att säga emot sig själv

Jag har bestämt mig för en sak. Jag vill inte låta det gå för långt. Det har varit nära, och det är lika skrämmande varje gång. Jag vill inte förvandlas till ett mentalt vrak. Det är inte värt det. Jag satt precis och bläddrade igenom bilderna i min kamera, och fastnade på några bilder ifrån oktober. Då vägde jag 48 kg och hade ett BMI på 18,5. Min kropp såg snyggare ut. Jag hade bröst och det ger ju hela kroppen ett smalare intryck. Jag såg helt enkelt mer proportionerlig ut... och brösten är å andra sidan det enda jag saknar med den vikten. Jag är mer nöjd med min mage nu, för jag har börjat få snygga höftben igen. Like.

Problemet är bara att jag inte vågar. På ett sätt vill jag fortsätta att ligga på den vikten jag gör nu. Men är det så värt det? Går jag upp skulle det bara sätta sig på magen som vanligt. Jag vill bara ha tillbaka mina bröst, utan att bli av med det andra jag kämpat mig till... Det är såna här stunder som kommer ibland, när man tänker, vore det inte lika bra att gå upp lite?

Lika fort som glimtarna av det här dyker upp försvinner de igen. Men en dag ska jag lyckas att ta mig ur ångesten. Ana ska inte förstöra mitt liv. Jag ska bli starkare. Inte bara för min egen skull, utan även för min omgivnings, och för min pojkväns. Jag ska, oavsett vad jag känner, inte gå under 44 kg i alla fall, och absolut inte över 50 kg. Jag ska inte, jag får inte falla för frestelsen, jag vill inte gå tillbaka till hysterin. Men, den första tanken jag får när jag skrivit det här är "Hur kan jag tänka tanken att gå upp?!". Det får vänta tills jag är redo att kämpa. Just nu känns till och med ett halvt kilo otänkbart...

Mitt mål är inte att vara smalast.
Mitt mål är att en dag bli nöjd med mig själv.