helvetesvecka och återvunnen träningsglädje

Mitt i helvetesveckan. Måndag, fysikprov i optik. Tisdag, prov i datorkommunikation. Onsdag, prov i datorkommunikation. Torsdag, nationella prov i svenska. Fredag, kemiprov. Förra veckan trodde jag att jag skulle dö, men det blev inte så svårt ändå. Nu tackar jag mig själv för att jag inte är en slacker och hänger med på lektionerna. Samtidigt har jag införskaffat en skrivbok. Tänkte skriva upp allt jag tränar där, lite som motivation. Fast det känns som om jag kanske kommer ångra det i efterhand, jag vet inte. Jag får akta mig för negativa effekter... Men jag känner mig ändå peppad nu. Våren innebär mysiga promenader och joggingturer.

I helgen gjorde jag det. Tog en joggingrunda på 6.5 km (gick 1 km av det) - och det var så sjukt skönt! Det var en ren lyckokick, så gott som, att orka kämpa, att pressa lite till - men inte för att jag annars skulle få ångest. Jag kämpade för att jag ville, för att det var så härligt att springa. Känna stigen under fötterna, vara omgiven av träden, andas. Inte alls som att stå på crosstrainern och snegla på klockan varannan minut. Det var så att jag nästan hade tappat hoppet om äkta träningsglädje igen, men nu vet jag att den finns. Gympasset idag var faktiskt inte heller lika tråkigt som det varit den senaste tiden.

Fick för övrigt en chock nyss. Typ när jag i morse vägde 47.8 (usch) och nu, efter träningen - 46.6? Trodde inte mina ögon. Jag måste bajsa som en elefant... Måste dock erkänna att jag saknar att väga runt 45 som jag är van vid, men eftersom jag vägt mer än det såpass länge känns det ändå okej. Min pojkvän grinar inte illa i alla fall. Jag borde nog ta tag i mitt vågmissbruk. Men jag är så rädd att jag helt plötsligt ska få lust att ställa mig där igen och BAM! så står siffrorna skyhögt och den ångesten, det är det jag är så jävla rädd för. Töntigt?

Kanske borde man uppdatera lite oftare istället för att skriva wall of texts containing non-interesting information?