välkommen till mitt liv

Jag minns inte ens när hon kom in i mitt liv. Jag är osäker på när allt började. Med tiden har jag blivit så van vid hennes ständiga närvaro. Med ett förrädiskt sött leende finns hon alltid där. De få stunder jag faktiskt lyckas ignorera henne, slutar det alltid värre. Jag kan inte komma undan hennes ilska. Min ångest, som stundvis paralyserar, eller får allt att gå på autopilot.

Ana, mitt hemska beroende, det jag hatar mest av allt. Jag kan inte sluta. Ana har blivit en del av mig. Jag vill bara inte erkänna det för mig själv. Det är ju så enkelt att vända sig till henne så fort det finns något problem, att bara låta det släppa. Det har blivit den självklara lösningen.

Hon har haft olika sätt att kontrollera mitt liv. Stundtals är hon barmhärtig, låter mig vara ifred. Så nära inpå själen. En del av mig, av mitt liv, av precis allt. I början var kontrollen stenhård och hon var så oberäknelig, ena stunden var hon borta, andra var hon där och ströp mig nästan. Jag kunde aldrig vara henne till lags.

Nu lever vi mer sida vid sida, men fortfarande är jag underlägsen henne och jag gör som hon vill. Jag orkar inte längre göra motstånd. Det är mitt beroende.

Vad är jag utan Ana? Vem är jag?
Jag kan inte längre svara på den frågan.
Har jag någonsin kunnat det?

"Den livsstilen kommer ta död på dig i slutändan, gumman."