Kanske har jag inte den drömkroppen jag är ute efter, men jämför man med vissa andra så har jag ju faktiskt en helt okej kropp ändå. Får ju ändå komplimanger för den, får ju trots allt höra att jag är fin, även om det är svårt att höra. Så kanske går det här att leva med ändå? Trots att midjan är tre centimeter för stor.
Bild borttagen av säkerhetsskäl.
Lite ångest, för att veta att man lever. Att man fortfarande känner. Men är det verkligen så bra, att den fysiska ångesten uppstår innan den psykiska? Fick inte mycket sömn inatt, kroppen hade ångest, hjärtat slog snabbt och hårt, stresshormonerna rusade men kickade aldrig riktigt in, darrade. Slutna ögon och lugnande viskningar. Jag däremot, fattar ingenting. Tankarna surrar runt i extrem hastighet och jag får inte grepp om dem, hala som ålar slinker de iväg. Vad hände? Det var bara en dröm. Åtta timmar senare hänger huvudet med. Ögonen låser sig, själen krymper, kryper inåt, innanför skalet, trycks ihop, ned i sätet. Varje hjärtslag sticks och rivs och... så tung. Ändå ett svagt leende, jag kan känna. Rätt åt dig. Rätt åt dig. Du förtjänar det. Sanningen svider ibland. Den oförutsägbara sanningen.
Hans händer på min kropp. Varma händer som smeker försiktigt, en välbekant känsla. Följer linjerna. Hör fina ord. Ler, kryper in i den varma famnen. Min. Bara min nu. Pillar i håret, kliar i nacken, en välbelåten suck, glädje. Glider halvt in i sömnen, andas i takt. I symbios. Värmen sprider sig som fina, stickiga nålar genom kroppen. Rysning. Andetagen bränns.
"Det här är så himla mysigt."
"Du är fin."
"Mm."
Nu var det ett helt år sedan jag började blogga. Ett helt år sedan, juldagen 2009, det var då jag bestämde mig för att sätta pränt på mina tankar, låta mina fingrar flyga över tangenterna i bra och dåliga stunder. Jag tror att det hjälpt mig. Men jag kan inte låta bli att undra. Hade jag inte börjat, hade jag fortfarande dragits ned i helvetet igen och drabbats av den värsta svackan i min ätstörning någonsin? Eller har mitt bloggande faktiskt resulterat i att jag till slut, den där dagen i mars, bestämde mig för att - om inte döda - i alla fall såra min fiende såpass att jag återigen kunde andas lite friare?
För övrigt gick julaftonen faktiskt helt smärtfritt. Ingen jobbig mättnad, ingen ångest, ingen dagen-efter-ångest. Nästan lite för lätt. Men sen behövde man ju bara smaka på lite av varje för att bli mätt. Lite för mycket godis kanske, men det har inte gett något utslag. Ligger fortfarande stadigt mellan fyran och sexan. Å andra sidan hade jag väl inte förväntat mig annat, jag känner mig själv såpass bra att jag kan mina gränser. Matångesten uppträder inte lika lätt då.
Idag är det julafton. Skit i allt idag, njut bara. Låt inga dumma tvångstankar hindra dig. Det är EN dag. En enda dag är alla värda, oavsett. Vem är med mig? Julafton ska inte behöva innebära ångest, det ska bara vara fint.
God jul på er!
Återigen i fritt fall, magen svider och ångesten snörar ihop min strupe. Vad enkelt allt vore om jag kunde stå på någon stabil plattform, istället för att stå på en motsvarighet av knapphändigt ihoptejpat blött papper. Att stå på någon sorts självkänsla istället för att försöka stå på en blandning av tvivel, tveksamhet och rädsla. Att inte ha en hjärna som inte kan sluta överanalysera varenda rörelse, vartenda andetag, vartenda ord, varenda gest, som snöar in sig på detaljer som inte ens finns.
Förr eller senare tar väl orden slut. Utslitna budskap har inte samma mening. Jag har liksom inget att säga. Allt är redan sagt. Jag har stannat upp och är fast i gråzonen. Jag vandrar bara runt i en ständig trötthet, bara för att tankarna som dyker upp innan jag ska sova håller mig sömnlös för länge. Vad finns det att säga? Det är bara samma sak hela tiden. Orken finns inte där.
Ordet framsteg har tappat sin betydelse, jag finner inte längre någon tillfredsställelse i att "våga" äta saker, den punkten är redan passerad. Det finns ingen vinst i att "våga" äta för mig längre, det är liksom inte det jag är mest rädd för. Jag vet att en dag inte spelar någon roll i längden, min vikt ligger på samma nivå ändå.
