Recept - matlagning

måndag 7 januari 2013

När allt plötsligt faller på plats

Nyår blev ett efterlängtat bevis på att jag trots allt är älskad och inte längre ensam. Att jag har andra människor i min närhet som aldrig kommer att försvinna, att vi kommer följa varandra genom livet. Genom svåra tider, genom bra tider, genom allt. Inför detta är jag så ödmjuk, så tacksam för att äntligen bli sedd för den jag är. Jag behöver inte vara rädd längre. Jag kommer inte behöva bli lämnad i sticket en gång till.

Denna rädsla för ensamhet har präglat mitt liv, långt mycket mer än jag förstått. Tills nu. En helt vanlig middag, ett helt vanligt samtal, men ändå inte. När jag lyckats få ord på de känslor som funnits inombords så länge jag kunde minnas var det som allt bara brast. Det där satt nog jävligt djupt, sa han och jag kan inte göra annat än att hålla med. Orden, varför skulle jag ta mig själv på allvar om ingen annan gjorde det? sammanfattade de sex år av mitt liv som egentligen var ett helvete. Ett helvete som ingen såg. Ett helvete som ingen förstod, som bortförklarades med att det nog inte var så farligt. Viftades bort med att det bara var på skämt, eller att det var jag som överreagerade. Visst kan det se oskyldigt ut när barn retar varandra, men när det pågår i sex jävla år, varje dag, är det inte längre så oskyldigt. Barns empatilösa handligar. Vuxna som bara blundade, som lyssnade på de andras lögner som sanningar.

Denna faktiska mobbning påverkade mig. När jag försökte förklara detta för min mamma under ett psykbryt förra året fick jag höra att man ska lägga saker bakom sig. Som om det inte hade betytt någonting, som om det bara tillhörde det förflutna. Som om det bara var jag som överreagerade - igen. Saker och ting kommer ikapp till slut, inget kan tryckas undan så att det försvinner. De där åren i skolan då jag ständigt blev retad, då mina kompisar lämnade mig en efter en, det var inte bara en bagatell för mig. Jag var missförstådd och osynlig och vet inte hur många gånger jag försökte börja vara någon annan för att bli omtyckt. Lika många gånger misslyckades jag. Strunta i dem bara, de håller på för att de tycker det är roligt när du blir arg. Visst, försök med det som tioåring med hetsigt temperament. Inte är det konstigt att jag som normalviktig men lite förpubertetsmullig tolvåring började sätta upp regler för mig själv om intag av godis och kakor? Vem är förvånad över vad det ledde till?

Det förklarar så jävla mycket. Så många känslor. All min skam, min oro för att vara jobbig för någon, min rädsla för att bli lämnad ensam, min rädsla för att bli missförstådd. Nu äntligen börjar jag bli sedd, förstådd, uppskattad - inte ,minst av mig själv. Jag kan våga ge mig en klapp på axeln nu istället för en smäll på käften när jag mår dåligt. Ärliga känslor som kommer fram, ilska som ilska, kokande och befriande och inte som maskerad, skärande ångest. Det är inte mitt fel och var aldrig mitt fel. Det är inte jag som fjantar mig. Det har alltid varit på riktigt. Dessvärre tog det mig alltför många år att se, eftersom ingen annan såg...

torsdag 22 november 2012

Skam

Skam. En känsla som färgar mig allt mer. Jag skäms hela tiden för olika saker. Mest skäms jag för mig själv, för saker jag säger och gör. Och jag skäms för att jag inte åstadkommer någonting. Det känns som jag ruttnar bort i vardagen. Jag skäms när jag inte orkar plugga, även efter att ha suttit tre dagar i streck hemma framför datorn och hamrat på tangentbordet på något jag inte ens behöver börja med. Skäms för mitt sötsug. Skäms när jag tillfredställer det. Skäms när jag blir hungrig för snabbt efter middagen. Skäms för att jag vill röka mer. Skäms för att jag inte har en ätstörning som piskar mig till gymmet fyra gånger i veckan, nu orkar jag bara gå dit tre gånger. Skäms för mina ben som är välformade och vältränade men tyvärr inte tillräckligt smala. Jag skäms för att jag inte är perfekt. Skäms, skäms, skäms. Ändå säger han att jag har "många talanger" och har "åstadkommit mycket". "Kommit långt jämfört med andra i din ålder." Varför är alla andra i min ålder mer omtyckta än mig då?

