det gör inget, sa du

Den här helgen har verkligen varit helt galen. Har aldrig varit med om något liknande. Var på fest i fredags och det var hur kul som helst, verkligen en sådan där perfekt fest där allt klickar och alla har roligt. Det var skönt folk, inga bekymmer alls, bara gick runt och njöt av livet. Åt cheese ballz och korv med bröd och brydde mig inte ett dugg. Byggde en rutschkana i en vindstrappa, sov på en madrass gjord av stolsdynor och ett täcke. Vinden var iskall, men jag frös inte. Låg vaken nästan hela natten, bara njöt av glädjen som kom från ingenstans. Lyssnade på de andras små snarkningar, fnissade för mig själv. Drömde och var vaken samtidigt. Ångesten kittlade trots allt längst in, som den brukar, men på något underligt vis så var den inte jobbig, den bara försvann i all glädje. Bara levde i nuet, passade på att uppleva medan jag kunde. Glädje som man bara kan få av rätt sorts vänner vid rätt tillfälle. Log och blundade, drömde verkliga drömmar, sådär så att man inte riktigt vet om man är vaken eller inte. Värme, hjärtslag och len hud. Drömde mig bort. Festen somnade långsamt in. 07:34 var det helt tyst.

Dagen efter var inte lika rolig. Vet inte hur det hände men det började redan på morgonen, hann knappt gå upp förrän jag var tvungen att spy. Äckligt, smakade seg mint. (Blev bjuden på det innan jag gick och lade mig, riktigt äckligt.) Kom upp, hela huvudet snurrade, allt bara snurrade. Tänk er den värsta bakfyllan någonsin, gånger tusen. Fick i mig en sked vaniljyoghurt, spydde. Väntade lite, drack vatten, fick ned lite till vaniljyoghurt, spydde. Väntade på bussen tillbaka till stan med mina kompisar, spydde vatten. På bussen, spydde galla, blev kallad "jävla luffare" av några äckliga fjortisbonnekillar som lyssnade på Shakira i sina jättetuffa iPhones. Undrar hur många kor de fick sälja för att ha råd med den? Började gråta när mamma hämtade mig i bilen, grät av skam och av alla intryck, allt bara lossnade, grät i säkert en timme. Kände mig så miserabel. Pappa kramade om mig när jag kom hem. Bara en sådan sak gjorde en lite gladare i själen. En enkel gest kan betyda så mycket.

Hela dagen gick i samma anda, kunde inte behålla någon mat, spydde femton gånger totalt. Nog för att jag brukar må dåligt när jag är bakfull, men inte så dåligt. Men vad gör man. Vaknade med världens huvudvärk i morse, vätskebrist, saltbrist och jag vet inte hur många brister man får på en dag utan mat. En halv deciliter yoghurt, en stund sömn till och sedan fick jag nystekta plättar till frukost. Måste erkänna att jag fortfarande är helt seg i huvudet. Snart blir det dags att avrunda helgen med att titta på skräckfilmer med världens bästa pojkvän. Life's good.

impossible made possible

Jag trodde aldrig att det kunde hända. Mitt i veckan. Mensvärken från helvetet, åker hem tidigare. Köper lösgodis. Köper till och med för mycket lösgodis. Betalar. Går hem. Det ösregnar. Kanske skiter i gymmet idag? Vad hände här? Jag fick ingen ångest. Inget kallsvettande, ingen yrsel, ingen panik, ingen extrem beslutsångest, ingenting. Ingen manisk vilja att kompensera, fast jag kommer säkert gå och träna ändå, men känner trots allt inte att jag verkligen verkligen måste träna si och så länge. Ingen kaloriräknare i huvudet som snurrar och försöker räkna ut hur länge och vad jag ska träna för att förbränna det jag köpt. Hela förloppet, nästan totalt smärtfritt. Pulsen bultade inte i huvudet när jag insåg att jag betalat för 280(!!!) gram godis - för jag kommer ändå inte äta upp allt idag. Därför behöver jag inte kompensera som en idiot. Så pass stabil är jag, att jag kan vara säker på att inget hetssug kommer att uppstå. Det känns så sjukt konstigt. Så sjukt skönt..

fuck the system

Dricker kaffe. Kaffe från en kaffemaskin, som innehåller "lika delar kaffe och chokladdryck", vem vet hur farligt det är? Jag skiter faktiskt i det och sörplar i mig min tredje kopp för dagen och det är gott. Ännu godare när jag inser att jag skiter i om koppen innehåller 30, 60 eller 100 kalorier.

helvete. helvete. helvete.

