första decembertankar

Jag vet inte riktigt varför, men det är något sentimentalt över just den första december. När jag var liten längtade jag till den dagen, för då började julen på riktigt. Julkalendern på tv och allt julmys började liksom på riktigt, plus att man fick öppna första luckan i julkalendern. Jag hade alltid flera stycken, fick en chokladkalender av mamma och flera stycken som bara var i papper men som likväl var lika roliga att öppna ändå. Tänk, när man kunde bli glad av sådana simpla saker?

Chokladkalendern består förstås, det är ju tradition för mig, men den genuina glädjen är mer utbytt i något sentimentalt, reflekterande. Året är snart slut, och vad gjorde jag med det egentligen? Slöseri. Det började åt helvete, då var jag som djupast i ätstörningen för att vända i mars när jag insåg att det inte gick längre. Jag slogs som ett djur och vann mer och mer mark varje dag, jag slog mig friare och friare - fram tills sommaren någon gång, då segerruset började lägga sig och jag sjönk tillbaka ner i träsket av dåligt självförtroende. Riktigt deppig blev jag inte, men tillräckligt för att inte orka ge allt. Nu vet jag inte riktigt vart jag står. Räknar inte kalorier, måste inte träna så ofta (har inte tränat sen förra veckan och kommer förmodligen inte träna tills helgen - och det känns inte som en katastrof) och kan äta vad jag vill - i begränsad mängd förstås...

Jag har inte lika mycket kontroll som jag tror. Undermedvetet ger jag efter för vissa saker. Vissa gränser går inte att rubba; jag kan inte äta två mackor och gröt till frukosten utan alltid bara en. Jag kan inte äta något annat bröd än det med minst kaloriinnehåll om jag äter banan till gröten på morgonen. Såna saker, men jag är så van vid det så jag reflekterar liksom inte över det. Ångest över enskilda måltider infinner sig inte längre för jag vet att jag inte går upp av det, och det är skönt. Men jag har ändå inte kontroll, för vikten går lite som den vill nu... och i morse var den lägre än den varit på 4 månader. Jag förstår inte varför och jag blir rädd, för jag vill inte gå ned i vikt egentligen; jag har överskridit min nedre gräns. Men jag får försöka äta lite bättre under veckan så att jag ligger inom den säkra ramen igen.