Men livsglädjen, vart tog den vägen? Konstant trötthet, ingen motivation, och skolan pressar hårdare än någonsin. Tre dagar kvar och på den tiden ska man hinna med två inlämningar och två prov. Plus en hemtenta över lovet. Jag vill bara skita i allt, men vad ska jag göra istället? Få allt efter mig och tvingas göra om allt? Det hade varit så mycket lättare om jag inte hade haft den här prestationsångesten, jakten på de högsta betygen kanske bara är ännu ett sätt att skada mig själv på. Omedvetet.
Frånvaron av ångest. Jag hade nästan börjat vänja mig, men trots dess frånvaro så är den ändå där, hotfullt i bakgrunden. För jag gör ju allt för att slippa drabbas av den, så helt fri från den blir jag inte. Så igår. Hembakt pizza, inget farligt med det. Fick flipp när jag inte kunde kavla ut degen, redan där vaknade stressen. En sån liten struntsak, och ångesten har något att börja gro på. Pojkvännen och pappa la på halva påsen med riven ost på sina bitar, jag tog lite grann. Varje bit var lika stor. Jag åt upp min, för jag var jättehungrig. Min pojkvän orkade inte sin bit. Det gnagde i huvudet hela kvällen. Det finns inte en ENDA logisk anledning till varför jag ska äta mer än honom? men ändå gjorde jag det. Matångest, hade nästan glömt hur jobbigt det kunde vara. Men egentligen... (alltid detta egentligen) så var det ju ingen extrem mängd. Kände mig ändå extremt äcklig, som ett svullo. Äter mer än min pojkvän som är ett huvud längre och väger minst 30 kg mer än mig.
Ångesten är så fruktansvärt irrationell. För i morse, trots både choklad, pizza och ingen träning på två veckor, så har jag återigen hamnat under den säkra gränsen. Trodde inte mina ögon när jag såg fyra trea komma åtta. Hur? Hur kan man tappa ett helt kilo på en dag i min storlek, och ändå ha ätit nästan en halv gång mer än man brukar? VARFÖR BRYR JAG MIG? Hopplös.
Jag hatar såna här tillfällen. Alla tankar, minnen och känslor slår till på en gång. Så mycket som vill ut, så mycket man vill säga eller skriva, men på pränt kommer absolut ingenting. En osammanhängande röra är det enda resultatet. Och en överväldigande känsla av tomhet. Gåshud och iskalla fingrar trots tjocka lager kläder.
Jag undrar så mycket. Vem jag hade varit, hur livet hade sett ut om allt som hände för länge sedan vart annorlunda. Om jag inte varje dag, inom en diffus tidsram på runt åtta år, behövde mötas av pikar och skratt. Om jag inte mitt i allt blivit lämnad. Om jag inte hade behövt uppleva frustrationen över att ingen lyssnade på mig. Om de andra hade insett att det inte var så oskyldigt som det såg ut. Om de reagerat och gjort något åt det. Plågsam tanke. Om de bara visste vad det förde med sig, hade de stannat upp då, lyssnat? Ångrat sig? Om de visste att deras handlingar skulle spela roll, även när allt var glömt? Idag har de glömt, men det har inte jag.
Allt spelar roll, det rotar sig så djupt. Kanske var jag ett enkelt offer, kanske skulle jag bara skitit i allt som de sa. Kanske gjorde jag det till viss del, för det är inte mycket jag minns. Jag står kvar här, enbart med minnesfragment och en raserad självkänsla. En osäkerhet över allt annat. En hjärna som går på högvarv dygnet runt, som aldrig riktigt får ro, som tror att precis allt spelar roll. Ögon som inte riktigt vågar möta andras, som allt som oftast stirrar ned i marken. Kritiska, som aldrig, aldrig någonsin, blir nöjda.
Det var det som blev kvar. Undran, osäkerhet, rädsla. Och tomheten, som hotar att kväva mig varje gång den dyker upp. Som nu.
Orkar liksom inte riktigt bry mig och vips har det gått en hel vecka utan träning. Ärligt talat, så minns jag inte vilket datum jag tränade sist. Förra veckan tror jag. Visst svindlar det lite men jag har ju inte direkt blivit tjock av det, så let's wait for the motivation säger jag. Det suger ju att träna när man inte känner för det, fast inte lika mycket som det suger att vara trött precis hela tiden. Fast det finns ju fördelar... kan åtminstone njuta av en lussebulle.
