mirror's curse

Jag förstår verkligen inte en sak. I speglarna hemma tycker jag att jag ser nästan normalviktig ut, men i speglarna hos min pojkvän tycker jag att jag ser ut som ett benrangel. Det ser ut att skilja många kilon. Önskar bara att jag kunde veta hur jag verkligen ser ut, jag vill inte ha olika bilder, blir så jävla osäker. Fan.

Känner mig så jävla misslyckad. Känner mig tjock. Det var längesen jag hade den känslan. Känns som att det inte kommer göra någon skillnad om jag går upp i vikt ändå. Det kommer bara bli som förr. Visst, jag kommer väl kunna äta vad jag vill förr eller senare, men tankarna kommer ständigt finnas där. Kommer fortsätta känna mig tjock. Misslyckad. Ständigt detta ångrande. Ständigt detta kompromissande. Beslutsångesten. Ska jag, ska jag inte. Ska jag, ska jag inte. Ja. Nej. Ja. Fan. Hopplöst!

Nej, jag ska inte ens börja vända tillbaka och försöka gå ned i vikt. Det kommer inte hjälpa. Tjockhetskänslorna försvinner inte, jag blir bara tröttare och mår ännu sämre. Jag vet.

Undrar nästan på om det är värt att vara anonym längre. Är det att lämna ut sig för mycket? Kanske. Kanske inte.

vem som helst

Idag hade jag en sån där dag. Jag kunde äta vad jag ville. Som om ätstörningen var på semester. Inget hetssug, ingen ångest, ingen vilja att hoppa över något. Balansen stördes inte. Bara lugnt och fint.

Nej, jag var på släktmiddag, åt kokt potatis och köttbullar med brunsås och svart vinbärsgelé, ärtor och morötter, banan, choklad och kex och jordgubbar och kaffe med mjölk. Precis som vem som helst. Känner jag mig tjock? Inte det minsta. Jag sitter här och gosar i pappas tröja som går mig till knäna, jag bor i den från och med nu. Dock vet jag i mitt stilla sinne att om jag skulle leva såhär varenda dag, då skulle jag bli tjock, men om jag räknar bort allt godis, ja, då skulle det väl inte vara så omöjligt ändå?

Jag önskar att jag bara kunde skita i allt och bara äta som folk, kunna äta utan att behöva reflektera, bara äta och tänka åh vad gott och sedan är det ur världen. Fan vad skönt det måste vara, tänk er egentligen? Att bara kunna äta utan att överhuvudtaget behöva reflektera och oroa sig? Jag vill verkligen ha tillbaka min kropp från i oktober. Fan. Varför skulle jag fastna i det här för? Uppgivenhet. Ikväll ska jag i alla fall hem till mormor och fira mors dag, och min mormor gör världens godaste köttbullar. :)

efter regn kommer solsken

Igår var en riktig skitdag. Jag orkade vara i skolan en halvtimme, var alldeles darrig och kallsvettig under lektionen. När jag satt på spårvagnen såg jag en massa glada studenter på gatan, lite bättre till mods, trots allt två år kvar till studenten. Då kommer jag inte vara sjuk, det har jag bestämt.

Jag satt ute bakom mitt hus i solen när jag kom hem. Tänkte. Ångesten började lätta. Skrev i min misärbok med Mumintrollet på, kändes mycket bättre. Allt eftersom tiden gick så blev jag på bättre humör, jag och pappa åkte till JC och handlade (50% rea, underbart) - hittade ett par snygga jeans i storlek 24 som jag köpte. När jag kom hem lagade jag mat, wokade grönsaker och kyckling med stekt ris, det blev hur gott som helst. På gott och ont så har anorexin ökat mitt intresse för mat, på senare tid är det dock på ett mycket positivare sätt. Börjar bli duktig på att laga mat faktiskt.

Köpte nya Ben&Jerry's-glassen också, Fairly Nuts, och den här gången ska jag INTE spy upp något av det. Just glass är så förföriskt hetsvänligt, jag hetsar aldrig, men just glass... bara för att det är så enkelt att spy. Men jag vet att jag behöver de extra kalorierna om jag ska få tillbaka min 46-kilos-kropp, trots att jag äter mycket, mycket mer nu än innan så väger jag fortfarande 42,6 kg.

