nu är det bestämt, avgjort, konstaterat. Vi såg varann i ögonen, varma vågor av lycka genom kroppen. Vi såg varann i själen och blickarna fastnade i varandra. Vi erkände det för varandra, kärleken. Nu går det inte längre att dölja eller förneka. Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är så det är - och jag är så jävla lycklig. Sättet han ler när han ser mig i ögonen, blicken, läpparna, perfektion... jag är fast. Jag skiter fullkomligt i vad omgivningen tycker för jag vet att det här är något äkta, något stärkande. Nog att jag utvecklats något otroligt under sommaren, faktum kvarstår; han har hjälpt mig. Peppat mig. Lyssnat på mig. Skrattat med mig, gråtit med mig. Imorse vaknade jag med en känsla av lycka jag inte upplevt på länge - en starkare, hållbarare variant. Inte alls den flyktiga, tillfälliga känslan jag vant mig vid att det ska innebära.

Så imorgon händer det. Imorgon ska jag sluta ljuga för mina föräldrar om vart jag egentligen håller hus hela helgerna, och jag är beredd på det värsta. Jag ska komma hem och berätta som det är, att det är en speciell person som jag vill att de ska träffa. Men jag vill bara att de ska se vad jag ser, inte bara åldern. Jag vill att de ska veta att det här inte är destruktivt överhuvudtaget. Jag är inget offer, han är inte manipulativ. Vi bara föll för varandra och insåg att det blev för mycket känslor för att det skulle kunna gå att bara släppa.

måndag 15 augusti 2011

Konfrontationer

Vilken sommar det har varit. Jag har upplevt så mycket, blivit en helt annan människa, haft så himla roligt, sluppit vara ensam, sluppit tänka. Har mått riktigt bra förutom några dippar och enstaka bryt. Har inte gjort så mycket ifrån mig på bloggen, mest för att jag inte har hunnit. Har undvikit att sitta hemma så mycket som möjligt. Tänker tillbaka, en känsla av tacksamhet sprids i bröstet, samtidigt som det slår mig att det snart är slut, om en vecka är det slut, för att aldrig återvända. Allting springer ikapp mig. Verkligheten kallar.

De senaste veckorna har jag träffat en helt fantastisk person, på ett sätt som inte händer på riktigt. Impulsivt, spännande och lite skrämmande först. På bara två-tre veckor... har jag nog fått mer känslor än jag vill erkänna för mig själv. Perfektion. Ömsesidig respekt, givande konversationer, underbart sex. Att ha den fysiska gnistan, och ändå kunna prata så mycket, länge och djupt om precis vad som helst, det hittar man inte vart som helst. Ödet kommer att separera oss trots att vi inte har lovat varandra någonting, för vi vet båda två att det aldrig skulle gå. Hittills har det bara varit lyckokick men under en regnig promenad på väg hem från krogen hand i hand fick det kläs i ord. Öppnade oss för varandra, begav oss ut på djupt vatten. Tystnad för att samla kraft. På ett sätt är det så fruktansvärt bitterljuvt; allt är helt fantastiskt, men vi båda går runt med vetskapen att det inte kommer gå hur länge som helst. Det är nu som det på riktigt går upp för en.

Mitt gamla jag skriker inombords - mitt gamla jag som var livrädd att förlora människor, livrädd att bli sårad, att såra. Mitt nya jag lever för stunden, tar det som det kommer, för vissa saker kan man inte styra över, bättre att njuta av det medan det varar. Jag kommer sättas på prov. Det är krig.