Så imorgon blir det ut med några från högskolan och jag skäms fortfarande sen sist. Då jag fick höra: "Ta inte det här på fel sätt, men du vet att du har en ganska... gäll röst, va? Det är precis sådana saker som borrar sig in som en kniv, är jag ensam bland okända är jag också som sårbarast. Osäkerheten. Minsta kritisering, minsta kommentar och mitt självförtroende försvinner. Då vill jag bara sjunka genom jorden. Jag vill ju bara bli omtyckt och accepterad för den jag är. Det är som om jag inte vet hur man gör. Jag förstår inte vad det är som gör mig så konstig? Varför är jag ett freak? Varför känns andra människor så jävla långt bort? Han säger att det är för att jag är ovanligt intelligent. Det känns bara som jag är ovanligt dum, som om jag inte förstår något som är självklart för alla andra.

Det är fortfarande inte över. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag har hunnit bygga en ny identitet. En identitet som kan bekräftas utan att kalorier ska räknas och kompenseras för. Ett liv som inte känns så trist. Jag menar, jag har inte ens hunnit fylla tjugo, och det senaste året har det känts som om livet är slut. Som att det här var allt jag fick. Han säger att livet inte ens börjat, att jag har världen framför mina fötter, men det känns bara som att jag insett att min existens inte har något syfte. Jag är bara en av alla. Osynlig och bortglömd.

lördag 21 juli 2012

Krypa ur skinnet

Självföraktet finns där än, när man tappat kontrollen ett par dagar utanför hemmets trygga väggar. Känner koncentrationen självhat öka i blodet, hur det pulserar som gift i blodomloppet. Ser solen lysa på en klarblå himmel utanför medan jag inte ens orkar gå ut, jag sitter bara kvar på min stol och dricker ur mitt vattenglas. Det stora. Det ska vara fullt nu, jämt, måste mota bort det hemska sockersuget med det, bokstavligen tränga ur det. Samtidigt skäms jag för jag vet att jag egentligen är stark nog att stå emot det, stark nog att tappa de där kilona ganska fort egentligen men så kommer det något emellan. Byteshandeln. Slipp de där problemen, slipp bry dig - i utbyte mot din självkontroll. Kanske är jag inte så stark längre, eller snarare så är det Anas vilja som kanske inte är så stark längre, när jag har en stor mossig mur mellan henne och mig. Trots det sipprar hennes illvilja emellan och gör mig så fruktansvärt medveten om varenda liten jävla fettcell runt min mage, vid låren och höfterna, armarna. Varje litet fel som skriker på mig när jag slänger en blick mot spegeln, eller en blick mot marken för den delen. Jag blir aldrig lämnad ifred.

Så retande nära. Det kan handla om två kilo kanske. Inte ens det. Men inte ens det kan jag längre.

tisdag 15 maj 2012

Det där med framtiden

Livet utan ätstörningen verkade som en idyll. I frihetsruset var jag tvärsäker på att all lycka i världen bara väntade på mig. Att inte våndas över maten var lösningen på alla mina problem. Jag minns att jag kände att det dåliga humöret och ångesten var så långt borta, så avlägset från mig just då. Visst, ångesten är borta fortfarande, men den har berett plats åt en sorgsenhet, en uppgivenhet som stundtals är bottenlös. En hopplöshet som kan få mig att gråta i timtal om ljuset hånar mig tillräckligt. En känsla som suger ur mig min spillra till framtidstro och som får mig att hjälplöst sitta kvar på sängkanten och stirra ut i luften med ögon som svämmar över av tårar. Det är monsunregn i mina ögon den här månaden.

