Alltid samma tur i oturen

Efter nästan två år var det väl dags för mig att klanta till det. Igår kväll. Mamma och pappa erbjuder mig skjuts hem. Så kommer bomben. I all morgonhast när jag skulle byta väska till skolan har min vanliga väska legat helt öppen på sängen. Lite för öppen, för en snusdosa stack ut. Min oroliga mamma hade öppnat denna. "Jag hittade något jag aldrig sett förut. Vad var det för något?". Chocken, hjärtat slår i marken. Åh. NEJ. Min största rädsla besannad. Mina föräldrar hittade det. Fan.

Jag som trodde att jag aldrig skulle bli upptäckt. Men till slut undkommer man det inte. Som tur var - något jag aldrig kunde föreställa mig - så sa mina föräldrar att de inte var arga, men besvikna. Jag hade i mitt huvud föreställt mig total kalabalik, ramaskri, pissprov och hela kalaset men istället blev det besvikelse. Lättare att hantera men nog så svårt. Ironiskt nog hade jag rökt ett tag innan bilfärden hem, och nu kan jag bara tacka min lyckliga stjärna för min snabbtänkthet. Pusslade ihop delar och fick på plats i bilen ihop en modifierad sanning som gick hem. Märkte på mamma att hon trodde mig, och hon sa att det var bra att jag inte försökt försvara mig utan berättat "som det var". Dåligt samvete, dåligt samvete, dåligt samvete.

Än är allt inte perfekt.

Kom, kom, kom, kom till mig du underbara sjukdom
Slå mig sönder och samman och tvinga mig ned på knä
Injicera all din ondska in i min menlösa kropp
Och på ett fåtal sekunder försvinner alla bekymmer långt, långt bort

För utan mig är du ingenting, är du ingenting
Och utan dig är jag ingenting
Men tillsammans är vi allt

Skada mig, ja skada mig du underbara sjukdom
Beröva mig din frihet, kom och beröva mig mitt liv
Ta mitt hopp, mina drömmar, mina förväntningar inför ett vi
Och förstör dem allesamman, min gudomliga ledstjärna negativ

Ingen glädje kan liknas vid dig
Och ingen erövring kan jämställas med dig
Inget lyckorus kan jämföras med dig
Och ingen kärlek kan någonsin ersätta dig

Det är som om han sjunger om min verklighet för två år sedan. Ryser i hela kroppen, låten går på repeat om och om igen. Lyssnar och inser att jag inte är så fri som jag tror. I och med att jag har så lite lektioner i skolan blir mina matrutiner ganska rubbade. Ångest när hungern slår på vid tretiden - för sent för lunch, för tidigt för middag, och varför äta mellanmål när man kan vänta två timmar till och äta ordentlig middag då istället? Jag orkar inte slå emot ordentligt. Två kilo har försvunnit och jag ser mig själv i spegeln, älskar det jag ser, börjar få tillbaka lite skörhet och höftben. Höftben, saknade höftben. Besatthet. Kan inte hjälpa att jag bara älskar när det sticker fram lite, lite grann under huden. Farlig kärlek. Men det kanske är såhär långt jag kommer. Jag kan ju stå emot tankarna när jag måste och inte har något val. Hemma har jag alltid ett val. Vänta lite till. Känns som ett hån mot mig själv på något sätt, men jag kan bara inte släppa Ana helt. Inte helt. Det är som om det är värt det för att få se ut som jag vill, att vara smal nog. Hela världsbilden är redan förstörd av henne, min syn på mat är rubbad för livet. Jag har krigat, överlevt, men nu står jag här med mina ärr som inte riktigt läker... Men man kan inte få allt?