En av de största utmaningarna för mig för att få mer kontroll över min ätstörning och inte tvärt om var att börja avdramatisera maten. Att sluta tänka att det är en livsfarlig demon som dominerar mina tankar och fyller mig med ångest. Detta är en process som tar tid och kraft, och man lär möta ångest på vägen. Knepet är att ta det i en långsam takt, så att man hinner med att ställa om sig. Det är det viktigaste. Att inte ha för bråttom.
Jag läste Mattillåtet innan jag började. Den boken har jag nämnt ett otal gånger men jag kan inte understryka tillräckligt hur otroligt bra den boken är. Om det är någon som lättat min ångest mycket, så är det den. Den slår hål på alla myter, alla saker man tror och har för sig, får en att inse att mat inte är så jävla farligt och man går inte upp flera kilo om man överäter en dag eller två. Tänker man lite förnuftigt på hur man äter så minskar risken för hets markant. Jag har haft hetssug ett flertal gånger, men sedan jag bestämde mig för att avdramatisera maten, så har även sötsuget minskat. För min del är sötsuget det allra mest skrämmande, för man blir ju så rädd för att ge efter.
Genom att avdramatisera maten fick jag
- stabilitet
- mycket mer trygghet
- mycket mer ork att fokusera på annat
- mycket mindre ångest
- ett stabilare humör
- en förmåga att vara spontan som resten av befolkningen.
Just den sista punkten har gett mig mest. För nu behöver jag inte planera ihjäl mig om jag ska träffa kompisar, inte behöva planera nästa dag. Inte få panik om någon spontan händelse dyker upp. Känner ni igen detta? "Nu får jag inte äta förrän den och den tiden så att jag inte blir hungrig när jag träffar dem, fast jag är jättehungrig nu, nej, jag måste vänta, jag kan inte vara hungrig sen för då kan jag inte äta, det finns inte utrymme för att äta något i stan eftersom att jag ätit för mycket kalorier idag och jag får bara äta si och så många till..." och så vidare i all oändlighet.
Man förlorar inget på att försöka. Jag hoppas bara att det finns något intresse i det jag tänkte skriva nu...
Jag önskar jag kunde vara spontan ang. maten! Förstör verkligen ens sociala liv... Försöker själv "avdramatisera maten", men oj vilken kamp det är.. varje timme, varje minut..
SvaraRaderaHoppas att det går bra för dig, du verkar vara en otroligt stark person! kram
sv: åh jag vill vara lika stark som du, jag längtar bort från dethär, tack för att du tar dig tid att kommentera<3
SvaraRaderaDet är sant, att försöka tar aldrig något ifrån en. Det visar bara att man är stark, stark och modig.
SvaraRaderaJag blir så glad att du hittat någon sorts trygghet i dig själv och maten, åtminstone. Något litet kan alltid växa, är det inte så?
Sv; Finns det inte någonstans du kan finna styrka?
SvaraRaderaden boken verkar jättemega bra men jag har inte läst den, får göra det..
SvaraRaderakram på dig, skönt att höra att den hjälpt dig :)<3
Hej hej! Jag tänkte bara rekommendera en bok som tar upp ätstörningar som fungerat väligt bra för mig för att få bort "negativa tankar" om mig själv. Den heter "Mat, träning & ångest - berättelser ur verkliga livet". Vi fick denna bok i skolan och diskuterade den sedan i grupper och det var nyttigt för dom flesta tror jag. På www.mattraningangest.se kan man läsa om boken. Kram och lycka till!!
SvaraRadera