Stressen. Paniken. Jag lyfter från marken i ett rus av det äckliga adrenalinet och jag har inte en aning om vad jag ska göra. Förnuftiga tankar finns inte. Bara rädsla. Tortyren som kommer fortgå i alldeles för många timmar till. Jag är så jävla dum, en rädd liten hare bara, som måste försöka peta i sig lunch i det här tillståndet. Kallsvettig, darrig och alldeles jävla värdelös.

...kanske?

Små glimtar av hopp har tänts. För vem vet. Kanske blir denna hösten och vintern inte en evighetslång, utdragen balansgång för att inte trilla ned i ångestens bitterljuva famn. Kanske kan livet vara helt okej även om jag och maten inte är bästa vänner, även om jag är extremt osäker på mig själv och trots att jag ska förvandlas till en levande skrothög i munnen om tre veckor.

Jag har lärt känna mig själv och hur jag reagerar i vissa situationer, lärt mig att ta saker och ting i min egen takt och strukturera upp min vardag. Magkatarren som var på väg försvann så fort jag gjorde det. Med förra hösten i åtanke, mitt fall ned i helvetet, Anas helvete, ska jag göra allt för att inte låta det hända igen. För nu känner jag att jag är ute ur den sämre perioden som inleddes i somras. Nu vågar jag bli lite mättare på lunchen, lite mindre sallad, lite mer mat. Lite mer plats för tankar, lite mer energi till att le, prestera och få andrum.

då och nu: 42 & 45 kg. sörjer inte förändringen direkt.

att leva i nuet

Vi är alla så små, ändå är alla känslor och intryck så stora.
Trots att det gått flera år är såren fortfarande färska.
Precis som kvinnan längre ned på gatan, hon har haft ett sår
på benet i säkert tjugo år nu, och det vill aldrig riktigt läka.
Ett medicinskt fenomen. Gäller det för sår i själen också?

Insikten är väl invand vid det här laget. vet så väl, att inget är evigt.
Men det förändrar ingenting, för tomheten dröjer sig kvar,
trots att jag vet att det var förlorat för många år sedan.
Förstår inte att jag inte kan njuta av de minnen jag har,
istället för att bara sakna, sakna, sakna. Allt har det fallit
i glömska, och kommer att stanna där. Ska det vara så svårt?
Ingenting kommer bli som förr, tiden kan inte stanna,
och man kan inte låtsas leva i nuet när man är i det förflutna.

despair

Some people mourn their memories, wishing to forget.
I mourn my memories as they sink into oblivion.
The unforgettable moments faded away, ripped apart
by the claws of anxiety and fear.
And how denial was brought back to life,
as the remains dissolved in the mist.
Drenched in the smoke of euphoria.

att avdramatisera maten, del 3

De första tre stegen gick fort för mig. Eftersom att jag fortfarande hade "tryggheten" i kaloriräknadet så var det inte så jobbigt. Jag behövde bara få mer strukturerade vanor. Jag har alltid varit en rutinmänniska och oregelbundenhet är riktigt kasst för mig. Genom att strukturera dagarna lite bättre så slapp jag att gå och lägga mig hungrig och ligga och drömma om mat, längta efter frukosten. Sitta inne och leta recept i timmar. Hur sjukt är inte det? Jag var så äckligt besatt av mat. Inte konstigt egentligen, hjärnan är inställd på överlevnad, så mat gick inte ur mina tankar en enda sekund.

