att misslyckas

Det är en konst att kunna misslyckas. Att inte låta små missöden orsaka större skada än vad de faktiskt gör är en gåva. Så avundsjuk på de som klarar det. Jag är inte en av dem. Den senaste tiden har jag förändrats mycket, jag är en helt annan person nu än för en månad sedan; gladare, stabilare, självsäkrare. Men så sker ett litet misstag och hela fasaden rasar ihop som ett korthus. Möter självföraktets blick i spegeln, äcklas av det jag ser. Idag hände det igen. Så nära, så nära, snubblar på mållinjen. Sprider sig som ett pulserande gift, "du får komplettera till mvg på tisdag", total blackout. Huvudet surrar, allt blir en sörja framför mina ögon, pulsen ökar. Sämst. Sämst. Sämst. Sämst. Varenda hjärtslag. Vad spelar det för roll?

Det känns för övrigt som jag är ganska missvisande. Har mått så bra den senaste tiden, men det finns liksom inte så mycket att skriva, mest en diffus känsla av glädje, att allt liksom rusar förbi. Jag har byggt upp ett skydd, när ångesten kommer är den lättare att hantera. Lite som att ha en regnjacka istället för en ylletröja när det regnar. Att vända negativa tankar är lättare, ett misslyckande innebär inte dagars ångest, på sin höjd några timmar. Tillvaron är inte längre en grå dimma, allt känns inte längre meningslöst. De flesta dagar vaknar jag med en nyfikenhet, en vilja att ta emot vad dagen har att bjuda på, istället för att ta mig igenom dagen med ett sammanbitet ansikte och en längtan efter att dagen ska ta slut. Det känns skönt att kunna inse det även när det känns jobbigt.

Livet är helt enkelt spännande nu. Lite fjärilar för en fin, snäll pojke dessutom. Kan utvecklas till något jobbigt om jag har otur - båda vill fortsätta leva det fria livet ett tag till. Exet är inga problem. Förstår inte för mitt liv hur tre års trygghet kunde brytas upp så lätt - en månad efteråt tänker jag knappt på honom ens. Ibland har man tur, inte sant?

Att vara sällskapssjuk.

Lördag kväll. För första gången på hur länge som helst sitter jag ensam i mitt rum och gör ingenting. Ensam. Kryper innanför min bröstkorg, ångesten, i attackposition. Väntan.

krafsande

Kanske börjar frihetsberusningen svalna. Det är något som gnager, någon sorts oro som krafsar innanför bröstkorgen. Känslan är bekant, men inte innebörden. Varenda gång jag har någonsin upplevt ångest har den här känslan varit förvarningen, men på senare tid är det bara krafsandet som uppstått. Ångesten har uteblivit. Har jag blivit lite stabilare nu, såpass att jag kan hålla undan ångesten och bara behöva stå ut med krafsandet? Trots det pumpar hjärtat snabbare, en tyngd lägger sig över mina axlar, är bara så rädd. Vill inte förstöra, vill inte skrämma bort. Att allt skulle vara lätt är bara en illusion.

Memories start to fade, only a gray thought of something
Was it even me?
All the scars remind me I was somewhere
Forgotten you were so don't dare to rise
Stay in your tomb, whoever you were

lycka - en tillfällighet?

Det är svårt att greppa, att jag bara för sisådär en månad sedan kände att livet bara var en lång väntan, att allt var grått, tråkigt och meningslöst. Grubblade på varför jag ens fanns till, men fortsatte i samma dimma, en dimma av självhat och stress. Förändringen skedde så plötsligt. Jag mår bra nu, åtminstone bättre än jag trodde var möjligt. Bättre än på länge. Går igenom dagarna med ro i sinnet, leende, på sin höjd med en orolig känsla i bröstet. Visst krafsar den rastlös i bröstet titt som tätt, men det sänker inte ned mig, nu är jag stark nog att stå emot. Allt flyter på, skolan är snart slut, har börjat promenera nästan varenda dag - njuter av det och längtar efter det. Vågen visar återigen 45 kilo, jag är nöjd, ser ut som jag vill, är tillfreds med mig själv. Ja, för första gången på så länge jag kan minnas är jag nöjd med hur jag ser ut. Inte bara tillfälligt, inte bara när jag sminkat mig och fixat mig in i minsta detalj, utan nästan hela tiden. Det är en helt sjuk och ovan känsla att granska sig själv i spegeln och inte bara hitta fel. Jag hoppas att det räcker länge, att jag kan få må bra ett tag till. Jag hade ju hunnit glömma hur det kändes att skratta mellan gångerna, hunnit glömma hur det var att vara glad mer än två dagar i sträck.

