traces.

Äntligen är det helg, äntligen kan man andas ut efter en hyfsat misslyckad vecka. Mitt humör har varit sämre än vanligt men vad ska man göra. Jag lagade precis en supergod middag. Jag älskar att man känner sig så duktig när man lagat mat, och dessutom är man medveten om precis allt man stoppar i sig dessutom, ännu bättre.

---

Tomatsås med stekt kyckling & couscous
1/4 dl couscous
1 liten Kycklingfilé (min låg på ca 75 g)
Lite smör/olja att steka i
Wokgrönsaker i valfri mängd

Tomatsåsen kan kryddas efter tycke och smak. Jag gjorde såhär;
Krossade tomater, valfri mängd beroende på hur mycket sås du vill ha
Salt
Lite chilisås
Lökpulver
Vitlökspulver
Chilikrydda
Oregano

1. Koka upp vatten, lägg i couscous och låt det svälla medan du gör det andra. Couscousen sväller jättemycket så det blir en hel del sen när det är klart. 1/4 dl är ca 60 kcal.
2. Skär upp kycklingen i små bitar och stek i lite smör.
3. Lägg kycklingen på en bit hushållspapper när du stekt klart, så sugs onödigt smör upp. Stek grönsakerna, ställ åt sidan.
4. Häll i krossade tomater i en kastrull med lite salt. Låt sjuda lite och blanda i valfria kryddor(det är bara att hälla i och smaka av) och ev. chilisås.

Tar ca 10-15 minuter att göra och är grymt gott! Plus att det är roligt att laga mat själv och få lite variation. Puss på er!

---

unnecessary post.

Utan att jag tänkte på det slank det ner några Polly, typ 250 kcal, kanske till och med mer, helt i onödan. Jag är klar med matten men inte fan hinner jag till gymmet nu. Helvete. Som tur är så ska jag åka skidor hela dagen i morgon, då bränner man ju en del i alla fall... Pappa är hemma så jag kan inte spy heller. Inte för att jag brukar spy, men ändå. Faildag.

Jag fattar inte. Förut brukade jag äta typ 300-500 kcal mer om dagen än jag gör nu. Väger och äter mindre än någonsin, trots det så känns det som att jag äter mer och är tjockare än innan. Roligt att man känner en massa fettvalkar när man sitter, och sen när man känner efter med handen så finns det inga. Oftast är det revbenet som trycks in. Hej psykfall? All ångest över allting på det här dessutom. Fin kombination. Skjut mig.

EDIT: och all ångest försvann, P3 live sänder Cult Of Lunas konsert från Peace & Love. En hel timme. Jag är (tillfälligt) lycklig.

mindfuck.

Så insåg jag plötsligt att UNS inte längre är ett namn på problemet... det känns som mitt hjärta brinner. Anorexia nervosa

friterad luft, någon?

Jag har inte tränat på hela veckan så det är nog dags nu. Ska dra i mig en powerking sugarfree (jag älskar dem) och sen hoppas på att jag orkar träna och inte svimmar. Jag är inte så bra på att stå emot lågt blodsocker.

Jag är så löjlig, var hos en kompis igår. Personen i fråga hade fritös. Behöver jag ens säga att det luktade hemskt? Det stank frityrolja i hela huset. Jag kände mig fruktansvärt löjlig men det kändes som man skulle få i sig kalorier om man andades in fett-ångan så jag vågade inte ens vara i köket... Var förstås tvungen att smaka sen i alla fall, men efter att ha känt den lukten och sett nyfriterade pommes så blir man inte så sugen.

Det mesta känns dock rätt tungt nu. Det känns bara som att jag gör alla besvikna, trots att det är vad jag allra minst vill. Jag förstår inte hur jag lyckas. Jag går sönder snart.

wake up, wake up

Det var en gång, eller snarare alltid, för drygt två år sedan när Ana hade börjat hälsa på allt mer frekvent. Stod på vågen med hjärtat bultande i 200. Siffran skulle avgöra om dagen gick åt helvete eller inte. Varenda dag, samma procedur. Gå på toa, skala av sig alla kläder, stress stress stress, väga sig. Ångest eller glädjekick.

Den där jävla kicken. Jag minns den så väl. Som en gammal missbrukare vill jag ha tillbaka den, men den kommer inte tillbaka. Den kommer aldrig göra det. Ångesten finns kvar, men ingen kick, jag måste söka den på annat sätt. Visst får självförtroendet lite extra kraft, visst får man ro i kroppen, men det hjälper inte.

Inte ens i morse. Jag är splittrad. Jag vet att min kropp tar stryk, men jag kan inte sluta. Jag kommer aldrig kunna sluta, inte av egen vilja. Ingenting räcker. Jag har tappat kontrollen över mitt kontrollbehov. Ryggen är benig och höfterna sticker ut, men inte är jag gladare för det? Vågen stod på den lägsta siffra så länge jag kan minnas, men det gör ingen skillnad för mig. Jag är bara en slav av mina egna tvångstankar.