Det smärre problemet som uppkom nu var att jag fastnade i tiderna. Jag skulle äta mellanmål mellan två och tre, inte tidigare, inte senare. Middag absolut tidigast klockan fem, oavsett om jag var utsvulten klockan halv fem. Det är viktigt att man inte fastnar där utan att man tillåter tiderna att flyttas lite, men inte för mycket. Detta är för att man måste lära sig att lyssna på sina signaler. Är jag hungrig betyder det att energin är slut och jag behöver fylla på.

Steg 4-6

• 4. Sätt upp ett mål för varje vecka. Utmana dig själv. Har du inte ätit ost på mackan på månader, eller verkligen velat testa en sorts godis men inte vågat? Ha då något sådant som mål. Till exempel att denna veckan ska jag dricka minst ett glas mjölk eller denna veckan ska jag våga köpa en kexchoklad. Med tiden kan du sätta djärvare mål och inse att det inte är så farligt. Mängden behöver ju inte vara stor, kaloriskillnaden måste inte bli stor, grejen är att man gör det och faktiskt vågar.
• 5. Ät varierat. Det finns en viss trygghet i att äta samma mat ofta, men det är inte bra. Genom att äta olika sorters mat får man i sig alla näringsämnen man behöver och behöver då inte drabbas av sug. Se det som en chans att testa en massa nya smaker, vid det här laget kommer det inte vara lika jobbigt. Det är en utmaning, men det lönar sig!
  
• 6. Släpp på kalorierna. Detta steget var det absolut svåraste för mig men också det viktigaste. Kalorierna var min fälla, det som kontrollerade mitt liv. Jag höll stenkoll, skrev ned kalorierna varje dag så att jag inte behövde räkna om hela tiden. Jag började med att bara räkna kalorier måltid för måltid - och inte räkna totala kaloriintaget. Efter det släppte jag allt mer på räknandet. Långsamt och gradvis. Visst känner jag fortfarande behovet att räkna vissa saker men jag tänker inte alls lika mycket på det idag.

Här är jag idag. Jag vågar numera äta onyttig mat ibland, jag kan också äta pizza och kebab med mina kompisar, jag vågar äta mat ute utan att jag måste veta exakta kalorier. Jag kan äta middag med mina föräldrar även om jag inte vet exakt vad maten innehåller. Jag vågar smaka en bit om mamma har bakat bröd, även om det inte är "dags för" kvällsmat än eller om det är "för sent". Men perfekt är det inte, jag kan fortfarande inte köpa fika på caféer, det är alldeles för mycket. Jag kan inte köpa naturgodis eller lösgodis utan planering, eller utan att drabbas av extrem beslutsångest, panik och kallsvettningar (det tar mig jättelång tid att överväga vad jag ska ta och inte, är rädd att det ska bli för mycket i påsen). Jag kan inte äta för mycket kolhydrater till middagen eller lunchen. Men det spelar ingen roll. Jag har kommit så mycket längre, jag behöver inte förgås av ångest om jag ätit för mycket en dag. Mer om det tar jag upp i nästa del.

att avdramatisera maten, del 2

I del 1 gick jag igenom bakgrunden. Nu är det dags att ta det praktiska. Det är här det svåra börjar. Det tog mig väl ett par månader att gå från insikt till handling. Första steget är trots allt att inse att det inte håller. Det är trots allt så mycket lättare att tänka sig att; "Ja, men nu börjar jag äta mer normalt" från en dag till en annan, och sedan förvänta sig att inte möta någon ångest på vägen. Det funkar inte så, trots att det dyker upp några sådana dagar då och då, när man faktiskt inte bryr sig. Dessa oaser av kontrollbehovsfrihet återkommer allt oftare, och man blir mer tillfreds. Det är verkligen en underbar känsla och inget man bör vara rädd för. Tar man det i sin egen takt så kommer man inte obehärskat gå upp i vikt. Jag började styrketräna mer seriöst i samband med detta vilket har resulterar i viktuppgång mestadels av muskler. Kan tilläggas att det tog mig nästan tre månader att "behålla" ett kilos viktuppgång - men det kilot ville jag gå upp. Efter det började jag styrketräna, och därför gick jag upp 2 kg till.