Men dagen efter en sådan där dag blir alltid tusenfalt bättre. Idag var jag raka motsatsen, sprallig och utvilad, med uppsatt hår, iklädd mina nya jeans.
F: Värst vad du var glad idag då! Du strålar typ.

regrets & awareness

Så trött, så trött på det här. Mina ben ser helt missbildade ut. Ville inte klistra in bilden igen. (Ingen ofrivillig ska behöva se.) Jag har levt i illusionen att de såg likadana ut som de gjorde förr men det är inte sant. De har blivit urgröpta och jag har ingen rumpa kvar. Tack. Tack Ana, tack för att du tog det lilla jag kunde stoltsera med, det jag faktiskt var nöjd med. Du tog allt, du tog min lycka och vad fick jag tillbaka? Ångest. Trötthet. Hopplöshet.

Jag saknar min 46-kilos-kropp så jag blöder. Fyra kilo upp. Fyra. Kommer det någonsin att gå? Ja, det måste gå. Men hur?

Man down
This hardened shell is broken
My fate is bound to what I’ve done
Regrets – I shuffle down the hallway
Precious time – It’s all gone overboard
Here is your calm down pill
I’ll never be the same – It’ll never be the same
With eyes wide open – My body’s floating down the river
This life – What have I confined you for? It’s all inside – It’s all in silence
When the raven gets its way
A Million thoughts are swept away
And then you leave it all
You leave it all behind

att springa som vinden

I natt drömde jag att jag sprang. Men det var inte som det brukade, jag var inte jagad. Jag sprang i en grön skog, doft av sommar, på en slingrig stig, jag sprang som vinden och jag skrattade för det var så otroligt underbart. Sprang förbi ett pensionerat par med en liten hund, de log åt mig, vinkade, jag skrattade och fortsatte. Det var en av de finaste drömmar jag haft.

Men så kom det en uppförsbacke, och jag slutade springa, det gick inte, sniglade mig upp. Det var som om en osynlig kraft tog tag i mig och drog mig bakåt. Frustration när jag inte förstod vad det var, men så tog jag sats, allt vad jag orkade, lite snabbare men fortfarande lika långsamt. Men då var backen slut och jag kunde fortsätta springa igen.

Jag kommer inte gå till skolsköterskan imorgon. Enklast så. Jag "försover" mig.

total, kaotisk förvirring.

9 oktober 2009
Morfar dog i natt. Jag fattar inte. Det går inte in i mitt huvud.

20 oktober 2009
Nu är det verkligen höst. Det märks både på vädret och på mig. Sjukt frustrerad, stressad och rastlös just nu men jag vet inte varför. Vikten vill mig något igen också, vill gå ner.

28 oktober 2009
Ska i alla fall gå ner i vikt nu. That's how it is.

3 november 2009
Begravningen var fin men jobbig. Sedan dess har jag ätit dåligt, jag är inte hungrig längre. Jag har gått ner två kilo, på en vecka. EN VECKA. Det är ju helt sjukt! Vet inte om jag kan vara glad åt det.
/.../
Jag vet inte vad jag ska göra, vill inte börja äta som vanligt igen. Känner mig odödlig på något sätt. Fan, jag vet inte vad jag ska skriva. Hittar inte rätt ord.

Där var spiralen igång. Jag har bläddrat längre tillbaka i min dagbok (misärbok?) och insett att jag inte var frisk när jag trodde att jag var det. Nästan hela 2008 var ångest, och varje gång något jobbigt hände så kände jag mig tjock.

Det blir alltid på samma sätt, oavsett i vilken skala det är;
Jobbig händelse = Ångest + känslor av värdelöshet
Ångest + känslor av värdelöshet = Tjockhetskänslor
Tjockhetskänslor = Vill gå ned i vikt

2008. På våren träffade jag min pojkvän och blev friskare. Gick upp i vikt - fram tills april, då jag vägde 49,8 - bakslag - ångest - gick ner till 49, inget drastiskt. Sommaren kom, ångesten släppte. Det blev höst. Började med att jag var orolig att jag var gravid (där började ångestspiralen snurra) och började äta p-piller. Hela hösten var ett depressionshelvete - men jag gick aldrig ned i vikt. Dock uttryckte jag flera gången viljan att göra det. Men min ångest var mer konkret då - över saker som skedde, inte som nu (abstrakt och meningslös.)

