Recept - matlagning

onsdag 27 oktober 2010

impossible made possible

Jag trodde aldrig att det kunde hända. Mitt i veckan. Mensvärken från helvetet, åker hem tidigare. Köper lösgodis. Köper till och med för mycket lösgodis. Betalar. Går hem. Det ösregnar. Kanske skiter i gymmet idag? Vad hände här? Jag fick ingen ångest. Inget kallsvettande, ingen yrsel, ingen panik, ingen extrem beslutsångest, ingenting. Ingen manisk vilja att kompensera, fast jag kommer säkert gå och träna ändå, men känner trots allt inte att jag verkligen verkligen måste träna si och så länge. Ingen kaloriräknare i huvudet som snurrar och försöker räkna ut hur länge och vad jag ska träna för att förbränna det jag köpt. Hela förloppet, nästan totalt smärtfritt. Pulsen bultade inte i huvudet när jag insåg att jag betalat för 280(!!!) gram godis - för jag kommer ändå inte äta upp allt idag. Därför behöver jag inte kompensera som en idiot. Så pass stabil är jag, att jag kan vara säker på att inget hetssug kommer att uppstå. Det känns så sjukt konstigt. Så sjukt skönt..

10 kommentarer:

  1. ååååh :D underbar känsla. och även OM du skulle äta allt godis idag så vet du att det inte gör något, för det är helt normalt. ibland smäller man i sig en påse godis bara sådär. och det är inget fel med det!

    och vetdu :D:D idag har jag ätit 2 chokladpraliner. och jag sitter här helt lugn och nöjd. önskar inte att jag inte hade ätit dem och jag önskar inte heller att jag hade 1kg godis att smälla i mig. ingen hets. nej, bara 2 bitar i min mage. och det är också en skön känsla :)
    hoppas värken går över :( <3

    SvaraRadera
  2. sv: ja, visst! och vill kroppen ha något kommer den få det förr eller senare. och antingen ger man den det i små doser eller så slutar det med hets. det går inte att kontrollera, kroppen är inte dum.
    jag tycker att du är himla duktig :D
    träna ska du göra för att det är kul, då presterar man så mycket bättre också, visst? åh, duktig tjej :D

    SvaraRadera
  3. Hejja dig vad bra du är, och det känns skönt att se att det finns en utväg och framtid liksom!! <3

    SvaraRadera
  4. Vad skönt för dig. <3 Kämpa på :) stor kram.

    SvaraRadera
  5. Hej! stoora grattis till dina fina framsteg!! Sånt inspirerar.

    Jag undrar en fråga. Jag har tappat ca 15 kg i vikt (dumtdumt jag vet men sitter som många andra fast i detta vidriga beteende) men det är ju inte bara vikten man tappar, kroppen fungerar absolut inte som innan, men det jag främst undrar är när kommer mensen tillbaka? Är det farligt att den upphör under en längre tid? ursch jag har verkligen ingen aning. Vad krävs för att mensen ska komma tillbaka?

    tack för fint bloggande!

    SvaraRadera
  6. Amanda: Jag har ingen "äkta" mens eftersom att jag äter p-piller. Första gången ätstörningen slog till ordentligt, dvs när jag gick i åttan/nian och inte åt piller, försvann mensen under ca 3 månader (har jag för mig, något sånt i alla fall). Jag tror att jag vägde runt 48 kg när den kom tillbaka, jag minns inte riktigt... Så hade jag inte ätit p-piller nu så hade jag nog inte haft mens.

    Det som krävs för att få tillbaka den är att man äter ordentligt och håller sig hyfsat nära normalvikt - i alla fall en vikt som kroppen "känner sig säker med" så att den "vågar" få mens liksom - ibland kan det ta ett tag även om man är normalviktig. Det som är farligt är att det i framtiden kan leda till att man blir steril, men eftersom utebliven mens också tyder på hormonrubbningar (som jämnas ut för mig eftersom att jag äter piller) så finns det nog fler biverkningar än så... Det är en hel vetenskap det där. Googla lite så får du nog ett bättre svar än vad jag kan ge dig!

    SvaraRadera
  7. ÅÅh, Erika! Jag blir så glad av att läsa att du gjort så stora framsteg! :) Kämpa på du, för du kommer att klara det :)

    SvaraRadera
  8. Så nu blev jag glad :3 thanks for making my day! Nej, men typ ;D
    Men 280 gram är inte SÅ mycket. Du hade kunnat äta det utan att gå upp i vikt :9 <3

    SvaraRadera
  9. Hjälp, okej det där med p-piller låter som en god idé. Får kolla runt lite, men jag är bara så himla rädd, det får liksom inte hända att man skadas mer i framtiden. Som om det liksom inte vore nog med allt annat. Ursch! Men tack för ett bra svar :) lycka till, kram!

    SvaraRadera