Nu har jag inget att gömma mig bakom. Nu finns det inget att skylla på. Tiden går obemärkt och hänsynslöst förbi, den rinner ut mellan mina fingrar och piskar upp min oro. Framtiden. Det var så att jag nästan hade glömt att den fanns. Det tog sin tid att börja leva i nuet istället för i det förflutna, att sluta älta varje misstag i evigheter. Den uppgiften klarade jag av så bra att jag förträngde framtiden, nu står jag här och är alldeles livrädd istället för stark och självsäker som jag trodde. Trots att jag kanske har de bästa förutsättningarna man kan tänka sig; bra betyg, ett enligt normen uppskattat utseende, generösa föräldrar och inom en snar framtid även ett permanent boende med personen jag älskar mest i hela världen - trots detta känner jag mig osäker, rädd och inte kapabel till någonting. Gymnasietiden klarade av att man låtsades leva men i vuxenvärlden är det kallt och hårt och bara en massa krav och kravet ställs på en: du måste klara dig själv. Du måste ta ansvar. Rädslan kväver mig, växer sig allt starkare varje dag och blir allt svårare att ignorera.

Jag kan inte se friheten. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna känna glädje inför att vara intvingad i en vit klänning och en ful mössa om sjutton dagar. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna le äkta den dagen. Det är en sorgens dag, dagen då jag utan vidare sparkas rakt in i en värld jag inte är redo för. Allt jag kan se väntar där är mer och mer och mer ångest, osäkerhet, maktlöshet och stress. "Det löser sig" får jag ständigt höra men det går inte in. Hur ska allt lösa sig när jag tvingas bli vuxen innan jag klarar av det? Hur ska allt lösa sig när jag tvingas in i ett samhälle som jag ännu inte orkar leva i? Hur ska allt lösa sig när varje vardagsproblem blir ett bevis på att jag är värdelös?

Ana lämnade ett tomrum. Jag måste fylla det tomrummet med något nytt, något annat att brinna för, utom att se siffran på vågen minska. Det är en ny kamp som har börjat. Att bli av med ätstörningen var enkelt i jämförelse - nu har jag inget att gå efter, inga mantran, inga garantier, inga självklarheter. Så naivt av mig att tro att allt skulle ta slut här...

fredag 23 mars 2012

Friheten.

Det är som om jag dansar fram. Även om framtidsångesten lägger sig som ett dis i min hjärna ibland är jag ändå lycklig. Kroppen är vältränad, magen är platt, ögonen lyser. Själen ligger så skönt i min kropp nu, den dömande blicken är borta. Varje kväll får jag varma blickar som strålar av kärlek, varje kväll får jag somna bredvid den jag älskar mest, varje morgon får jag vakna av att han tassar upp, stänger dörren och sätter på duschen på andra sidan väggen medan jag halvsovande rullar över till den varma gropen på andra sidan sängen. Det finns inget mer att önska.

Kanske blir det här mitt sista inlägg? I alla fall på ett tag. Det finns inte mycket mer att säga. Jag har vunnit nu. Fuck you, Ana, du är en jävla demon och det är vad jag har drivit ur min kropp. Så jävla mycket ångest för din skull, det är bra nu. Finito.

Men jag kommer fortfarande titta in ibland - jag har inte glömt bort er, ni vet.

onsdag 7 mars 2012

Jobbig vecka.

Med käften full av skavsår och ännu mera skrot har humöret dalat. Stundvis har hopplösheten slutit sina osynliga händer om min hals, men det är ändå som att jag har ett segt skal nu. Inget biter riktigt lika mycket på mig nu. Ångesten är inte lika total när den kommer, det är inte alls samma avgrundsdjup och den kommer mycket mer sällan, är inte lika lättprovocerad.