2009. Fortlöpte som 2008 - ångest, ångest, ångest - men fortfarande inte fokus på vikten på samma sätt. Våren kom, ångesten började lätta. Sommaren, endast ångest vid sex tillfällen. (Skriver bara i dag/misärboken när jag mår dåligt.) Hösten - och vad hände? Refererar till mina dagboksinlägg över.

2010. Det är här jag står nu - det räcker att bläddra tillbaka i min blogg för att se hur det har gått - den är mycket bättre dokumenterad än min hjärna. Åtminstone för tillfället.

VAD var det som gjorde att det gick så jävla illa denna gången, och inte förra året? Hur kom det sig att jag kunde ha så mycket ångest och må så dåligt men att det ÄNDÅ inte resulterade i det här - kanske var det bara en inkörsport till denna period? Jag är så förvirrad just nu. Jag förstår verkligen ingenting.

flyr

Idag fick jag ett mail från skolsköterskan. Hälsoundersökning. Vägning och mätning. Måndag. Jag tänker inte gå dit. Jag kommer bara få en massa jobbiga frågor. Jag vågar inte. Vad ska jag göra? Panik.

relapse

Klockan är halv två. Det är varmt ute, det luktar sommar och sjö, och jag sitter på tåget och väntar på att få åka hem. Jag är hungrig. Då händer det.

Hungern slutar rivas.Övergår till att bli en mjuk smekning. Försiktigt. Och jag är pundaren som återigen kört in nålen i armvecket. Jag njuter av förbjuden frukt, jag kan inte låta bli. Jag får inte känna hungerns rivande smekningar, känna hur ögonlocken blir tunga, huvudet surrar och allt går långsamt. Ana ler, ett strålande leende, lika rent och skinande som glädjen själv, som solen, som lyser utanför tågfönstret. Solstrålarna som värmer min nacke och ger mig rysningar av välbehag.

Utanför min bubbla, min ätstörda bubbla, är verkligheten inte vacker. Mitt förnuft försöker göra sig hört i hungersdimman, men det finns inget annat då. Bara denna obeskrivliga, underbara förbjudna eufori.

Klockan är halv tre, magin borta och jag är tillbaka i verkligheten. Har precis avslutat en skiva grovt bröd och sitter med en kopp kaffe med mjölk i solen och försöker få lite solsken på mina kritvita ben. Insikt. Det var flera månader sedan jag fick de där hungerkickarna. Klart att jag har varit hungrig sedan dess, men ingen kick - varför nu? Förvirring. En liten, liten del av mig har saknat den där ångestdämpande känslan. Men det var bara ett fult knep från Anas sida. Jag är inte dum nog att falla för det igen. Jag vet vad det innebär. Tack, Sunt Förnuft, och välkommen tillbaka.

mamma&muffins

Bara för att ni ville veta så har jag testat ett nytt recept på brownies som jag har bakat i muffinsformat. Min stackars mamma ligger hemma med feber så jag ville skämma bort henne lite grann, visst är jag en snäll dotter? Väldigt chokladiga, väldigt goda och bara 73 kcal/st. Kolla recepten. ;)

en frossarhelg senare.

Ställde mig på vågen nyss, efter att ha ätit ovanligt mycket (för mig) onyttiga saker som godis, bullar, chips och salta pinnar. Vad händer? Jo, jag går ner 0,4 kg. Jag tror att min ämnesomsättning har börjat komma igång igen.

back on track

I torsdags vägde jag 43 igen. Ett kilo upp sen i slutet av mars. Fan, vilken tid det ska ta, jävla ångest! Jag vill ha en fin kropp, inte ett benrangel. Runt 45 kg är nog lagom. Men just nu känns det som ett inre krig att klara av att väga som jag gör nu. Schizofren?

Att man kan vara glad för att gå upp i vikt känns jävligt konstigt. Men det sjukaste är att jag har blivit 1 cm smalare i midjan efter det här kilot, är 58 cm nu. Jag gissar att det beror på att jag äter mer varierat nu - även lite mer fett(det är inte så farligt som jag trodde), vilket leder till att jag inte får proteinbrist, och därmed ingen svullen mage. Regelbundet ätande lugnar också magen. Underbart!

Långhelgen har varit fin. Spenderade de senaste två dagarna med min pojkvän, och har lagt en massa tid på plugg. Jag ska ha nationella prov på tisdag, i fyra timmar, jag kommer dö. Pluggade en massa idag och tog en 5 km promenad - och köpte lösgodis. (Motivationsgodis som min familj så fint uttrycker det) 1,75 hg lösgodis, det var en seger för mig eftersom att jag inte ens ångrar det nu - visst låter det löjligt. :)

myskväll och slösurfande.

