Det börjar vända på riktigt nu

Den här veckan har gått exceptionellt bra. Idag när jag lagade lunch till mig själv kokade jag en portion nudlar till woken - inte mycket att skryta om kanske, men för mig som varit petig med pasta/nudelmängd så är det en liten vinst. Att laga mat, att veta att det kanske är lite mer än vad jag äter men ändå ha tryggheten att äta tills kroppen säger nej tack, nu är jag nöjd.

Friheten är så stor. Nu när maten inte tar över mina tankar hela tiden finns det så mycket annat att tänka på. Tänka utanför mig själv och min lilla bubbla, låta mig själv vara en del av världen. På riktigt - jag är rentutsagt så JÄVLA full av tacksamhet inför livet. Jag har världens underbaraste pojkvän som jag inte skulle tveka att dela resten av livet med. Jag får bo tillsammans med honom, centralt i en fin lägenhet. Jag har lätt för mig i skolan och kommer få snudd på toppbetyg när jag går ut - det ger mig så jävla många möjligheter. Jag kan göra karriär på mitt största intresse. Jag kan resa, se världen, möta nya människor och miljöer. Jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv. Inga ätstörningar ska hindra mig från att leva.

Jag är lycklig. Ångesten som uppstår om jag råkar gå lite för långt mellan målen är just bara en irrationell, kemisk känsla och inget som tar över. För bara ett år sedan ville jag knappt leva - om jag bara visste vad som väntade. På ett år har mitt liv vänts totalt upp och ned. Istället för att vara trygghetsnarkoman och vara rädd inför förändringarna har jag kastat mig huvudstupa över dem, tagit emot det tack vare ett öppet sinne. Den största gåvan jag fått - att få förståelse för mig själv och min ångest. Istället för att kämpa emot ångesten kan jag förhandla med den; låta den finnas, inte vara rädd för den, men samtidigt förebygga den så gott den går. Än är allt inte över, men jag känner verkligen att saker och ting börjar hända på riktigt.

"Det är JAG som har gjort det här." Tanken slår mig. Ingen annan än jag har fått kämpa med ätstörningen. Utan att dra in vårdinrättningar eller oroliga föräldrar. Stöttande vänner, en hängivenhet till mina intressen och boken Mattillåtet har lotsat mig igenom träsket. Kanske kommer jag stampa lite lera hela livet, men hellre det än att knappt ha näsan över ytan.

Men det är också ni. Ni som läser. Ni som läst. Ni som delat mina upplevelser. Ni som förstår, ni som inte förstår, ni som bryr er, ni som reagerat, kommenterat. Ja, den lilla bloggbubblan, den lilla ätstörda bloggvärlden: jag tackar er. Ni har varit min ventil i mina svåra stunder.

Tack.