Stressen. Paniken. Jag lyfter från marken i ett rus av det äckliga adrenalinet och jag har inte en aning om vad jag ska göra. Förnuftiga tankar finns inte. Bara rädsla. Tortyren som kommer fortgå i alldeles för många timmar till. Jag är så jävla dum, en rädd liten hare bara, som måste försöka peta i sig lunch i det här tillståndet. Kallsvettig, darrig och alldeles jävla värdelös.
tisdag 26 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack så jättemycket! Kramar!
SvaraRadera