Idag började på sämsta möjliga sätt, låg i sängen och hade ångest i morse. Men dagen blev bra ändå, tränade, fyllde på mitt gymkort, åkte till IKEA med mamma, rensade garderoben och städade rummet, så nu sitter jag här och myser. Jag har suttit och slösurfat större delen av kvällen och hittade en läsvärd och i mina ögon lite sådär ironiskt rolig blogg. Måste säga att det är trevligt att läsa på ett alldeles speciellt sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Särskilt inlägget "Fucking Pro-Ana Sites" med alla små "favoritcitat" (som jag för övrigt tycker är urlöjliga).

Citerar;
Hunger hurts but starving works. - Starving fails. Your body goes into starvation mode, your metabolism shuts down, you become miserable, you die, etc. Hunger DOES hurt, though -- at least they got that part right. It hurts like hell, and isn't worth it.

don't shut your eyes or the pain will intensify

Tiden går så jävla fort. Jag hinner inte med. Det är fan i mitten av maj redan. Min favorittid på året är snart förbi och jag har inte hunnit njuta av det än. Snart slutar skolan. Snart är det sommar. Jag vill inte vara såhär i sommar. FAN, vad jag hatar såna här kvällan. Ge mig styrka. Ana; äckel, äckel, äckel.

Det spelar ingen roll vilken väg jag tar. För alla stigar är lika snåriga, alla vägar är lika svåra, men det finns bara en väg ut till den nya vägen - vägen till lycka.

further in the mess

Jag känner hur det svider. Allra längst in. Förlåt för att jag ljuger, min kära vän, men jag orkar inte träffa dig. ORKAR inte träffa den som verkligen gjort allt för mig? Åh, jag är ett sånt jävla svin. Skuld, skuld, skuld.

om jag går upp i vikt;

• kommer jag att kunna vara mig själv på heltid.
• så fryser jag inte jämt och ständigt.
• slipper jag känna höftbenen skava mot madrassen när jag ska sova.
• behöver jag inte oroa mig över vad folk ska tänka om mig när jag går på stranden i sommar. (Förra sommaren var det inga problem, då vägde jag +6 kg mer än nu, och då hade jag rätt snygg kropp.)
• kommer jag att orka mer och bli piggare.
• kan jag bli bättre på saker jag redan är bra på.
• får jag bättre hy.
• får jag en snyggare kropp.
• kan jag gå i linne utan att det känns naket och fult - och i urringat utan att behöva gömma mig i sjalar.
• kommer jag få ut mer av att träna, det blir roligare och inte lika jobbigt.
• kan jag ha roligt på olika tillställningar, som till exempel kalas, utan att få ångest.
• får jag tillbaka mina bröst. (Ja, jag saknar dem faktiskt.)
• kommer all allmän ångest att lätta - jag märker redan att det händer, trots att jag inte gått upp nästan någonting än.
• kommer jag kunna återuppta saker som jag inte orkat göra.
• blir jag av med min beniga rygg.
• slipper jag att vakna med blåmärken på höfterna och knäna för att jag legat konstigt.
• kan jag köpa mer kläder.
• kommer kläderna jag har att sitta bättre.
• slipper jag oroa mig över mamma.
• slipper jag allt äckligt bebishår.
• kommer jag faktiskt minnas saker jag gör och inte ha närminne som en guldfisk.
• så kommer jag att må så jävla mycket bättre.

Fördelarna väger emot nackdelarna. Den enda nackdelen med viktuppgång är vägen dit - men det räknas inte för det är så jävla värt det. Hittills har alla förändringar jag gjort innebärt stor ångest men jag ångrar det inte det minsta. Tvärtom. Den andra nackdelen är att jag lämnar en trygghet - Ana har ju en tendens att bli en del av identiteten. Men å andra sidan; det är ju bara en falsk trygghet. Ikväll ska jag baka äppelpaj.

EDIT: Lagt upp äppelpajen på receptsidorna.

oövervinnlig?

