I torsdags vägde jag 43 igen. Ett kilo upp sen i slutet av mars. Fan, vilken tid det ska ta, jävla ångest! Jag vill ha en fin kropp, inte ett benrangel. Runt 45 kg är nog lagom. Men just nu känns det som ett inre krig att klara av att väga som jag gör nu. Schizofren?
Att man kan vara glad för att gå upp i vikt känns jävligt konstigt. Men det sjukaste är att jag har blivit 1 cm smalare i midjan efter det här kilot, är 58 cm nu. Jag gissar att det beror på att jag äter mer varierat nu - även lite mer fett(det är inte så farligt som jag trodde), vilket leder till att jag inte får proteinbrist, och därmed ingen svullen mage. Regelbundet ätande lugnar också magen. Underbart!
Långhelgen har varit fin. Spenderade de senaste två dagarna med min pojkvän, och har lagt en massa tid på plugg. Jag ska ha nationella prov på tisdag, i fyra timmar, jag kommer dö. Pluggade en massa idag och tog en 5 km promenad - och köpte lösgodis. (Motivationsgodis som min familj så fint uttrycker det) 1,75 hg lösgodis, det var en seger för mig eftersom att jag inte ens ångrar det nu - visst låter det löjligt. :)
söndag 16 maj 2010
back on track
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så kul att läsa alla dina framsteg! Kämpa på
SvaraRaderaInnan jag fick min bulimi var jag nästan anoretiker. Det börja med det när jag var 16.....haft problem med maten sen jag var 13 om man tänker på det. Ingen normal matrytm iallafall. När jag var som värst hade jag grovt tvångsbeteende och ät 2 tallrikar fil (inget socker, ingen kanel) 2 grova smörgåsar och 1 äpple på en hel dag. Detta levde jag på i evigheter....det var det enda....jag gick från 60 kg till 47 på 6 månader. Dock inräknat att jag träna hela tiden och gick upp i muskelmassa. Hade väl vägt ännu mindre annars. När jag fyllde 18 blev jag sjukt sugen på godis...tryckte i mig en hel skål. Sen börja det där.....kräkningarna var igång och hjärnspökena värre än någonsin! Kramar om dig! Det är inte lätt!
SvaraRaderasv: Hur mycket väger du nu och hur lång e du?
SvaraRaderaJa det är minsann inte lätt när det enda man tänker på är mat mat och mat.
Innan hade man bara i huvudet att man inte skulle äta...nu vill man äta hela tiden...och allt! Vardagen går inte att koncentrera sig på...ska man göra saker så händer det lätt att man skiter i det för man ägnar bara det åt att fokusera på maten hela tiden. Hatar det. Men har sökt hjälp nu. För jag orkar inte mer....jag lever inget liv. De e bara absurt alltsammans.
Jag har insett att jag var sjuk för längesen....men det är just viljan att bli frisk....jag e rädd att jag inte har den till 100 procent. För där e 2 röster i huvudet på mig. En som vill vara frisk och n som inte vill. Det e så jävla svårt. Allt annat man ska göra har man ju aldrig energi till.
SvaraRaderaDet är jätte bra att du kommit frammåt mentalt....det är ju den viktiga biten....rör jag mig 100 gram upp så får jag panikångest och kräker ännu mer....det är demonerna i huvudet som måste bort först! Sen kan man göra resten....
men det e svårt....psyket är ingen lätt match.
Ja kaloriintag har jag också varit helt fast vid innan jag börja kräka. Därav filmjölk och äpple....innehåller ingenting. fick i mig max 600 kcal om dagen i flera månader och + intensiv träning....tro fan man går ner i vikt.
SvaraRaderaJag gick i skolan då också...men klara det galant...vg i snittbetyg...
däremot nu....har varken energi eller självdiciplin....det hade jag då....saknar det.
Önskar bara att vi vore friska så vi kunde njuta av livet...vi förlorar så mycke på detta skitet.