Mina första tre steg

• 1. Äta regelbundet. Det var verkligen ett under. I början så räknade jag fortfarande kalorier - jag vågade inte annat - och åt ungefär som vanligt, dvs samma kaloriintag. Jag planerade in att jag åt frukost, lunch i skolan(riktigt tufft, blev mest sallad i början), ett mellanmål, en middag, och något på kvällen. Genom att inte hoppa över måltider så slapp jag bli så himla sugen och förlamande hungrig jämt. Dessutom minskar sötsuget när man vet att man får äta flera gånger om dagen.
• 2. Tugga maten ordentligt. När jag läste om detta i Mattillåtet kändes det så dumt. För hur kan tuggandet påverka? Jo, genom att tugga ordentligt så hinner man känna när man börjar bli mätt. För hur många gånger har man inte drabbats av känslan av att man är hur mätt som helst (som om man ätit en elefant) när man bara ätit en liten portion med sallad, för att sedan bli hungrig igen efter en timme? Genom att tugga ordentligt och inte svälja för dåligt tuggad mat slipper man den känslan.
• 3. Lyssna på suget. Varför blir man helt plötsligt, utan förvarning, brutalt sugen på till exempel choklad på kvällen ibland? Kroppen signalerar genom sug när något fattas. Det är därför chokladcravings inte kan dödas genom att man dricker te. Är man sugen på choklad är det något i chokladen man behöver. Det är inte ett tecken på att man är "svag" eller "har brist på kontroll". Försök våga ge efter för suget. För min del, när jag åt regelbundet, så räckte det faktiskt med lite av det jag var sugen på för att stilla suget. Ingen hets här inte. Ta det försiktigt och få kroppen att inse att den inte behöver hetsa för att få det den behöver. Hets är trots allt en överlevnadsinstinkt från början, och det handlar inte bara om kontroll som man kan tro.

att avdramatisera maten, del 1

En av de största utmaningarna för mig för att få mer kontroll över min ätstörning och inte tvärt om var att börja avdramatisera maten. Att sluta tänka att det är en livsfarlig demon som dominerar mina tankar och fyller mig med ångest. Detta är en process som tar tid och kraft, och man lär möta ångest på vägen. Knepet är att ta det i en långsam takt, så att man hinner med att ställa om sig. Det är det viktigaste. Att inte ha för bråttom.

Jag läste Mattillåtet innan jag började. Den boken har jag nämnt ett otal gånger men jag kan inte understryka tillräckligt hur otroligt bra den boken är. Om det är någon som lättat min ångest mycket, så är det den. Den slår hål på alla myter, alla saker man tror och har för sig, får en att inse att mat inte är så jävla farligt och man går inte upp flera kilo om man överäter en dag eller två. Tänker man lite förnuftigt på hur man äter så minskar risken för hets markant. Jag har haft hetssug ett flertal gånger, men sedan jag bestämde mig för att avdramatisera maten, så har även sötsuget minskat. För min del är sötsuget det allra mest skrämmande, för man blir ju så rädd för att ge efter.

Genom att avdramatisera maten fick jag

• stabilitet
• mycket mer trygghet
• mycket mer ork att fokusera på annat
• mycket mindre ångest
• ett stabilare humör
• en förmåga att vara spontan som resten av befolkningen.

Just den sista punkten har gett mig mest. För nu behöver jag inte planera ihjäl mig om jag ska träffa kompisar, inte behöva planera nästa dag. Inte få panik om någon spontan händelse dyker upp. Känner ni igen detta? "Nu får jag inte äta förrän den och den tiden så att jag inte blir hungrig när jag träffar dem, fast jag är jättehungrig nu, nej, jag måste vänta, jag kan inte vara hungrig sen för då kan jag inte äta, det finns inte utrymme för att äta något i stan eftersom att jag ätit för mycket kalorier idag och jag får bara äta si och så många till..." och så vidare i all oändlighet.

Man förlorar inget på att försöka. Jag hoppas bara att det finns något intresse i det jag tänkte skriva nu...

egentligen.

