Solskensdagarna är över och nu är den här, dagen jag varit rädd för, dagen innan skolan börjar, kvällen innan skolan börjar. Verkligheten kallar, känner att ångesten, ensamheten, börjar vakna till liv och klösa i mitt bröst. Kittlar lite, som om det vill retas lite, innan det attackerar mig med fulla krafter så fort solen gått ned. Imorgon börjar skolan igen. Då kan jag inte ta flykten till bedövande hunger eller träningsyrsel. Då måste jag äta regelbundet igen. Något jag inte gjort de närmsta dagarna. Det har princip sett ut såhär; jag har vaknat ganska tidigt, gått ut och gått en timme, kommit hem, duschat, gjort mig i ordning. Åkt till en park med mina kompisar varje kväll, gjort en brasa, varit tung. Har tillfälligt kunnat släppa alla tankar.
Men det är inte så enkelt, jag vill pressa mig till min gräns, känna hur hungern lägger en slöja över sinnet, bedövar. Har gått hela dagen utan mat, men när man röker på kvällen kommer aptiten tillbaka och man kan äta i alla fall lite grann. Så lättgenomskådad, minsta ångestgrej som dyker upp - direkt kommer trixet med maten och uppdragen dos av träning in i bilden.
måndag 25 april 2011
solskensvecka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Var försiktig. Tänk så länge du har kämpat för att komma ifrån ätstörningen, och låt den inte få grepp om dig igen.
SvaraRaderaSjälvklart är det skitjobbigt att göra slut, alltid. Särskilt om man har låtit killen gå före vännerna. Jag kände mig så sjukt ensam när jag gjorde slut. Plötsligt fanns där liksom INGEN. Men det ändras efter ett tag, man upptäcker hur man lever utan pojkvän.