43,8 kg... och jag svälter inte ens mig själv.

smile baby, it's sunshine

Idag har varit en helt underbar dag. Dagen började med en mysig frukost med solsken. Vågen visade -0,6 kg mindre än sist, trots att jag har ätit för mycket i helgen och inte tränat. Dessutom drack jag i lördags - det blev en helt oförglömlig och galet rolig kväll. Drickandet kanske kompenserades med att jag var tvungen att vandra över 2 mil den kvällen, men det var det värt. Kallt dock. Det slutade med att jag gick och la mig halv sex på morgonen. :*

Men nu tänkte jag bjuda på en bild på mig, (mina höfter ser dock bredare ut i verkligheten) men jag kommer inte visa mitt ansikte, tyvärr. Denna sidan av mitt liv är en hemlighet och jag bloggar för att kunna få utlopp för mina känslor och för att hitta likasinnade som förstår mig. Tack för att ni finns. Puss!

Blurrat bakgrunden dåligt, jag vet.

äcklig, äcklig, äcklig.

Slängde just en massa godis jag fick från lagret, min praktikperiod slutade idag. Fick en kasse med typ fem godispåsar och en stor påse chips(äckliga chips som jag inte ens kommer smaka på). Det mesta av godiset åkte precis i soporna, eftersom att jag var så jävla nära att börja hetsa förut.

Jag hade planerat att väga upp allt godis och lägga det i små, små påsar och slänga resten, men det gick inget vidare... Jag ska aldrig mer öppna en godispåse när jag är hungrig. Jag hade precis "smakat" på (lite för mycket) av godiset och skulle spy, och då kommer förstås mamma hem! Jag fick typ panik men som tur var så hade jag väl inte ätit mer än ca 250 kcal... Jag får leva med det och kompensera för det i morgon.

Så nu åker resten av godiset i soporna, fy fan heller att jag tänker äta allt det, sparar jag det så kommer det bara gå åt helvete. Trots mitt misslyckande känns det bättre nu när jag har slängt allt. Fan, jag är bara så jävla otroligt sjukt frustrerad på allt just nu. Kan inte bara verkligheten dra åt helvete någon gång?

fail.

Ångest. Allt kom tillbaka igen. Kallsvettig och skakig, utom kontroll. Hets. Spy. Trodde aldrig det skulle hända mig. Tårar. Mer ångest. Aldrig, aldrig, aldrig mer.

Below the surface I swim
Holding my breath as I sink deeper
Watching the colors and the shapes
Searching for another way out
Clinging on to every last word
A shred of hope long since forgotten
All that is left is hate and regret
This world got the best of me

Further on. Closing in
Falling down. Giving in?


... Jag vill inte leva just nu.

nystart & måndagsmys

Idag hade jag en nystart med tanke på helgens misslyckande. Att gå runt och ha ångest över det känns onödigt. Istället låter jag det peppa mig till att vara duktigare nu, och idag gick jättebra. Jag måste visserligen äta mer än normalt för att jag har prao (fysiskt arbete, måste lyfta en massa tunga grejer, det blir en hel del träning) men det viktigaste är att det känns bra.

Matbiten gick utmärkt - men resten har skitit sig. Jag har varit jättetrött och tappat en massa saker, lagret fick en massa felbeställningar så allting var helt kaotiskt och till råga på allt så tappade jag några paket med makaroner från en hylla så att jag fick kanten i hakan, lagom smidigt. Alla har vi våra klumpiga dagar.

Nu ska jag slappna av med en kopp te och lite Dietorelle Fruit. Jag kan lugnt konstatera att genom att läsa andras bloggar blir jag peppad till att lämna den misslyckade helgen (ur matsynpunkt, allt annat var underbart) bakom mig och istället sikta framåt. Jag ska bli stark! Idag har jag blivit frestad många gånger utan att ens bli sugen, det känns sjukt bra. Tack!♥

att säga emot sig själv

Jag har bestämt mig för en sak. Jag vill inte låta det gå för långt. Det har varit nära, och det är lika skrämmande varje gång. Jag vill inte förvandlas till ett mentalt vrak. Det är inte värt det. Jag satt precis och bläddrade igenom bilderna i min kamera, och fastnade på några bilder ifrån oktober. Då vägde jag 48 kg och hade ett BMI på 18,5. Min kropp såg snyggare ut. Jag hade bröst och det ger ju hela kroppen ett smalare intryck. Jag såg helt enkelt mer proportionerlig ut... och brösten är å andra sidan det enda jag saknar med den vikten. Jag är mer nöjd med min mage nu, för jag har börjat få snygga höftben igen. Like.

Problemet är bara att jag inte vågar. På ett sätt vill jag fortsätta att ligga på den vikten jag gör nu. Men är det så värt det? Går jag upp skulle det bara sätta sig på magen som vanligt. Jag vill bara ha tillbaka mina bröst, utan att bli av med det andra jag kämpat mig till... Det är såna här stunder som kommer ibland, när man tänker, vore det inte lika bra att gå upp lite?

