varför är inte höst såhär vackert?

två hela dagar

Två hela dagar med stabilt humör. Det var längesedan jag skrev i kategorin framsteg. Ingen ångest. Inga glädjeattacker. Lite ånger. Sagt något som inte var riktigt smart. Lite för på. Automatik. Skolmat med grytor och såser som innehåller grädde. Extra hjärtslag. Färdigupplagda, abnormt stora portioner (jag skojar inte, det är verkligen inte normalportioner - min skola består av 95% killar. Samband?) men jag kan hantera det.

Jag kan äta tills jag är nöjd. Oftast. Har ätit middag ute, pastasallad med tonfisk. Inga problem, lite beslutsångest. Tog till och med lite vitlökssås på. Tar alltid med mig ett äpple till skolan numera, minns alltför väl hur jobbigt det var att gå sent utan extra energi - och förr kunde jag gå från åtta till halv fyra på enbart de 200 kalorier som min frukost bestod av. Kicken av att hoppa över lunchen, att sitta ensam i den tysta skolan när alla andra var iväg och åt. Under vissa dagar följde jag med, en lunch bestående av antingen ett äpple eller lite isbergssallad och ananas. Det är bättre nu. På den fronten.

Stressen har inte slått rot ännu men jag är fortfarande på nålar, rycker till vid minsta lilla. Varmt vatten som strilar över kroppen, tre kilo tyngre än i mars, men skit i att magen putar någon centimeter mer nu än då. Nu ska jag avrunda min kväll med att göra en kopp te, äta nybakt bröd (mamma bakar min absoluta favorit) och krypa ner i sängen med lite animeserier.

meningslös = allt

Jag kan verkligen inte få en hel dag att vara bra. Gårdagen resulterade i att jag var försenad till min första dag på extraknäcket, cykeln fick självklart punka. Fick vända om efter en kilometer, endast uppförsbackar förstås, blev frustrerad utav helvete och kastade in cykeln i garaget. Den träffade pappas motorcykel. Mamma skrek på mig. Skrek tillbaka. Ångest i bilen. Jag kan inte vara arg. Det sitter i max två minuter och eftersom jag är arg så sällan så kommer all ilska på en gång. Kom i tid till slut, men där var den dagen förstörd.

Och nu sitter jag här och gör absolut ingenting och slösar bort en hel fredagkväll. Som vanligt. Slösar bort varje dag. Orkar inte tänka. Framtid. Existerar inte. Jag vet inte ens om jag vill finnas i framtiden. Meningslöshet. Dyker upp i mina tankar titt som tätt. Hela tiden. Rädd att det ska bli konstant, att det ska bli ett mantra som upprepas åter och åter tills det bara finns en väg ut. Meningslöshet, meningslöshet, meningslöshet. Tröttsamt. Självklart börjar jag bli hungrig nu, har redan ätit middag, en massa räkchips(en sån där påse man köper på thairestaurangen) och choklad. Fick en chokladask av pojkvännen igår. Han är så söt. Jag är bara misslyckad.

changes.

Jag förstår mig inte på mig själv. Idag har gått som en dans. Lektionerna var till och med roliga - jag kan inte fatta att jag ser FRAM EMOT att börja jobba med Matte C. Under genomgången klickade allt, kände mig smart när många andra inte fattade någonting. Det är väl så det är. Minsta motgång så fuckar jag, men när det går bra, då går det jävligt bra.

Allt har gått som det ska idag, som om ordet problem inte ens existerade. Jag blir lite nervös. Jag är rädd att det ska bli som förra hösten. Ena dagen lyckorus och nästa dag dödsångest... Det får bara inte bli så. Vill ha förmågan att styra mitt humör så som R kan, som jag berättade i det här inlägget. Är det inte knepigt egentligen, att vara smått rädd för att vara glad? Nu känns det som att hela rutingrejen funkar. Nu äter jag ju helt garanterat regelbundet. Inget sötsug. Inget sötsug = vågar äta mer mat, för att jag vet att jag inte kommer äta för mycket under kvällen då. Ska se om jag vågar köpa lite naturgodis till helgen. Lösvikt är ju som sagt min svåraste punkt. För övrigt har jag inte tränat på en vecka nu tror jag, men ändå gått ner ett kilo. Dock inte med flit. Ligger på 45,2 nu. Där trivs jag. Känns lagom. Ser inte anorektisk ut och har heller inte svullen mage. Så som jag vill vara. Just nu i alla fall.

