en liten strimma hopp

Imorse mådde jag uselt. Fysiskt alltså. När jag drog in ett andetag så chockhöjdes pulsen för att sänkas när jag andades ut. Jag var tvungen att sitta ner när jag sminkade mig, kände mig så svag. Tänkte att nej, vad fan, skärpning nu. Mu får det vara bra. Trots illamåendet som tröttheten orsakade åt jag en riktig frukost för första gången på alldeles för länge (nästan två veckor). Smsade lite med ... vad ska jag kalla honom nu då? Mitt ex? ... igår och fick en del saker klara för mig.. Du behöver inte oroa dig över att jag är ledsen. Finns här om du vill prata. Det är så skönt att inte vara osams, att vi fick ett fint avslut.

Han frågade om jag ville ses. Halva jag ville verkligen säga ja, men jag insåg att det bara skulle göra det hela värre, så det blev ett nej ändå. Kudden blev blöt av tårar, kinderna sträva. Lugnet spred sig till slut ändå. Han förstår. Han finns där trots att jag lämnade honom. Å andra sidan sa han faktiskt att han själv haft samma tankar, men han ville stanna hos mig för att han trivs med mig.

Förvirringen är total just nu, jag saknar och känner mer för honom nu än på länge, men det är antagligen för att man omedvetet tänker på alla fina saker som försvunnit. Gamla minnen, ensamheten som skrikande gör sig påmind. Men det är bara att härda ut, det är en del av processen. Skulle jag gå tillbaka skulle samma sak hända igen, det skulle inte funka. Vi var ändå tillsammans i tre år. Läka, prova vingarna ett tag, sen får man se. Jag tror att det kanske kan börja ljusna lite nu.