Lika fort som glimtarna av det här dyker upp försvinner de igen. Men en dag ska jag lyckas att ta mig ur ångesten. Ana ska inte förstöra mitt liv. Jag ska bli starkare. Inte bara för min egen skull, utan även för min omgivnings, och för min pojkväns. Jag ska, oavsett vad jag känner, inte gå under 44 kg i alla fall, och absolut inte över 50 kg. Jag ska inte, jag får inte falla för frestelsen, jag vill inte gå tillbaka till hysterin. Men, den första tanken jag får när jag skrivit det här är "Hur kan jag tänka tanken att gå upp?!". Det får vänta tills jag är redo att kämpa. Just nu känns till och med ett halvt kilo otänkbart...

Mitt mål är inte att vara smalast.
Mitt mål är att en dag bli nöjd med mig själv.

new love

Insikten slog mig som en sten i huvudet i morse. Stod på vågen som visade ca ett halvt kilo mer än sist. Bara för att jag är på praktik så måste jag äta massa skit, annars orkar jag inte, och jag vill inte sumpa chansen till sommarjobb... Som tur är så är det bara en vecka kvar, sen är det lov och då blir det träning varje dag. Jag kan inte fortsätta såhär.

Jag fattar inte vad som hände. Egentligen. Ett tag var det bra, men sen i höstas brast det bara. Aptiten försvann och några kilo på vägen. Jag tyckte min kropp var snygg och jag var 3 kg från normalvikt. Jag vägde 49 jävla kilo. Nu är jag smalare än någonsin, och känner mig fetare än någonsin. Provade en snygg t-shirt i en affär på vägen hem idag. Köpte jag den? Fan heller, min mage stod ut som en jävla ballong. Äckligt är vad det är.

Denna helgen kommer att bli dålig. Det känns som om det inte spelar någon roll just nu. Ska på fest i morgon, min dricka innehåller sammanlagt ca 1400 kcal... Visst är det sjukt? Jag ska ändå inte dricka mycket. Det handlar om 1,5 liter dryck. 1400 kcal. Herre. Jävlar. Det blir helt enkelt att träna så mycket jag orkar! Måste det vara så jävla mycket kalorier i alkohol? Jag festar i stort sett aldrig, så låt gå för denna gången... men sen måste jag skärpa mig. Hejdå choklad, hej Dietorelle fruit, min nya kärlek. En påse innehåller 68 kcal. This is heaven. ♥

before you panic

Ibland känns det bara som man äter alldeles för mycket. Jag trodde verkligen att jag hade ätit som en gris idag men det var inte riktigt så illa som jag hade befarat. Thank god. En detalj som många glömmer är att kroppens metabolism faktiskt bränner kalorier - i mitt fall ca 1200 om dagen. Det betyder att jag faktiskt bränner 1200 kalorier om jag så ligger i sängen och stirrar i taket en hel dag. Det kan kännas lugnande att veta och det är lättare än man tror att ligga minus.

Tänk på det nästa gång du håller på att få panik - det har räddat mig från ångestattacker flertalet gånger. Som nyss, kunde inte låta bli att äta lite fil med müsli trots att jag egentligen inte behövde det. Sötsug är verkligen helvetets påfund.

Här kan du räkna ut ditt basala energibehov, BMA.

välkommen till mitt liv

Jag minns inte ens när hon kom in i mitt liv. Jag är osäker på när allt började. Med tiden har jag blivit så van vid hennes ständiga närvaro. Med ett förrädiskt sött leende finns hon alltid där. De få stunder jag faktiskt lyckas ignorera henne, slutar det alltid värre. Jag kan inte komma undan hennes ilska. Min ångest, som stundvis paralyserar, eller får allt att gå på autopilot.

Ana, mitt hemska beroende, det jag hatar mest av allt. Jag kan inte sluta. Ana har blivit en del av mig. Jag vill bara inte erkänna det för mig själv. Det är ju så enkelt att vända sig till henne så fort det finns något problem, att bara låta det släppa. Det har blivit den självklara lösningen.

Hon har haft olika sätt att kontrollera mitt liv. Stundtals är hon barmhärtig, låter mig vara ifred. Så nära inpå själen. En del av mig, av mitt liv, av precis allt. I början var kontrollen stenhård och hon var så oberäknelig, ena stunden var hon borta, andra var hon där och ströp mig nästan. Jag kunde aldrig vara henne till lags.

Nu lever vi mer sida vid sida, men fortfarande är jag underlägsen henne och jag gör som hon vill. Jag orkar inte längre göra motstånd. Det är mitt beroende.

Vad är jag utan Ana? Vem är jag?
Jag kan inte längre svara på den frågan.
Har jag någonsin kunnat det?

"Den livsstilen kommer ta död på dig i slutändan, gumman."