The return of the matångest

Frånvaron av ångest. Jag hade nästan börjat vänja mig, men trots dess frånvaro så är den ändå där, hotfullt i bakgrunden. För jag gör ju allt för att slippa drabbas av den, så helt fri från den blir jag inte. Så igår. Hembakt pizza, inget farligt med det. Fick flipp när jag inte kunde kavla ut degen, redan där vaknade stressen. En sån liten struntsak, och ångesten har något att börja gro på. Pojkvännen och pappa la på halva påsen med riven ost på sina bitar, jag tog lite grann. Varje bit var lika stor. Jag åt upp min, för jag var jättehungrig. Min pojkvän orkade inte sin bit. Det gnagde i huvudet hela kvällen. Det finns inte en ENDA logisk anledning till varför jag ska äta mer än honom? men ändå gjorde jag det. Matångest, hade nästan glömt hur jobbigt det kunde vara. Men egentligen... (alltid detta egentligen) så var det ju ingen extrem mängd. Kände mig ändå extremt äcklig, som ett svullo. Äter mer än min pojkvän som är ett huvud längre och väger minst 30 kg mer än mig.

Ångesten är så fruktansvärt irrationell. För i morse, trots både choklad, pizza och ingen träning på två veckor, så har jag återigen hamnat under den säkra gränsen. Trodde inte mina ögon när jag såg fyra trea komma åtta. Hur? Hur kan man tappa ett helt kilo på en dag i min storlek, och ändå ha ätit nästan en halv gång mer än man brukar? VARFÖR BRYR JAG MIG? Hopplös.