den eviga gråzonen

Förr eller senare tar väl orden slut. Utslitna budskap har inte samma mening. Jag har liksom inget att säga. Allt är redan sagt. Jag har stannat upp och är fast i gråzonen. Jag vandrar bara runt i en ständig trötthet, bara för att tankarna som dyker upp innan jag ska sova håller mig sömnlös för länge. Vad finns det att säga? Det är bara samma sak hela tiden. Orken finns inte där.

Ordet framsteg har tappat sin betydelse, jag finner inte längre någon tillfredsställelse i att "våga" äta saker, den punkten är redan passerad. Det finns ingen vinst i att "våga" äta för mig längre, det är liksom inte det jag är mest rädd för. Jag vet att en dag inte spelar någon roll i längden, min vikt ligger på samma nivå ändå.

Men livsglädjen, vart tog den vägen? Konstant trötthet, ingen motivation, och skolan pressar hårdare än någonsin. Tre dagar kvar och på den tiden ska man hinna med två inlämningar och två prov. Plus en hemtenta över lovet. Jag vill bara skita i allt, men vad ska jag göra istället? Få allt efter mig och tvingas göra om allt? Det hade varit så mycket lättare om jag inte hade haft den här prestationsångesten, jakten på de högsta betygen kanske bara är ännu ett sätt att skada mig själv på. Omedvetet.