Trots att tanken på att bli sjukt smal ibland kan locka, så skiter jag i det för det är verkligen inte värt det. Vad får jag ut av det - egentligen? Inte ett piss. Bara en massa skit.

dödsorsak: hjärtattack

Som om rutiner skulle hjälpa. Skolans första dag är slut och jag har redan ångest över det mesta. Vad försökte jag intala mig själv egentligen? Vi har drygt en månad på oss att fixa praktikplats. Bara tanken på det får det att svindla i huvudet. En månad. Sist tog det mig över tre månader att hitta en plats och det var panik in i det sista. Dessutom måste det vara mer relaterat till intresse/spårval. Alltså måste jag hitta en plats som handlar om grafisk design eller webbdesign. Läraren pratade om att det ska vara något vi vill arbeta med i framtiden och varenda gång någon nämner ordet framtid knyter det sig i magen på mig. I framtiden. Kommer jag orka ända dit?

Det började med att vi skulle sätta upp mål. Eftersom jag gick ut ettan med full pott till ett jävligt högt pris (ni borde förstå vad jag menar), så vet jag att jag måste sänka mina krav. Det känns som det svåraste i världen. Att ens skriva orden "satsa på mvg i språk och minst vg på resten" kändes bara som tomma ord. Det kommer inte gå. Jag kommer inte kunna satsa på bara ett vg. Prestationsångesten tar kol på mig. Minsta lilla press så flippar jag ur. Bara en sån enkel sak som att skriva vad man vill uppnå på ett läsår på ett papper kändes omöjligt. Jag orkar inte med mig själv. Vad är det som hindrar mig från att faktiskt nå mina mål? Att kanske en dag kunna bli webbdesigner som jag drömmer om? Jo, min jävla, äckliga prestationsångest. Och där var den dagen förstörd.

tidsmönster

Idag går allt som det ska med frukost klockan nio och gymmet halv elva, lunch vid ett och en tur till stan med ett par nya jeans hem. Storlek 158, bara för att det ska vara så satans svårt att hitta snygga baggyjeans. Barnavdelningen är en riktig guldgruva, när det kommer till byxor så är det bara att köpa killmodell. Då sitter det perfekt. Jag har köpt alldeles för många "bara-för-stora"-byxor som jag senare insett inte alls har passat som jag ville.

Avslutade precis en supermumsig kiwismoothie till mellanmål. Känner att idag har varit lite av en kickoff, tillbaka till rutinerna liksom. Det är det som kommer bli skönt med att börja skolan. Rutiner. Jag är en sån vanemänniska.

Kiwismoothie; mixa ihop och njut
1 skalad kiwi
1 dl mjölk
½ dl verum hälsofil vaniljpassion eller vaniljyoghurt

Jag ler mot världen men vet att vilken sekund som helst kan det vända.

återvändsgränd

Klockan är halv fem på morgonen och jag sällskapsröker en cigg med en vän. Pratar om livet. Fortfarande lite alkoholpåverkad, men bara såpass att man är klar i huvudet och bara lite mer öppen. Får ta del av hans erfarenheter. Leva med mangodepression utan utomstående hjälp. Snedtrippar. Självmordsförsök. Jag avundas hans styrka. "Jag stod där med en flaska Theralen, min brorsa ringde och jag sa 'jag finns inte mer, glöm mig' men sen tänkte jag bara fuck it och gick därifrån." Han kunde ta sig upp ur det där. Han kunde det. Jag sjönk inte i närheten så lågt. Tog jag mig upp? En bit. Men jag ramlade ner i något annat. Ett mellanläge.

Idag vandrade jag runt i stan helt tom i magen, ingen frukost, ingen lunch och det var så jävla skönt så att jag skäms. Varför? För att det är ouppnåeligt, vara hög på hungern som inte finns där. Snälla, låt mig inte söka efter den kicken igen. Allt känns bara så jävla meningslöst nu. Helt meningslöst. Min existens är överflödig. Nog för att jag mådde mycket sämre i höstas, men vart står jag nu? Mitt humör är stabilt på nästan-depp-nivån. I den grad att man kan trilla över kanten alldeles för enkelt. Jag vet inte hur stabil jag är, vet inte hur jag mår, vart jag står, hur jag kommer reagera. Vet inte vad jag känner. Vad jag lever för.

klarar inte av det

För svag för att stå emot, för stark för att ge efter.
Självkänslan är körd i botten och jag vet inte vad jag ska göra.

sju dagar kvar

Det känns som att hela mitt liv hände 2008. Var ätstörd, blev tillsammans med min kille (i mars, vi är fortfarande tillsammans), trodde jag blev frisk, gick på min första festival, flög till Asien, gick på en massa konserter, hängde med sjukt sköna människor, träffade min dåvarande idol (Andy Dörner från Caliban) och upplevde så mycket nytt. Jag förstår inte varför jag alltid ska bli så plågsamt nostalgisk... och så osammanhängande när jag har en massa tankar som snurrar runt? Jag saknar det året dock. På gott och ont. Men varför leva i det förflutna, det tjänar inget till. Det enda man får ut av det är mer smärta.

