Självföraktet finns där än, när man tappat kontrollen ett par dagar utanför hemmets trygga väggar. Känner koncentrationen självhat öka i blodet, hur det pulserar som gift i blodomloppet. Ser solen lysa på en klarblå himmel utanför medan jag inte ens orkar gå ut, jag sitter bara kvar på min stol och dricker ur mitt vattenglas. Det stora. Det ska vara fullt nu, jämt, måste mota bort det hemska sockersuget med det, bokstavligen tränga ur det. Samtidigt skäms jag för jag vet att jag egentligen är stark nog att stå emot det, stark nog att tappa de där kilona ganska fort egentligen men så kommer det något emellan. Byteshandeln. Slipp de där problemen, slipp bry dig - i utbyte mot din självkontroll. Kanske är jag inte så stark längre, eller snarare så är det Anas vilja som kanske inte är så stark längre, när jag har en stor mossig mur mellan henne och mig. Trots det sipprar hennes illvilja emellan och gör mig så fruktansvärt medveten om varenda liten jävla fettcell runt min mage, vid låren och höfterna, armarna. Varje litet fel som skriker på mig när jag slänger en blick mot spegeln, eller en blick mot marken för den delen. Jag blir aldrig lämnad ifred.
Så retande nära. Det kan handla om två kilo kanske. Inte ens det. Men inte ens det kan jag längre.
lördag 21 juli 2012
Krypa ur skinnet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sv: jag vet att min kropp snart kommer att säga ifrån, men jag har ju varit betydligt mer nere i ätstörningar än vad jag är nu.
SvaraRaderaMen du... Sen när de där 2 kilona har försvunnit kommer du knappast vara nöjd ändå. Tvärtom. Det lär garanterat trigga Anas vilja och henne vill du inte ha i ditt liv. Det är så enkelt att kasta bort allt på ätstörningar istället för att kämpa för livet och du har alla förutsättningar för att få ett bra liv.
SvaraRaderaJag antar att du aldrig kikar in här mer men om du skulle göra det, kan du inte uppdatera igen? Jag vill veta hur det går för dig och jag hoppas verkligen att det du kände i sommras var en dålig period och att du mår bättre nu. Hopp hjälper inte med att stilla oro dock.
Oj så jag känner igen mig i det där du skrev! När maten gick bättre kände jag precis likadant: "Vem är jag utan det där? Hur hanterar jag känslor? Hur...?" Men jag tror att du kan hitta ditt riktiga jag och jag tror att du kan bygga upp din självkänsla! Det tar ett tag men jag tror på dig! :)
SvaraRadera"Ätstörningen gav, sorgligt nog, livet en mening." Åter igen känner jag igen mig. Ibland har jag tänkt att det skulle vara så härligt att gå med i någon sekt eller bli nunna och spendera all tid på att leva rent och tillbe gud. Synd att jag inte är ett dugg troende.^^ Det behöver inte vara en hobby som ger dig mening, hobbys kan vara bra då tiden går sagta men det där som ger mening måste nog vara något större. Jag tror inte att det är en slump att AA har troedet som ett steg i tillfrisknandet.^^ Skaffa hund/barn/religon/företag, gå med i en förening etc. Kan något sådant vara för dig? Eller ett råd som jag egentligen inte vill ge - testa ät en LITEN dos svamp. Jag har aldrig känt mig såå i kontakt med universum eller som en del av något större förutom då och de upplevelserna har påverkat mig väldig positivt. Visserligen kan det bli helt tvärtom också, varför jag inte ville ge dig rådet egentligen. Hur som haver, jag tror att du kommer klara av att ta dig den där sista biten också. Du har klarat av att ta dig så här långt och du är nog mycket starkare än du själv tror! :)
Använder mig av endela.blogg.se, anv: nina och lösen: nyckel. Godkänn inte kommentaren är du snäll :)
Kram!