Målet för förra veckan: Släppa på kontrollen. Räknade knappt kalorier - åt med största säkerhet en mycket större mängd än jag brukar. Resultatet? En känsla av frihet och ingen viktuppgång. Tvärtom gick jag ner 0,4 kg... men nu känner jag att jag verkligen kan börja våga. Jag går inte upp flera kilo av att äta lite extra - och det är så sant som det är sagt, att förbränningen verkligen anpassar sig efter det man äter.

Släktkalas igår - utan ångest. Kunde njuta av det, kände mig som en av dem, kunde njuta av paella med kyckling, rabarber/jordgubbs-paj med glass och jordgubbar - om än i små proportioner. Jag kan äta vad jag vill och det är så otroligt fantastiskt. Visst, kan inte äta hur mycket som helst - men jag behöver itne styras av ångest och tvångstankar längre - och visst, ibland måste jag fortfarande kompensera - men nu gör jag det med en promenad istället för att ångest-träna på gymmet. Bakslagen återkommer mentalt, Ana skriker på mig ibland, men det går ändå framåt. Trodde aldrig att jag skulle kunna komma såhär långt på två månader.

Känslan av "odödlighet" som jag förr fick utav att inte äta får jag nu av att kämpa emot - och vinna över - Ana. Att först vara lite nojig, men att sen tänka äsch, skit samma - jag behöver ju det egentligen och att våga ta det man är sugen på. Att våga ta ett digestivekex till kvällsteet, eller lite extra yoghurt. Att kunna smaka av pojkvännens snacks när vi tittar på film utan att behöva räkna kalorier. Frihet.

Mål för denna vecka: att köpa en påse Malaco Sweet & Sour till helgen. Har velat prova den länge, men inte vågat.

överenskommelse

Angelice; Det handlar nog inte bara om rädsla, utan om mer om känslor. Oavsett vilka känslor det är så kommer de förr eller senare gå över och då kommer det vara värt all ansträngning. Sen kanske det tar så lång tid att du inte orkar med känslorna innan det blir bättre, men då har du ändå kommit en bit och kan be om hjälp för att inte falla tillbaka.
Ska vi ha en överenskommelse om att lova varandra att be om hjälp om det blir värre och vi tappar kontrollen och vikten faller? Är du med på det så är jag också det.

Vi klarar det.

de rosa blommorna slog ut igen

Gårdagen började på sämsta möjliga sätt. Fortfarande nedstämd efter min ångestattack från dagen innan, som för övrigt var jävligt konstig, aldrig varit med om något liknande, jag var inte i närheten av mig själv. Går inte att sätta ord på det, men det var som om mitt riktiga jag bara flydde bort en stund. Jag blev elak. Ana tog över hela mitt sinne, förvandlade mig till ett monster.

Hela morgonens energi gick åt till att försöka hålla mig på bra humör, i alla fall stabilt, så att jag inte skulle misslyckas på nationella provet i engelska (måste vara koncentrerad) och vad händer då?

M: "Försökte ta livet av mig igår. Tog en överdos, hamnade på sjukhus och blev magpumpad. Nu ligger jag med massa slangar överallt." Ett SMS från min kompis. Jag blev så jävla rädd. Nog visste jag att han var deprimerad, att han legat inne på psyket ett tag nu, men jag trodde inte att han skulle göra det. Jag blev så rädd, men vi snackade lite och allt verkar lugnt. Jag ska hälsa på honom snart. Åh, jag är så orolig.

Humöret hölls på en stabil nivå. Köpte lite kläder på hemvägen, åkte hem, åt middag, gav mig av till pojkvännen för att titta på avatar. Köpte godis på vägen. 463 kalorier. Beslutsångesten: under 10 minuter. Jag åt godis, njöt av det, reflekterade inte, ångrade mig inte, fick ingen ångest.

De rosa träden vid vägen har återigen slått ut i blom. Jag har inte märkt det förrän nu, och det slog mig; hur mycket av mitt liv försvinner inte nu, egentligen? Alldeles för mycket tankar. Min hjärna har börjat vakna igen.

självförakt

Ana skriker på mig; skriker och säger att det fattar du väl själv att du inte kan äta hela tiden, då KOMMER du att bli tjock! men jag försöker säga att nej, så är det inte alls, för med tanke på hur lite jag egentligen äter jämfört med vad jag borde så kommer jag inte alls bli tjock. Är det ens vad det hela handlar om? Handlar det inte bara om rädsla? Rädslan, att släppa något som man hatar men ändå älskar, något som innebär en trygghet, lugnet. Jag får inte svältkickar längre. Jag låter dem inte inträffa. Men jag kan inte utmana Ana för mycket, och hon säger att jag har övertaget, det är jag som är starkare än dig, visst är jag, det har gått över en månad och du har bara gått upp ett halvt kilo och du kan inte ändra dig, fegis, haha, du är värdelös.

