Recept - matlagning

måndag 7 januari 2013

När allt plötsligt faller på plats

Nyår blev ett efterlängtat bevis på att jag trots allt är älskad och inte längre ensam. Att jag har andra människor i min närhet som aldrig kommer att försvinna, att vi kommer följa varandra genom livet. Genom svåra tider, genom bra tider, genom allt. Inför detta är jag så ödmjuk, så tacksam för att äntligen bli sedd för den jag är. Jag behöver inte vara rädd längre. Jag kommer inte behöva bli lämnad i sticket en gång till.

Denna rädsla för ensamhet har präglat mitt liv, långt mycket mer än jag förstått. Tills nu. En helt vanlig middag, ett helt vanligt samtal, men ändå inte. När jag lyckats få ord på de känslor som funnits inombords så länge jag kunde minnas var det som allt bara brast. Det där satt nog jävligt djupt, sa han och jag kan inte göra annat än att hålla med. Orden, varför skulle jag ta mig själv på allvar om ingen annan gjorde det? sammanfattade de sex år av mitt liv som egentligen var ett helvete. Ett helvete som ingen såg. Ett helvete som ingen förstod, som bortförklarades med att det nog inte var så farligt. Viftades bort med att det bara var på skämt, eller att det var jag som överreagerade. Visst kan det se oskyldigt ut när barn retar varandra, men när det pågår i sex jävla år, varje dag, är det inte längre så oskyldigt. Barns empatilösa handligar. Vuxna som bara blundade, som lyssnade på de andras lögner som sanningar.

Denna faktiska mobbning påverkade mig. När jag försökte förklara detta för min mamma under ett psykbryt förra året fick jag höra att man ska lägga saker bakom sig. Som om det inte hade betytt någonting, som om det bara tillhörde det förflutna. Som om det bara var jag som överreagerade - igen. Saker och ting kommer ikapp till slut, inget kan tryckas undan så att det försvinner. De där åren i skolan då jag ständigt blev retad, då mina kompisar lämnade mig en efter en, det var inte bara en bagatell för mig. Jag var missförstådd och osynlig och vet inte hur många gånger jag försökte börja vara någon annan för att bli omtyckt. Lika många gånger misslyckades jag. Strunta i dem bara, de håller på för att de tycker det är roligt när du blir arg. Visst, försök med det som tioåring med hetsigt temperament. Inte är det konstigt att jag som normalviktig men lite förpubertetsmullig tolvåring började sätta upp regler för mig själv om intag av godis och kakor? Vem är förvånad över vad det ledde till?

Det förklarar så jävla mycket. Så många känslor. All min skam, min oro för att vara jobbig för någon, min rädsla för att bli lämnad ensam, min rädsla för att bli missförstådd. Nu äntligen börjar jag bli sedd, förstådd, uppskattad - inte ,minst av mig själv. Jag kan våga ge mig en klapp på axeln nu istället för en smäll på käften när jag mår dåligt. Ärliga känslor som kommer fram, ilska som ilska, kokande och befriande och inte som maskerad, skärande ångest. Det är inte mitt fel och var aldrig mitt fel. Det är inte jag som fjantar mig. Det har alltid varit på riktigt. Dessvärre tog det mig alltför många år att se, eftersom ingen annan såg...