Mysigheter. Och dumheter.

Lite ångest, för att veta att man lever. Att man fortfarande känner. Men är det verkligen så bra, att den fysiska ångesten uppstår innan den psykiska? Fick inte mycket sömn inatt, kroppen hade ångest, hjärtat slog snabbt och hårt, stresshormonerna rusade men kickade aldrig riktigt in, darrade. Slutna ögon och lugnande viskningar. Jag däremot, fattar ingenting. Tankarna surrar runt i extrem hastighet och jag får inte grepp om dem, hala som ålar slinker de iväg. Vad hände? Det var bara en dröm. Åtta timmar senare hänger huvudet med. Ögonen låser sig, själen krymper, kryper inåt, innanför skalet, trycks ihop, ned i sätet. Varje hjärtslag sticks och rivs och... så tung. Ändå ett svagt leende, jag kan känna. Rätt åt dig. Rätt åt dig. Du förtjänar det. Sanningen svider ibland. Den oförutsägbara sanningen.

Hans händer på min kropp. Varma händer som smeker försiktigt, en välbekant känsla. Följer linjerna. Hör fina ord. Ler, kryper in i den varma famnen. Min. Bara min nu. Pillar i håret, kliar i nacken, en välbelåten suck, glädje. Glider halvt in i sömnen, andas i takt. I symbios. Värmen sprider sig som fina, stickiga nålar genom kroppen. Rysning. Andetagen bränns.
"Det här är så himla mysigt."
"Du är fin."
"Mm."