JAG KÄNNER MIG HELT JÄVLA SCHIZOFREN. Men det Sunda Förnuftet säger att det "bara är ett resultat av svälten, under svält fungerar inte hjärnan som den ska" men jag SVÄLTER fan inte längre.

Anas röst är starkare än min just nu, och jag orkar inte, är irriterad av ingen anledning alls, vågor av ångest, fan, jag orkar inte. Tar det här aldrig slut? I morse var jag så full av hopp, förväntansfull, men självklart skulle Ana inte låta mig njuta av det. Hon har mig i ett järngrepp. Fortfarande. Eller?

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå

ointressant

Jag drack varm choklad igår kväll. En så liten sak, men blev ändå så glad. Det hade jag ALDRIG kunnat för bara en kort tid sedan. Smakade glädje. Visst fuskade jag lite och hade suketter och bara 1 dl mjölk (resten vatten)... Men ändå. Solen ler mot mig idag. Början på bättre tider? Kanske. Äntligen.

som bambi på hal is

Ljuset återvände idag. Solen sken, det luktar sommar, varmt gräs, fågelkvitter, blommor. Sträckläste Jätten i spegeln och spelade Nintendo DS, gick en liten sväng till gymmet, var hemma och bara fanns till. Mina föräldrar var inte hemma, så det var alldeles tyst och lugnt.

Jag förvånade mig själv. Jag åt mig mätt innan jag gick till pojkvännen - men fick inte panik som jag vanligtvis har fått för jag åt för snabbt, hade jag ätit i normal takt hade jag inte varit såhär mätt så det är ingen fara.

Det känns bra idag. Jag har inte haft ett behov av att veta exakt hur mycket kalorier jag har ätit. Samma sak igår. Sjukt skönt. Jag märker att mitt matschema, dvs att äta på regelbundna tider, fungerar.

• Jag tänker klarare och är inte lika seg i huvudet.
• Hungern kommer när jag vill att den ska komma.
• Jag har inget sug på kvällarna = jag äter inte för mycket.
• Jag har inte ångest varje dag.
• Kaloriräknarbehovet är inte lika starkt - jag äter ju ungefär samma mängd även om jag inte räknar så noggrannt.
• Tankarna kretsar inte fullt lika mycket kring mat.
  - men jag har ännu inte gått upp i vikt.

Satte mig och skrev en lista på alla fördelar jag kunde komma på med att gå upp i vikt. Det blev en hel sida med fördelar. Jag ska posta den någon dag.

nu måste det bli förändring

Mamma börjar bli orolig. Hon kom ner till mitt rum och pratade en massa. Jag kör samma gamla visa, skyller på stress som förändrat aptiten (delvis sant, då jag verkligen inte tål stress) och att det tar tid att komma upp i vikt igen. Hon nickar förstående. Ångesten ska hon inte få veta om. Jag kallsvettas och nu ska jag försöka att sluta räkna kalorier. Gjorde det slarvigt igår, det gick bra ändå, ska försöka att inte räkna alls idag, utan att det ska gå överstyr. Fan ta allt, jag måste verkligen gå upp i vikt nu. Jag måste. Känner mig bara så fruktansvärt maktlös.

att återigen kunna andas

Valborg blev rätt misslyckat. På väg in till stan fick jag ångest och var yr i huvudet och hade ont i magen under resten av kvällen. Orkade inte riktigt vara social, så satt mest och lyssnade på de andra (som måste tyckt att jag var jättetråkig...) Trots det så var det skönt på något sätt, att bara få vara. Jag hade inte klarat av att vara hemma, försöker hålla mig sysselsatt och borta hemifrån så mycket jag kan. Mamma klagar, och jag orkar inte lyssna.

A: Du är så himla söt! What's not to love liksom?

För övrigt har jag inte förstått grejen med den där franska bruden som alla postar bilder på... Ser verkligen inte vad som är fint med henne.

Och vågen visar fortfarande samma jävla siffra. Jag räknade inte ens kalorier igår, och har ätit för mycket säkert 4 gånger (!) den här veckan. Ändå. 42,6 kg. Frustration.