Det där med framtiden

Livet utan ätstörningen verkade som en idyll. I frihetsruset var jag tvärsäker på att all lycka i världen bara väntade på mig. Att inte våndas över maten var lösningen på alla mina problem. Jag minns att jag kände att det dåliga humöret och ångesten var så långt borta, så avlägset från mig just då. Visst, ångesten är borta fortfarande, men den har berett plats åt en sorgsenhet, en uppgivenhet som stundtals är bottenlös. En hopplöshet som kan få mig att gråta i timtal om ljuset hånar mig tillräckligt. En känsla som suger ur mig min spillra till framtidstro och som får mig att hjälplöst sitta kvar på sängkanten och stirra ut i luften med ögon som svämmar över av tårar. Det är monsunregn i mina ögon den här månaden.

Nu har jag inget att gömma mig bakom. Nu finns det inget att skylla på. Tiden går obemärkt och hänsynslöst förbi, den rinner ut mellan mina fingrar och piskar upp min oro. Framtiden. Det var så att jag nästan hade glömt att den fanns. Det tog sin tid att börja leva i nuet istället för i det förflutna, att sluta älta varje misstag i evigheter. Den uppgiften klarade jag av så bra att jag förträngde framtiden, nu står jag här och är alldeles livrädd istället för stark och självsäker som jag trodde. Trots att jag kanske har de bästa förutsättningarna man kan tänka sig; bra betyg, ett enligt normen uppskattat utseende, generösa föräldrar och inom en snar framtid även ett permanent boende med personen jag älskar mest i hela världen - trots detta känner jag mig osäker, rädd och inte kapabel till någonting. Gymnasietiden klarade av att man låtsades leva men i vuxenvärlden är det kallt och hårt och bara en massa krav och kravet ställs på en: du måste klara dig själv. Du måste ta ansvar. Rädslan kväver mig, växer sig allt starkare varje dag och blir allt svårare att ignorera.

Jag kan inte se friheten. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna känna glädje inför att vara intvingad i en vit klänning och en ful mössa om sjutton dagar. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna le äkta den dagen. Det är en sorgens dag, dagen då jag utan vidare sparkas rakt in i en värld jag inte är redo för. Allt jag kan se väntar där är mer och mer och mer ångest, osäkerhet, maktlöshet och stress. "Det löser sig" får jag ständigt höra men det går inte in. Hur ska allt lösa sig när jag tvingas bli vuxen innan jag klarar av det? Hur ska allt lösa sig när jag tvingas in i ett samhälle som jag ännu inte orkar leva i? Hur ska allt lösa sig när varje vardagsproblem blir ett bevis på att jag är värdelös?

Ana lämnade ett tomrum. Jag måste fylla det tomrummet med något nytt, något annat att brinna för, utom att se siffran på vågen minska. Det är en ny kamp som har börjat. Att bli av med ätstörningen var enkelt i jämförelse - nu har jag inget att gå efter, inga mantran, inga garantier, inga självklarheter. Så naivt av mig att tro att allt skulle ta slut här...