återvändsgränd

Klockan är halv fem på morgonen och jag sällskapsröker en cigg med en vän. Pratar om livet. Fortfarande lite alkoholpåverkad, men bara såpass att man är klar i huvudet och bara lite mer öppen. Får ta del av hans erfarenheter. Leva med mangodepression utan utomstående hjälp. Snedtrippar. Självmordsförsök. Jag avundas hans styrka. "Jag stod där med en flaska Theralen, min brorsa ringde och jag sa 'jag finns inte mer, glöm mig' men sen tänkte jag bara fuck it och gick därifrån." Han kunde ta sig upp ur det där. Han kunde det. Jag sjönk inte i närheten så lågt. Tog jag mig upp? En bit. Men jag ramlade ner i något annat. Ett mellanläge.

Idag vandrade jag runt i stan helt tom i magen, ingen frukost, ingen lunch och det var så jävla skönt så att jag skäms. Varför? För att det är ouppnåeligt, vara hög på hungern som inte finns där. Snälla, låt mig inte söka efter den kicken igen. Allt känns bara så jävla meningslöst nu. Helt meningslöst. Min existens är överflödig. Nog för att jag mådde mycket sämre i höstas, men vart står jag nu? Mitt humör är stabilt på nästan-depp-nivån. I den grad att man kan trilla över kanten alldeles för enkelt. Jag vet inte hur stabil jag är, vet inte hur jag mår, vart jag står, hur jag kommer reagera. Vet inte vad jag känner. Vad jag lever för.