Det som förvånar mig är frånvaron av matångest. Mår dåligt - äter som vanligt. Mår dåligt - tränar som vanligt, tre fyra gånger i veckan. Mår dåligt - men inte över vad som passerar mitt matsmältningssystem. Grämer mig över mina lår i spegeln och märker att jag aldrig är riktigt nöjd. Förr kunde det vara antingen jättenöjd eller jättemissnöjd, men nu är det varken eller. Topparna och dalarna är avkapade och kvar står jag i medelmåttaträsket. Visst, jag är vältränad. Visst, jag är smalare än de flesta (får jag höra, jag vet inte vad jag ska tro). Okej, jag medger att jag är snygg, men ändå kan jag inte känna mig nöjd när mellanrummet mellan benen är skrämmande litet.

Vad jag också undrar är vad det är för fel på mig egentligen. Eller, fel och fel, men jag undrar varför människor i min egen ålder är så svåra? Varför ska jag ha så svårt att ge ett bra intryck när jag vet att jag egentligen är intelligent och språkligt begåvad? Min pojkvän säger jämt till mig att jag är bättre än dem, smartare än dem. Jag känner ju att det är som om de inte FATTAR, som om de ser världen med en filt över huvudet. Jag har tvingats upp ur den skyddade världsbilden, Ana ryckte upp mig bryskt och åldrade vissa delar av mig fort. Jag är skör. Jag tänker för mycket. Dålig kombination i tider som dessa.

fredag 17 februari 2012

Det börjar vända på riktigt nu

Den här veckan har gått exceptionellt bra. Idag när jag lagade lunch till mig själv kokade jag en portion nudlar till woken - inte mycket att skryta om kanske, men för mig som varit petig med pasta/nudelmängd så är det en liten vinst. Att laga mat, att veta att det kanske är lite mer än vad jag äter men ändå ha tryggheten att äta tills kroppen säger nej tack, nu är jag nöjd.

Friheten är så stor. Nu när maten inte tar över mina tankar hela tiden finns det så mycket annat att tänka på. Tänka utanför mig själv och min lilla bubbla, låta mig själv vara en del av världen. På riktigt - jag är rentutsagt så JÄVLA full av tacksamhet inför livet. Jag har världens underbaraste pojkvän som jag inte skulle tveka att dela resten av livet med. Jag får bo tillsammans med honom, centralt i en fin lägenhet. Jag har lätt för mig i skolan och kommer få snudd på toppbetyg när jag går ut - det ger mig så jävla många möjligheter. Jag kan göra karriär på mitt största intresse. Jag kan resa, se världen, möta nya människor och miljöer. Jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv. Inga ätstörningar ska hindra mig från att leva.

Jag är lycklig. Ångesten som uppstår om jag råkar gå lite för långt mellan målen är just bara en irrationell, kemisk känsla och inget som tar över. För bara ett år sedan ville jag knappt leva - om jag bara visste vad som väntade. På ett år har mitt liv vänts totalt upp och ned. Istället för att vara trygghetsnarkoman och vara rädd inför förändringarna har jag kastat mig huvudstupa över dem, tagit emot det tack vare ett öppet sinne. Den största gåvan jag fått - att få förståelse för mig själv och min ångest. Istället för att kämpa emot ångesten kan jag förhandla med den; låta den finnas, inte vara rädd för den, men samtidigt förebygga den så gott den går. Än är allt inte över, men jag känner verkligen att saker och ting börjar hända på riktigt.

"Det är JAG som har gjort det här." Tanken slår mig. Ingen annan än jag har fått kämpa med ätstörningen. Utan att dra in vårdinrättningar eller oroliga föräldrar. Stöttande vänner, en hängivenhet till mina intressen och boken Mattillåtet har lotsat mig igenom träsket. Kanske kommer jag stampa lite lera hela livet, men hellre det än att knappt ha näsan över ytan.

Men det är också ni. Ni som läser. Ni som läst. Ni som delat mina upplevelser. Ni som förstår, ni som inte förstår, ni som bryr er, ni som reagerat, kommenterat. Ja, den lilla bloggbubblan, den lilla ätstörda bloggvärlden: jag tackar er. Ni har varit min ventil i mina svåra stunder.

