en liten tanke i hängmattan

Verkligheten, kära vänner. Vad är det? Är det något som alla är delaktiga i, eller är det bara en definition på något som inte finns? Är verkligheten bara den gråa sanningen eller kan den också innefatta glädje? Det beror på vem man frågar. Verkligheten uppfattas individuellt, precis som allt annat. Den blir vad man gör den till. Varför spelar allt så stor roll för oss?

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det är många fler därute som lever i en precis likadan verklighet som mig. Fler, som inte gör något väsen av sig, som kanske aldrig visat vad de känner. All fixering, allt kontollbehov, det är verkligheten för mig, och många andra. Att försöka leva parallellt med den riktiga världen och ens egna fixeringar, det är ganska svårt ibland. Att försöka glömma att det egentligen inte spelar för roll - för vad spelar siffror för roll i ett riktigt liv? Siffror på vågen, på måttbandet, på maten man äter, hur mycket man förbränner. Det spelar ingen roll egentligen, varför ska det vara så svårt att inse?

Det händer ofta att man blir helt matt, så trött på att man inte kan komma ur sina destruktiva tankebanor. Det hade ju kunnat vara så enkelt att bara skita i det, egentligen. Frågan är då varför man inte gör det. Det är ganska logiskt egentligen. Att byta världsbild gör man inte över en natt. Det som varit en central del av ens liv under lång tid kan man inte riktigt släppa, det blir som en del av identiteten. En parasit som suger sig fast, lever på självhat. Man märker det inte förrän det är försent, och då står man där. Trött, rädd och ensam.

Jag har tänkt på det här ett tag nu. Varför det ska vara så svårt att sluta bry sig. Det blir som ett jävla beroende till slut. Helt sjukt. Men det känns på många andra plan som att mitt liv fick ett uppsving sedan solen kom fram. Skillnaden är verkligen enorm, fast är lika fixerad förstås. Inser att texten jag precis skriver är väldigt förvirrande. Att placera orden rätt kan vara en utmaning ibland...