Men den bittra sidan av mig finns kvar. Den sidan som jag försöker putta undan, den som säger att lyckan som upplevs nu är falsk, det är bara frihetens rus, det kommer inte räcka för evigt. Den ligger bara som ett lock över problemen, som fortfarande finns under ytan. Men nu är det så jag vill leva, jag vill ha lyckorusen. Nu kan jag leva som jag vill, och som det är nu så vill jag ha den tillfälliga lyckan, spänningen. Ett liv jag inte har kunnat utforska.

Helgerna är helgalna, längtar. Lever fullt ut, lever livet. I helgen var det fest igen, verkligen börjat festa ordentligt nu och det är så underbart. Att få låta spärrarna gå i dimman en stund, leka lite. Fick i fredags sällskap av samma söta pojke som förra veckan. Jag tycker om honom, men vill fortsätta partylivet lite till, man kan ju inte gärna gå in i ett nytt förhållande så tätt inpå det förra, och vad jag har förstått av honom vill inte han ha ett förhållande heller. Man får väl se vad som händer.

dancing the night away

Åh, igår, en sådan där dag man vill aldrig ska ta slut. Börjar med en fet promenad, blir chill i solen med vänner, vidare till en skog där det var stamp. Dansande människor i en röra med utspridda filtar här och var, så skön stämning, alla var så glada. Jag också, drack vitt vin med 7up light, enklast så. Allt var så mysigt, luften var len och det var varmt. När det drog sig mot midnatt åkte jag hemåt för att dra till en fest. Efter 45 minuters väntan på tåget visade det sig att festen var slut, men fick träffa honom ändå. Vi fulade oss med hans kompisar, pratade lite, skrattade lite. De var fulla. Jag fick sällskap hem den kvällen. Eller natten, halv tre var vi hemma, gick och la oss. Jag drack vatten som en häst utan att bli otörstig. Bara sova, prata om allt, kramas och mysa. Ända tills morgonsolen lyste genom fönstret. Tänk, om jag hade vetat det när jag var nybliven sjua, och dökär i honom... ler åt tanken innan jag somnar.

Började dagen med en promenad för att komma hem och se att man snuddat vid femman igen, inte helt fel. Stirrande blickar på pendeltåget bevisade min tes. Avundsjuka blickar som skannar, fastnar på mina ben. Upp, snabb blick på ansiktet, viker undan blicken. Jag vet vad ni tänker.

Förtydligande: Det är inte mitt ex jag syftar på i texten.

spritter

Det spritter lite av glädje i mig. Har varit ute och rensat tankarna totalt under en powerwalk á en mil. Så avslappnad, sitter och bara sjunker ner i stolen. Är bara så glad, utan anledning, och det är så skönt. Jag minns inte när jag satt framför datorn och log sist. Har verkligen insett att powerwalk är den träningsform som passar mig bäst - då tänker jag inte på någonting, jag bara går, och den enda tanken som dyker upp är "gud, vad skönt det är att gå", och efteråt är man helt upprymd. Ingen prestationsångest, inga måsten, inga si och så många minuter eller kalorier, bara njuta. Åh. Sådana här stunder kan man nästan glömma alla bekymmer!

kluvenhet

Allt flyter väl mest på som vanligt. Känner mig lite ensam, men uppbrottet med pojken har inte förändrat mitt liv så drastiskt som jag trodde. Förutom att vi har smsat mer och kommit bättre överens än vad vi gjorde när vi var tillsammans. Oh, the irony... Det enda som är jobbigt är att vara så kluven - vill träffa honom, vill inte. Vi har träffats två gånger sen vi gjorde slut. Inget hände förutom en kyss båda gångerna. Varnande fingrar i luften, men det är ingen fara, för jag vet vad jag gör. Men jag känner mig så kluven, halva mig vill göra mer, halva inte. Men jag får nog försöka avstå, för allt skulle bara bli så knas. Sen om man träffar någon ny så måste man sluta ses och det skulle ju bara bli som att göra slut igen. Vilken soppa...

Dock känns allt lite spännande. Singel, nya möjligheter. På Valborg var det fem killar som mer eller mindre flirtade med mig. I vanliga fall är jag helt osynlig på fester, så den skillnaden var ganska drastisk. Hur som helst var det den trevligaste kvällen på länge, var så glad att jag ville krypa ur skinnet, fast det försvann dock ganska fort.

Vågen dagen efter dödade det sista unset. Gick upp 1,5 kg denna helgen också. Fattar inte hur jag varenda helg lyckas gå upp så mycket. Som tur är hinner jag oftast gå ned det under veckan igen, men det suger ändå. Jag fattar verkligen inte att jag ens bryr mig om vikten. Jag vet ju att lite fett har satt sig på rätt ställen och att jag har mycket mer muskler nu för tiden. Men det hjälper inte. Självdestruktiviteten tvingar mig upp på vågen, varenda morgon. Tröttsamt. Börjat föra träningsdagbok med, fråga mig inte varför. Vill väl känna att träningen är meningsfull på något sätt.