Känns för övrigt fint att julen inte bara är ångest i år, inte som förra året. Nej, i år ska jag njuta av julen har jag bestämt mig för. Följer julkalendern dessutom, är jag ensam om det?
Så var den dagen piss. Var nära på att få mitt sämsta provresultat någonsin precis (g+) men som tur var så kunde jag komplettera till VG... Nu svider min mage sönder av stressen. Jävla magkatarr. Känner mig så jävla dålig. Tack vare igår är min hjärna seg som gelé och då ska man förstås hantera en massa roliga formler på fysiken, hej stress, hej ångest. Och jag kan inte sluta avundas en person i min klass. Han skrattar så hjärtligt, det låter verkligen som ren glädje, men jag kan inte ens minnas när jag skrattade på riktigt sist. Verkligen skrattade. Sorgligt liv. Jag är sorglig. Och såna här inlägg är så brutalt ointressanta...
En stunds paus. Fryser inte ens. Med sorgsna gitarrslingor i öronen och rester av gårdagen i kroppen infinner sig ett lugn, så olikt min normala sinnesstämning, men så skönt. Mjukt och fint. En natts sömn utan en timmes föregående tankeverksamhet upphöjt i sig själv tusen gånger. Jag bara blundade, sjönk in i sängen, sov länge och drömlöst. Kändes inte lika hårt när mobilen som går tre minuter före började ringa 05:35.
Igår blev inte alls som jag planerade. Tänkte baka muffins, köpa julklappar, sitta hemma och mysa. Istället träffade jag ett par kompisar, och för första gången någonsin orkade jag inte överanalysera vartenda ord jag sa och kunde vara mig själv. I alla fall så som jag tror att jag är. Hur vet man det egentligen? Och om jag var det så vet jag inte riktigt om jag gillar hur jag är. Egentligen. Alldeles för pratig och flippad. Istället sparade jag min analyseringsförmåga tills vi satt på en bänk och väntade på tåget, vi hade köpt mat, jag åt en hamburgare och lite godis och lyssnade på ljuden runt omkring och bara var. Alla ljud bäddades in i en baktakt och jag kunde urskilja vartenda steg, ackompanjerat med ett högfrekvent tjutande i öronen. Två timmar senare, julmys med riktig risgrynsgröt. Bra dag.
Jag vet inte riktigt varför, men det är något sentimentalt över just den första december. När jag var liten längtade jag till den dagen, för då började julen på riktigt. Julkalendern på tv och allt julmys började liksom på riktigt, plus att man fick öppna första luckan i julkalendern. Jag hade alltid flera stycken, fick en chokladkalender av mamma och flera stycken som bara var i papper men som likväl var lika roliga att öppna ändå. Tänk, när man kunde bli glad av sådana simpla saker?
Chokladkalendern består förstås, det är ju tradition för mig, men den genuina glädjen är mer utbytt i något sentimentalt, reflekterande. Året är snart slut, och vad gjorde jag med det egentligen? Slöseri. Det började åt helvete, då var jag som djupast i ätstörningen för att vända i mars när jag insåg att det inte gick längre. Jag slogs som ett djur och vann mer och mer mark varje dag, jag slog mig friare och friare - fram tills sommaren någon gång, då segerruset började lägga sig och jag sjönk tillbaka ner i träsket av dåligt självförtroende. Riktigt deppig blev jag inte, men tillräckligt för att inte orka ge allt. Nu vet jag inte riktigt vart jag står. Räknar inte kalorier, måste inte träna så ofta (har inte tränat sen förra veckan och kommer förmodligen inte träna tills helgen - och det känns inte som en katastrof) och kan äta vad jag vill - i begränsad mängd förstås...
Jag har inte lika mycket kontroll som jag tror. Undermedvetet ger jag efter för vissa saker. Vissa gränser går inte att rubba; jag kan inte äta två mackor och gröt till frukosten utan alltid bara en. Jag kan inte äta något annat bröd än det med minst kaloriinnehåll om jag äter banan till gröten på morgonen. Såna saker, men jag är så van vid det så jag reflekterar liksom inte över det. Ångest över enskilda måltider infinner sig inte längre för jag vet att jag inte går upp av det, och det är skönt. Men jag har ändå inte kontroll, för vikten går lite som den vill nu... och i morse var den lägre än den varit på 4 månader. Jag förstår inte varför och jag blir rädd, för jag vill inte gå ned i vikt egentligen; jag har överskridit min nedre gräns. Men jag får försöka äta lite bättre under veckan så att jag ligger inom den säkra ramen igen.