Nu är jag hungrig utan att känna hunger, det suger i magen men hungerskänslan infinner sig inte riktigt, vågen stod på 46 jämnt i morse, det kändes läskigt, jag skäms, men jag kunde acceptera det, se mig i spegeln och inte bara se inbillat fladdrande fett och kött utan för en sekund se mig för vad jag var. Om den känslan bara kunde stanna. Jag är så full av intryck från de senaste två dagarna att jag inte vet vad jag ska göra av alla tankar som dyker upp, hur jag ska smälta allt. Två helt underbara dagar.

pricken över i.

Min dag kunde inte bli sämre. Först vakna med ångest, inte kunna träna pga förkylning + stängt gym. Sitta på släktkalas i typ fem timmar och inte göra någonting förutom att äta. Kunde inte åka till pojkvännen för han är sjuk. Så äntligen, på väg hem i bilen...

Mormor: "Nu får du gå hem och ha gymnastik så alla kalorier försvinner!"

handfallen och modlös.

Det här funkar inte. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag känner mig stor som ett hus, det är som om verkligen all vikt sätter sig på magen på mig, plus att jag inte kunnat träna på länge på grund av förkylningen jag lyckats dra på mig. Försökte träna igår, men slemhosta och crosstrainer var ingen bra kombination och i morse blev det en timmes promenad. Jag känner verkligen med hela mig att jag vill gå ner, tillbaka till min säkra vikt, mellan 43-44, inte som nu när 46 ligger nära, jag kan inte hantera det. Jag känner mig så ful och äcklig hela tiden. Är det inte så fruktansvärt patetiskt och så JÄVLA IDIOTISKT att låta en jävla SIFFRA bestämma hur självförtroendet ska vara?

Jag blir så matt på mig själv. Vet inte vart jag ska ta vägen. Men jag kommer inte kunna göra fler framsteg nu på ett tag. Jag kan inte hjälpa det. Jag måste få lätta min ångest. Men jag ska inte tappa kontrollen. Jag har lärt av mina misstag - och är på väg att göra ännu ett. Jag är världens största idiot.

idétorka och nya vänskapsband

Mitt liv är en stor idétorka just nu. Idag är jag på gott humör, har så gott som hela slutet på sommarlovet spikat och det känns skönt. Nu vet jag att jag inte behöver gå hemma själv och tänka så mycket. Det kommer bjudas på fest bland annat, ett släktkalas (jag överlever det bättre den här gången, det är jag säker på) och sedan ska en av mina kompisar vara ensam hemma en hel vecka.

Vi har verkligen blivit tajta under sommaren och jag är så grymt glad för det. Hon är precis så som jag vill vara, som en förebild för mig; hon har förmågan att skita i hur hon ser ut när det behövs. Hon vågar alltid säga ifrån. Hon är självsäker, rolig och bara helt underbar. Jag vill också vara så. Det bästa är att genom att vara med henne så stärker jag mitt eget självförtroende; långsamt börjar jag inse att hon bara bryr sig om hur jag är, inte hur jag ser ut eller någonting annat. Det känns så sjukt skönt att ha en tjejkompis man verkligen kan lita på till hundra procent - för jag kan verkligen prata om ALLT med henne. Visst har jag andra jag kan prata om allt med, men inte på samma sätt som jag kan med henne.

För övrigt har jag lust att laga någon riktigt god och ambitiös lunch sen, men har total idétorka, det lutar dock åt köttfärssås. Sedan har jag också lust att baka bullar för att det är roligt, har ett recept jag vill testa, men det blir svårt att hinna just idag. Jag nekar inte till att jag är lite av en matlagnings/bakningsnörd - jag älskar att testa nya recept. Det är ju så sjukt roligt! Det är som att den tiden jag förr la ner på att försöka räkna ut kalorier på allt jag gjorde, lägger jag nu på att förbättra och experimentera för att få fram bättre recept.

lera, misär och shopping

Ovanstående bilder säger mer än tusen ord. Musiken var finfin på Sonisphere, men vädret förvandlade området till en enorm lerpöl. Det ösregnade hela dagen, så trots musiken så blev man riktigt opepp. Men det blev rätt bra ändå tillslut. Höll på att bryta ihop på tunnelbanan som var helt fullsmockad. Jag har klaustrofobi.