Egentligen kan vi bli precis vad vi vill. Vi har lika stor chans att uppfylla våra drömmar som alla andra. Om inte lite mer. Vi är intelligenta. Vi är smarta nog att fatta att vi bryter mot all logik. För varför skulle vi annars med vilje bryta ned det bästa verktyget vi någonsin kommer ha - vår hjärna. Varför skulle vi annars stöta bort våra vänner, ta avstånd från en mängd olika situationer, frivilligt gå och träna trots att vi minst av allt vill göra det. Varför skulle vi annars lägga så otroligt mycket onödig energi på något egentligen helt självklart?

Vi vet. Egentligen vet vi. Men förnekelsens vagga är så lockande, och den går inte att komma förbi utan att man låter sig sjunka ned i dess mjuka, ack så falska trygghet. Mörkrets famn ser så inbjudande ut, tills man inser att man är fast. Tills allt som är kvar av en är självförakt, för varför skulle vi annars vara så fruktansvärt hänsynslösa mot oss själva? Tanken har slagit mig så många gånger nu. Varför är jag så jävla hänsynslös mot mig själv?

För vad vill vi ha ut av det här? Vi får inte ut någonting. Bara tvång, beslutsångest, bara en massa käppar i hjulen på en slirig grusväg med tusentals gropar. Möjligtvis får vi en grym förmåga att hantera procenträkning - men är det det vi vill?

Har märkt att en mer filosofisk sida av mig vill skrida fram i ljuset, så därför skapar jag en ny kategori idag - Filosoferande.

fascinerande kontraster

Jag blir så fascinerad av vanliga människor. Vanliga människor med en frisk inställning till mat.
Av min pappa som alltid tar lite extra mat för att det är gott, och han är inte tjock alls.
Av mina klasskamrater, som köper Cola och chokladbollar mellan lektionerna.
Av de som kan köpa lösgodis utan vidare eftertanke, utan att få ett hjärta som går i hundratjugo, utan att kallsvetten och yrseln bryter fram.

Jag blir fascinerad av dem som tränar för att de verkligen tycker att det är roligt, utan en enda tanke om hur många kalorier som förbränns.
De som inte ens slänger ett öga på näringsinnehållsbeteckningen.
De som enkelt kan äta lunch eller middag utan att merparten består av grönsaker.
De som inte måste försiktigt droppa i olja i stekpannan och sedan torka ur den.
De som inte ser mat som ett problem, som inte lägger på minnet exakt vad de ätit idag.
De som inte bryr sig om vad de väger.
De som inte bryr sig om midjemåttet skiljer tre centimeter.
De som ser samma saker i alla speglar, som ser verkligheten.

Jag blir fascinerad av dem som är nöjda, som inte alltid strävar efter att förbättras.
Som klarar av att misslyckas ibland utan att världen går under.
De som kan hantera andras ilska, de som klarar av att själva bli sura på andra utan att få skuldkänslor.
Fascinerad av de som inte lever i konstant rädsla.
De som inte alltid är på sin vakt.
Som inte alltid överanalyserar allt.
De som kan tacka för en komplimang och ta åt sig den.

Det är bara en så stor kontrast mot min värld. Jag fattar helt enkelt inte. Jag har bara vaga minnen av hur det var att inte bry sig. Det var så längesedan. Fast idag kan till och med jag njuta av en hembakt kanelbulle. För att jag kan. För att jag skiter i den lilla ångesten som vill fram. För att jag trots allt ska gå hem till pojkvännen, 35 minuter i motvind.

Måste erkänna att det som fascinerar mig mest, är de där chokladbollarna emellan lektionerna. Att efter lunchen, som är jobbig nog, kunna trycka i sig ytterligare 412 kalorier för en cola och en chokladboll. Jag förstår verkligen inte. Alls.

morgonen

Om det bara höll i sig. En liten, liten stund längre.
Mitt huvud är så långsamt nu. För långsamt för stress.
För långsamt för ångest. Allt är tyst. Fridfullt.