Tack.

tisdag 31 januari 2012

Straffet

Gårdagens fuskande med mat fick påtagliga följder. Ångest och oförmåga att fatta beslut under dagen (det tog mig sex timmar att bestämma mig för att inte gå till gymmet) var inte nog. Nej, dessutom tog det mig en evighet att somna in till en dålig sömn, som avbröts ständigt. 05:25 trodde jag att det var kört, magen gjorde ont av hunger och ville inte lugnas av yoghurten jag fick i mig. Lyckas till slut somna om igen, vakna, slumra och precis när jag ska somna igen, när pojkvännen pussat mig hejdå med orden "jag tycker att du ska sova lite till" började de förstås borra i huset. Ljudet skar igenom märg och ben. Med en tung suck och en stark känsla av frustration och hopplöshet satte jag mig upp i sängen och torkade irriterat bort någon tår. Gröten fick jag koka sittandes på en stol bredvid spisen. Gröt som ändå rusade upp ur magen och ner i toaletten innan sista tuggan. Att jag aldrig lär mig att det är såhär det blir; det är som om min kropp får en chock när jag äter på morgonen efter att ha slarvat med maten dagen innan eller somnat på tom mage.

Och trots hela förra veckans stora intag av socker visade vågen på gymmet 48.1 vilket innebär att jag stadigt ligger kvar runt 47. Jag är så nära ett friskare liv nu, så länge jag bara ser till att äta regelbundet så att det inte blir såhär. Det är fan inte värt det. Jag menar, varför ska jag misshandla min kropp för, egentligen? Det är den som transporterar mig genom livet, själens borg. När hungern tar upp mitt sinne får ätstörningen nya grepp om mig, om än i korta intervaller. Jag måste vara stark - och styrka är inte att stå emot maten utan att stå emot de sjuka, destruktiva vanorna.

måndag 30 januari 2012

Motsägelsefull frihet

Ändå räcker det inte. Jag ser vad jag ser i spegeln och tycker om det. Jag är nöjd. Lite för mycket resulterar inte i bedövande ångest dagen därpå, resulterar inte i att jag inbillar mig att jag gått upp hur mycket som helst. Det är som om min kroppsbild stabiliserats sedan jag slutade väga mig. Nu kan jag SE istället för att bara låta ätstörningen säga till mig hur jag ser ut. Men ändå sitter jag här och fryser nu, efter att ha låtit hungerskänslorna möta döden två gånger idag. Känner hur skönt det är nu efter 10 timmar sedan frukost, hur lugnet infinner sig och saker faller på plats efter en hel dag av ångest. Det räcker att jag skjuter lite på en måltid så rasar det samman. Jag kan inte fuska. Men faktum är att jag vill fuska, vill klara mig på lite mindre - för det har jag gjort innan. Varför skulle det inte gå nu? Jag vill ju bara kompensera för förra veckan (och all jävla choklad), känna mig ren och inte nedsmutsad av allt fett. Fast helst av allt vill jag ju inte bry mig alls. Eller?

Det är närstrid nu. Ätstörningen ger mig ångesten att äta, så att jag väntar för länge och till sist står över. Förnuftet ger mig ångest för att jag inte äter. När jag har ångest kan jag inte äta. För att lindra ångesten vill jag träna, men äter jag inte så får jag inte träna... och spiralen fortgår. Så fort jag är ensam blir förnuftet försvagat.

Missförstå mig inte. Jag är inte på väg tillbaka till helvetet - jag friskare än på länge. Mina matvanor är för det mesta helt okej, under helgerna speciellt eftersom att jag då får hjälp av min pojkväns matrytm, och kan synka den med min. Då kan jag känna att allt med ätstörningar är ganska långt borta, som ett svagt minne, en diffus känsla som är lätt att ignorera. Ångesten jag upplever nu för tiden är inte ens i närheten av den som jag levde sida vid sida med i perioder. Det totalt svarta är arkiverat, nu är jag istället grå. Men trots mörkare dagar, är den grå färgen ändå ganska ljus - skiftar till och med i vitt vissa dagar.

tisdag 24 januari 2012