kluvenhet

Allt flyter väl mest på som vanligt. Känner mig lite ensam, men uppbrottet med pojken har inte förändrat mitt liv så drastiskt som jag trodde. Förutom att vi har smsat mer och kommit bättre överens än vad vi gjorde när vi var tillsammans. Oh, the irony... Det enda som är jobbigt är att vara så kluven - vill träffa honom, vill inte. Vi har träffats två gånger sen vi gjorde slut. Inget hände förutom en kyss båda gångerna. Varnande fingrar i luften, men det är ingen fara, för jag vet vad jag gör. Men jag känner mig så kluven, halva mig vill göra mer, halva inte. Men jag får nog försöka avstå, för allt skulle bara bli så knas. Sen om man träffar någon ny så måste man sluta ses och det skulle ju bara bli som att göra slut igen. Vilken soppa...

Dock känns allt lite spännande. Singel, nya möjligheter. På Valborg var det fem killar som mer eller mindre flirtade med mig. I vanliga fall är jag helt osynlig på fester, så den skillnaden var ganska drastisk. Hur som helst var det den trevligaste kvällen på länge, var så glad att jag ville krypa ur skinnet, fast det försvann dock ganska fort.

Vågen dagen efter dödade det sista unset. Gick upp 1,5 kg denna helgen också. Fattar inte hur jag varenda helg lyckas gå upp så mycket. Som tur är hinner jag oftast gå ned det under veckan igen, men det suger ändå. Jag fattar verkligen inte att jag ens bryr mig om vikten. Jag vet ju att lite fett har satt sig på rätt ställen och att jag har mycket mer muskler nu för tiden. Men det hjälper inte. Självdestruktiviteten tvingar mig upp på vågen, varenda morgon. Tröttsamt. Börjat föra träningsdagbok med, fråga mig inte varför. Vill väl känna att träningen är meningsfull på något sätt.