reflektioner under min sista dag som barn

Så var det dags. Om två timmar fyller jag arton. Något jag stundtals haft ångest över; betyder det att jag måste vara vuxen nu? Ta ansvar? Klara mig själv? De senaste veckorna har jag varit ganska ostabil, mycket tack vare papperstrassel på sommarjobbet - min rädsla för att vara påträngade gjorde att det gick från ett problem till ett svart moln. Men det har löst sig nu, till slut. Jobbat sen i juni lite strödagar, men inte förrän idag började det verkligen kännas som att jag börjar passa in, lära mig. Känner mig inte längre lika underlägsen som förut.

I helgen fick jag nya insikter. Det var den galnaste, mest obeskrivliga natten i mitt liv - musik, närhet, kärlek, på ett sätt jag aldrig kommer kunna beskriva. Bonding at the deepest level. Jag insåg att jag är ganska stark, egentligen; jag utsattes för en av mina största rädslor, men lät den inte ta över, utan istället styrde jag bort tankarna, accepterade, flöt med, väntade ut. Jag mötte min rädsla och övervann den - och när jag verkligen tänker efter så inser jag allt mer att jag inte är så mesig som jag tror. Uppbrottet med min pojkvän tog jag lättare än vad många skulle gjort; jag har dragit upp mig själv ur ett ätstörningsträsk (inte helt och fullt, men ändå); jag har klarat av att styra om hela mitt tankesätt i och med stressen i höstas. Men å andra sidan kan jag inte vara helt säker; under mina dåliga dagar känner jag mig fortfarande helt värdelös. Men vad de säger börjar gå in i mitt huvud nu. Kanske duger jag i alla fall lite grann som jag är? Varför ska jag hela tiden gå runt och oroa mig när jag bara kan flyta med, se vad som händer, ta det för vad det är?

Några nära vänner till mig sa så vackra saker till mig under den natten i helgen, som verkligen fick mig att inse att de människor jag umgås med mest (ett ganska tajt gäng), inte är de bästa för mig. Så sant. För egentligen så kommer jag nog aldrig riktigt passa in; jag är bara med dem när jag ringer dem och frågar, aldrig vice versa. Jag rannsakade mig själv - anledningen till att jag egentligen umgås med dem är inte att jag vill vara med just dem, utan snarare min rädsla för att vara ensam, som jag utvecklat på senare tid. Trots att jag inte saknar mitt ex, så saknar jag tryggheten i ett förhållande; att alltid ha någon, alltid, att aldrig behöva oroa sig över att vara ensam. Men nu vet jag, att de där vännerna som visade mig de djupaste av känslor, alltid kommer finnas där. Vi är som en familj vi tre. Du borde vara med oss mer, så du kan bli en del av den. Du är den grymmaste tjejen jag känner.

Men jag har bestämt mig nu. För sisådär ett halvår sedan kände jag nästan att hoppet var ute, att livet inte var värt att leva, inget var roligt. Livet kommer inte ta slut bara för att jag juridiskt sett är vuxen. Jag har fortfarande tid på mig att mogna, att ta tag i mig själv. Att våga leva livet fullt ut. Imorgon är en början på något nytt. Jag ska bli den jag vill, jag ska verkligen försöka att ta itu med min ångest, med mina problem, istället för att bara gå runt och gruva mig och oroa mig. Jag är heller inte tjock för att jag väger 47 kg som "standardvikt" istället för 45 kg som förr - jag kan inte väga 45 kg hela livet, det är bara att inse. Och just det, känns som en sån jävla vinst. 2 kg, ingenting för vissa, men för mig... att kunna acceptera det är stort. Mitt liv ska börja nu, jag vill inte hindra mig själv mer, och jag ska göra mitt allra bästa för att undvika det. Hela världen finns framför mina fötter, och det enda som kan hindra mig, är jag.

faller tillbaka i gamla mönster.

Oro. Ständig oro. Sommarjobbet ger mig ångest, så svårt att känna sig bekväm, känner mig så undergiven. Oroar mig, hela tiden dyker tankarna upp. Kollar schema. Blir osäker; pappret säger att jag ska jobba, schemat säger att jag inte ska det. Vågar inte ringa och kolla, vill inte vara den som alltid tjatar och frågar en massa.

Sneglar på klockan. Väntar, väntar på att föräldrarna ska lägga sig. Hur kan de inte vara trötta? Efter fyra dagar i Spanien; fyra dagar av vackert väder, massor av shopping och hela dagars strosande på stan, en miljon nya intryck och ännu fler upplevelser. Glädje, spänning, rädsla. Ångest. Vaken sömnlös på nätterna, plågas i timmar, kan inte slappna av. Fokuserar, andas, försöker bli av med klösandet i bröstet. Hör stegen i trappuppgången, sängen bredvid en dåligt isolerad dörr. Säng med fjädrar som känns alltför tydligt.

Hemma igen. 1,4 kg lättare, börjar direkt igen. Sitter här, trött, seg, som en strandad val. Äckligt. Sitter här, känner mig ensam, hjärtat fladdrar, behöver närhet. Saknar närhet. Ännu ett orosmoment; hur mycket vågar man säga utan att få svar? Vill han inte svara eller är han bara upptagen med annat? Jag orkar inte med längre. Att gå från en avslappnad samvaro till en präglad av oro, ännu mer än innan, det funkar inte. Så löjligt egentligen, oroar mig över att jag oroar mig till och med. Rastlösheten lämnar inte kroppen riktigt, den trissar upp nya tankar, nya onda cirklar, nedåtgående spiraler.

Den aldrig sinande oron. Den sveper in som giftig dimma över mitt sinne. Saker jag aldrig trodde att jag skulle oroa mig över gnager i bakhuvudet hela tiden. Om mindre än två veckor blir jag myndig. Arton år. Innan såg jag fram emot det hur mycket som helst - äntligen fri att göra vad jag vill, leva livet fullt ut. Svarta orosmoln skymtar i horisonten. Innebär det att jag ska bli vuxen nu? Ta vara på mig själv? Ta ansvar? Det krävs så mycket, att man ska ta plats, stå på sig, vara stark. Sköta allt på egen hand. Jag är inte redo att bli vuxen. Jag kan inte. Mitt liv präglas av prestationsångest, fixering och en enorm rädsla för att hamna utanför, att vara en börda. Att folk ska sucka inombords när de utsätts för mitt sällskap.

Sängen känns öde. Värme av armar som håller om, långsamma andetag precis bredvid, varma pustar mot örat. Jag behöver det nu. Behöver trygghet. Lugn. Så ensam.