Krypa ur skinnet

Självföraktet finns där än, när man tappat kontrollen ett par dagar utanför hemmets trygga väggar. Känner koncentrationen självhat öka i blodet, hur det pulserar som gift i blodomloppet. Ser solen lysa på en klarblå himmel utanför medan jag inte ens orkar gå ut, jag sitter bara kvar på min stol och dricker ur mitt vattenglas. Det stora. Det ska vara fullt nu, jämt, måste mota bort det hemska sockersuget med det, bokstavligen tränga ur det. Samtidigt skäms jag för jag vet att jag egentligen är stark nog att stå emot det, stark nog att tappa de där kilona ganska fort egentligen men så kommer det något emellan. Byteshandeln. Slipp de där problemen, slipp bry dig - i utbyte mot din självkontroll. Kanske är jag inte så stark längre, eller snarare så är det Anas vilja som kanske inte är så stark längre, när jag har en stor mossig mur mellan henne och mig. Trots det sipprar hennes illvilja emellan och gör mig så fruktansvärt medveten om varenda liten jävla fettcell runt min mage, vid låren och höfterna, armarna. Varje litet fel som skriker på mig när jag slänger en blick mot spegeln, eller en blick mot marken för den delen. Jag blir aldrig lämnad ifred.

Så retande nära. Det kan handla om två kilo kanske. Inte ens det. Men inte ens det kan jag längre.