Trots vädret blev det rätt värt. De andra två dagarna gick jag på stan med pappa och shoppade för runt 1500 kr. Vi bodde på ett jättefint hotell, frukostbuffén var helt underbar; jag åt fralla med skinka och grönsaker, yoghurt med allbran och nyskuren melon och kiwi och kokt äggvita (hatar att äta gulan löst) och trots att jag åt mer än vad jag brukar kändes det inte jobbigt. Även luncherna och middagarna på restaurang gick bra. Två glassar och lite godis slank ned också. Sedan åkte jag på fest direkt när jag kom hem. Trots detta så har det resulterat i att jag väger 43,8 kg igen. Det vill säga att all vikt jag gått upp i sommar är borta.

it's time to go

Packarn väskorna för i morgon bär det av till Stockholm och på lördag är det dags.



Känns som att min blogg blivit rätt meningslös på senaste tid. Jag har liksom inget att skriva. Det går inte så bra för mig mentalt just nu helt enkelt. Känns ju inte så kul att skriva om samma saker varje dag direkt. Men jag ska inte sluta kämpa. Jag har bestämt mig för att skolstarten ska gå bra, trots att jag är rädd; att återvända till rutinerna igen kanske gör saker och ting enklare, vem vet?

citerat

"Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer." [källa]

Oj. Ju mer jag läser om borderline, desto mer känner jag igen mig. Fast... inte i det extrema laget. Jag är ju inte direkt en sådan som slår sönder saker omkring mig. Kanske borde gå till en psykolog egentligen. Borde nog göra det.

tar det aldrig slut?

Jag orkar fan inte. Inte ens nu, när jag inte har någon som helst press på mig, kan jag må bra. Om tre veckor börjar skolan och all press kommer tillbaka. Jag kommer inte klara av det, vill inte behöva uppleva det, vill inte behöva falla igen. En till höst som förra kommer jag inte kunna hantera. Så mycket ångest orkar jag inte med. Den här dagen har skitit sig totalt. Kände mig så jävla äcklig så jag inte ens ville visa mig utanför dörren, men var tvungen att göra det ändå. På med zombiemasken som vanligt. Fastnade där. Till råga på allt så fuckade jag ur extra mycket i morse, kände mig så jävla fet i allt jag satte på mig. Varför? Jag har gått upp mer. Alldeles för mycket. Jag vill inte gå upp mer. Jävla skit. När jag väger mig i morgon får jag inte väga 45, men jag kommer väga 45 och jag vill inte väga 45. Plus mens på det. Tack för den.

"Men gå till någon då" säger folk. JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE för jag vill inte bli tvångsmatad tills jag väger 52 kg, jag vill inte behöva dra in mina föräldrar i det här för orka dem och jag vill inte bli störd i huvudet av psykmediciner. Innebär frisk från ätstörningar att man måste vara normalviktig så fuck that. Det kommer inte hända, inte hjälpa heller. Fan, jag orkar verkligen ingenting idag, inte ett jävla piss, kan ingen bara få mig att sluta känna?

allt på tv är sant?

Supersize vs Superskinny; det är en sak jag verkligen inte fattar med det programmet. De som är med som "superskinnies"; de äter inte så extremt lite men ändå väger de ingenting. Hur sjutton kan man väga 38 kg, ha ett bmi på 14,5 och ändå inte framstå som anorektiker, utan bara som en person med "kontrollbehov"? Personen i fråga äter 1500 kcal om dagen och är så underviktig. Det hänger inte alls ihop för mig för 1500 kcal är inte någon extremliten mängd. För övrigt ser hon inte alls ut att vara så smal som det sägs...

Sen var det något program som handlade om två journalister som skulle banta ner sig till "size doublezero" eller storlek 30. Det låter ju extremt men den som klarade det behövde bara gå ner till BMI 19. Makes no sense... Äsch, jag är bara trött och vrålhungrig. Sover hos en kompis, hon sover fortfarande och jag vågar inte väcka henne.

Blev lite för mycket igår. Jag är så bakfull att jag spyr galla. Underbart...